Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Den litterära kulturens växande röststyrka

Johanna Osváth, 25.11.2018

 

Den finska performativa och auditiva poesins historia är kort men särpräglad. Den första vågen i modern finsk scenpoesi landade på 1960-talet då undergroundrörelsen, som hade sina rötter i den amerikanska happening kulturen utmanade konstens gränser.  Under 1980-talet började man ägna sig åt scenuppföranden och inspelningar med en större regelbundenhet, men en tydlig andra våg uppstod först vid millennieskiftet i och med de nya strömningarna i Åbo, det man kallade Turun runoliike. Nu ser vi än en gång en dallring på vattenytan, och nu gäller det Helsinki Poetry Connection och dess växande verksamhet.

På ett poetry slam får den som vill stiga fram inför publiken.

I den traditionella amerikanska spoken word-genren är det bara poeten och en mikrofon på scenen, men hos oss har musiken från början funnits med i scenpoesi och diktinspelningar.1)  En av de första finska inspelningarna där poeten själv framför sin dikt torde vara skivan Runoni av Pentti Saarikoski, utgiven av Otava 1961. Läsningen ackompanjeras av pianomusik framförd av Erkki Salmenvaara. Före det hade det visserligen publicerats några diktuppläsningar på skiva, till exempel Eino Leino– och Aleksis Kivi-tolkningar av Yrjö Jyrinkoski (Otava, 1958), som var en populär recitatör som också turnerade i skolorna. Under de senaste tjugo åren har den sceniska och auditiva dikten öppnat sig för musiken som alltmer blivit en kraftfull del av uttrycket.

I Finland är samarbetet mellan musik och dikt speciellt utvecklat, men det har stannat på gräsrotsnivå. Inspelningarna är till största delen utgivna på eget förlag eller av små aktörer. Därför har de inte blivit folkliga fenomen 2) på samma sätt som till exempel i den anglosaxiska musikkulturen, där de mest kända rockikonerna också har gett ut spoken word-materal. Inte heller har inspelningar som närmar sig berättande eller poesi och som är populära i USA har (ännu) sett dagens ljus hos oss.  Diktinspelningarna har en annan utgångspunkt i Finland: de har tagit avstamp i poesin och sedan har de stannat inom sin bekvämlighetszon.

Den aboensiska diktrörelsen på 90-talet tog dikten till krogarna.  Vid samma tid i Helsingfors ordnade Nuoren Voiman Liitto evenemanget Elävien runoilijoiden klubi (Levande poeters klubb). Under senare år har dikten börjat känna sig hemmastadd också på andra håll: i skolor, på gatan och i åldringshemmen.  I år ordnades också för första gången en scenpoesifestival, på en plats man hittade fram till längs små skogsvägar. Samtidigt växer det fram nya poesiåtergivningsformer, som parallellt med vinyler och c-kassetter allt oftare tar vägen över internets streamingtjänster och sociala medier.

De virtuella sammanslutningarna och distribueringssätten ger dikten nya sceniska möjligheter och en ny ung publik. Scenpoesin, inspelningar och den tryckta poesin sammanstrålar allt oftare hos artister och i enskilda verk.  Poeter är inte längre bara poeter, de är estradörer, röstkonstnärer, kanske till och med musiker eller videokonstnärer. De undervisar nybörjare och sätter mikrofonen i händerna på dem.

Kärnan i förändringen är en strävan mot öppenhet och jämlikhet. På ett poetry slam får den som vill stiga fram inför publiken.  Barriären mellan högt och lågt bröts ner redan på 1960-talet, men fortfarande finns nya sätt att göra det igen.

***

I den närmaste framtiden kommer den sceniska och auditiva poesin att blomstra – och vad viktigare är, den kommer att generera nya röster, sådana vi ännu aldrig hört.

Fastän böcker fortfarande läses i relativt hög grad påminner oss de växande siffrorna för poddar och ljudböcker om att nya alternativ finns. Den auditiva poesin tillgodoser detta behov. Då det blir lättare att på mekanisk väg framställa musik växer resurserna för att skapa egna ljudkonstverk. Förläggarna har också i praktiken slutat att publicera ljudböcker som fysiska upptagningar och övergått till att offentliggöra dem genom streaming.

I skolorna uppträder inte längre de erfarna virtuoserna utan eleverna själva.

