För en författare finns inga entydiga kriterier för plagiat. Litterära förfalskningar är särskilt intressanta som kulturyttringar.

På olika håll i Finland pågår som bäst rättegångar i ett mångförgrenat konstförfalskningsfall. En svetsare och amatörkonstnär från Lempäälä producerade schjerfbeckar och särestöniemin på löpande band, och konsthandlarna langade ut förfalskade konstverk till finländska hem. Proportionerna och vändningarna i fallet har nästan överträffat fattningsförmågan, men en sak står klar: motivet för förfalskningarna är pengar.

De mest kända konstförfalskningarna hittar man inom bildkonsten, men också litteratur förfalskas, dock av andra orsaker än inom bildkonsten. Det finns nämligen många lättare sätt att tjäna pengar på än genom att förfalska författares manuskript. Litteraturförfalskare motiveras av andra orsaker än ekonomisk vinning, och just därför är litterära förfalskningar särskilt intressanta som kulturyttringar.

*

Litteraturförfalskare drivs ofta av en önskan att fylla en lucka i litteraturhistorien eller att påvisa problem inom den litterära institutionen. Mästerförfalskaren på 1700-talet, Thomas Chatterton, beundrade medeltida kultur och förfalskade medeltida dikter för att lyfta fram sin hemstad Bristol i den brittiska historien.

Förfalskarnas bekännelse höll på att inte bli trodd, och de avkrävdes bevis i form av originalet för förfalskningen!

James Macpherson å sin sida ville visa att den ursprungliga gaeliska kulturen i Skottland kunde jämföras med den antika civilisationen, och skapade ett verk, som trots att det var ett falsifikat verkade omvälvande på hela den europeiska litteraturen.  Macphersons Ossians sånger (1760-1762) höll ställningarna som bestseller i nästan hundra år och bidrog i betydande grad också till att man i Finland blev intresserad av att samla in den egna folkdiktningen.

Förfalskningen kan också vara en form av litteraturkritik.  På 1940-talet knåpade de svenska medicinestuderandena Torgny Greitz och Lars Gyllensten på en enda kväll ihop verket Camera obscura (1946) för att driva med den samtida lyriken. Parodin togs på allvar och boken fick berömmande recensioner. Gyllensten blev sedermera författare och medlem av Svenska akademien på helt egna meriter.

I Frankrike blev Akakia-Viala och Nicholas Bataille uppbragta över rimbaudexperternas arroganta kritik av deras bearbetning av Rimbauds dikter till en pjäs, och 1949 lade de fram ett sedan länge försvunnet mästerverk av Rimbaud i offentligheten, La Chasse spirituelle. Förfalskningen visade att Akakia-Viala och Bataille verkligen kände Rimbauds poetiska språk som sina egna fickor. Den var så bra att förfalskarnas bekännelse höll på att inte bli trodd, och de avkrävdes bevis i form av originalet för förfalskningen!

I början av 1900-talet utkom flera förfalskningar av Oscar Wildes verk. Förfalskarna syftade till att på olika sätt rentvå hans rykte som solkats i sedlighetsrättegångarna, och genom att motta brev och bifall från Wilde ville de upphöja sig själva till hans likar. Förfalskningarna bidrog till att Wildes egna verk samlades in och utgavs i granskade utgåvor: det var alltså delvis förfalskarnas förtjänst att Wildes produktion räddades undan glömskan.

*

Förfalska är ett ord som leder tanken in på att förfalskning alltid är fel. Det vilseledande kan indelas i tre olika kategorier. Att förfalska är moraliskt förkastligt för att förfalskningen för publiken bakom ljuset och för att förfalskaren drar nytta av det ekonomiskt eller på annat sätt. De är också estetiskt orätt, eftersom förfalskaren inte skapar ett självständigt nytt verk utan kopierar eller modifierar ett gammalt. Förfalskningar kan också vara ett lagbrott fastän den obetydliga ekonomiska skada de i allmänhet lett till betytt att litterära förfalskningar inte kommer upp i rätten.

Förfalskningar har många viktiga uppgifter inom det kulturella fältet.

I franskan och engelskan är den språkliga relationen till förfalskningar mer nyanserad. Contrefaçon och forgery betyder förutom förfalskning också skapande. En lyckad litterär förfalskning uppvisar i allmänhet kreativitet fastän upphovsmannen själv, eller samtida läsare, inte alltid förstår det. Bildkonstforskaren Jonathon Keats har i sitt verk Forged: Why Fakes Are the Great Art of Our Age (2013) till och med gått så långt att han anser att förfalskarna är vår tids största konstnärer. Enligt honom är ”inget autentiskt mästerverk lika revolutionerande som en mästerlig förfalskning”.

*

Man behöver inte vara enig med Keats för att förstå att förfalskningar har många viktiga uppgifter inom det kulturella fältet. För det första tar de upp den besvärliga frågan om upphovsmannen som garant för konstens originalitet och ursprunget som måttstock på ett verks värde. Hur vet vi att det verk vi antar är ett original är äkta? Varför förändrar kunskapen om ett verks rätta upphovsman dess värde?

För det andra avslöjar förfalskningen vem som utövar makten inom litteraturen – och hur. Avslöjandet är ofta en invecklad process där aktörer inom den litterära världen tar ställning, förläggare och kritiker, journalister och läsare.  På slutresultatet inverkar också den misstänkta författarens status och uttalanden. En berömd författare får ett annat bemötande än en mindre känd som publicerar sig på eget förlag.

*

Där förfalskaren ibland blir upphöjd till hjälte blir den som plagierar nedgjord. Plagiatet kan ses som den vanligaste formen av litterär förfalskning: någon annans text är förhållandevis lätt att plagiera och inkorporera i sin egen. Plagiering är känd ända från antiken: poeten Martialis anklagade under vår tideräknings första sekel en kollega för att ha stulit hans ord med termen plagiarius, något som från början hänvisade till kidnappning av ett barn eller en slav.

I sista hand är det upphovsmannens uppsåt som är det enda beviset för plagiatet.

Gränserna för plagiatet har förskjutits under århundradenas gång. Länge var modellen för litteratur en upprepning av förebilderna. Först med det moderna upphovsmannabegreppet som uppstod vid ingången till 1800-talet föddes ett krav på originalitet. Samtidigt föddes också ett problem: eftersom litteraturen alltid delvis hänvisar till annan litteratur, hur definierar man originalitet?

För en författare finns inga entydiga kriterier för eller definitioner av plagiat.  Det finns ingen kvantitet som avgör när man kan citera utan konsekvenser. I sista hand är det upphovsmannens uppsåt som är det enda beviset för plagiatet, men det är svårt att komma åt utan att borra sig in i författarens skalle. Plagiatet är också beroende av hur läsaren tolkar det citerade – inte nödvändigtvis av vad författarna tar sig till i sin text.

Är plagiering alltså fel?  Man kan svara på frågan med att konstatera att plagiatets idé åtminstone är moraliskt förkastlig, men i litteraturhistoriens ljus är det svårt att komma till klarhet om graden av förkastlighet i de enskilda fallen.

Plagiatens kanon är full av gränsfall – och just därför är de så fascinerade.

Sanna Nyqvist
Skribenten är kritiker och litteraturforskare, som har tillsammans med Outi Oja skrivit en bok ”Kirjalliset väärennökset” om förfalskningarna i litteratur.