Betydelsen av scenisk poesi kan också märkas i den tryckta litteraturen och i mottagandet av den. Vi har sett böcker som kunnat fånga scenpoesins essens, och böcker och studier som reder ut om den performativa poesins historia och möjligheter. Scenpoesi syns också i allt högre grad i medierna där den ofta kategoriseras som ett modefenomen eller som en genre som riktar sig till unga. Tills vidare har scenpoeterna ofta velat publicera tryckt litteratur, för den fysiska boken har en hegemonisk särställning i vår litterära kultur. En bok har många gånger större chanser att bli offentligt bedömd. Men ändå: när scenpoeter skriver diktverk blir deras skrivna ord alltid jämförda med uppläsningen.

Till syvende och sist är ändå de mest långsiktiga konsekvenserna av scenpoesi viktigast, alltså de som genererar nya röster. Den litterära världen gestaltar och differentierar sig för nya ordkonstnärer allt oftare genom den performativa poesin.  I år ordnar Läscentrum tillsammans med Helsinki Poetry Connection ett evenemang, projektet Mun tarina (Min berättelse), som vill uppmuntra unga till att uttrycka sig litterärt med hjälp av spoken word och scenpoesi. Parallellen till Yrjö Jyrinkoskis skolturné är på sitt sätt uppenbar: men i skolorna uppträder inte längre de erfarna virtuoserna utan eleverna själva. Också på scenerna utanför skolan ser man allt yngre förmågor.

Det är klart att ifall porten till litteraturen för allt fler utgörs av den sceniska poesin kommer de unga också att definiera den tryckta litteraturen, åtminstone till en början, genom den eller annan ordkonst. Vägen har stor betydelse när en ny författargeneration är i vardande: skrivprocesserna, författargrupperingarna och själva poetiken och genrernas gränsdragningar är föremål för förändring.  Kritikerna måste uppmärksamma förändringarna och förstå var de har sina rötter.

***

Ville Hämäläinen trevar i sin kolumn i det nyaste numret av Nuori Voilma (4/18) efter den renodlade Poeten, eller den som inte publicerar tryckta verk, utan grundar sitt konstnärskap enbart på det fysiska framförandet.  Jag i min tur trevar efter den metamoderna Hybridpoeten, som skulle förstå att det inte går att fly det bevarade uttrycket, som skulle transformera sin performans och oratorn i sig i auditiva eller audiovisuella verk, som skulle kombinera musik, poesi, performans, teknologi, och som skulle göra allt detta – jämlikt – på de nya virtuella världarnas villkor. För just i den sceniska och auditiva poesin och i dess miljöer döljer sig potentialen att utan att ifrågasätta ta till sig nya plattformer och rum. Skapa egna regler och utmana dem.

Men alla behöver ändå inte skriva bok.

Missförstå inte: jag älskar böcker, språkriktighet, det att jag utan brådska kan bläddra fram en sida och nästa smeka orden med ögonen, dröjande. Men alla behöver ändå inte skriva bok. Vi måste lära oss att värdera också sådana ordkonstnärer som inte fyller de litterära prisens kriterier. Och att öppna olika vägar för de unga som tar avstånd från föregångarna och söker nya alternativ med sitt nya kunnande. Diktinspelningar är inga reliker, de ger i stället vinkar om vad framtiden kan bära med sig.

Så lyssna på diktinspelningar, gå och ta del av scenpoesi, skapa en egen uppfattning.  Ni kommer att behöva en. För undantaget är inte längre det som bekräftar regeln, i alla fall inte det underbara undantaget – det förebådar i stället en underbar framtid.

***

I år har jag tack vare stipendier från Kritikerförbundet och Centret för konstfrämjande forskat i finska diktinspelningars position och reception.  Utgångspunkten för projektet var diktinspelningarnas svaga ställning inom den finska litterära kulturen: kritikerna har inte kunna greppa denna konstform, som de inte haft någon riktig kunskap om. Diktskivorna har inte setts som litteratur och inte heller riktigt som musik, så bedömningskriterierna har förblivit oklara. Fastän en stor mängd skivor getts ut har det inte uppstått någon kultur kring dem som man kunde ha som referensram. I min artikel behandlar jag ytterligare kritikens möjligheter och visar på olika konkreta verktyg för bedömning av diktinspelningar och scenpoesi.

Johanna Osváth
Skribenten är kulturjournalist on kritiker.

*En överskådlig lista över diktinspelningar i Finland finns i Harri Hartells bok Lavaruno-opas (Scenpoesiguiden, Savukeidas 2017), sidorna 228-235.

*Ett undantag finns: Heli Laaksonens skivor Jänes pussis (Sammakko, 2003) och Ratio Sulavoi (Otava, 2007) har vardera sålt mer än 15 000 exemplar och därmed med marginal passerat gränsen för att tilldelas guldskiva. Men inte heller de här skivorna har fått de recensioner de varit värda: de har avfärdats som populärkulturella alster.