Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Oron över att döda har kvar dödsångest (jag är bekant med den känslan)

Robin Valtiala, 16.11.2018
Matilda Södergran: Överlevorna 114 s., Schildts & Söderströms 2018

Matilda Södergrans femte diktsamling Överlevorna handlar om ett sorgearbete. Smärtan är färsk och intensiv. Den som har gått bort är gammal, vilket inte gör det hela det minsta mindre sorgligt. Eftersom alla tider i Södergrans diktvärld sammanfaller är den som är gammal också barn, som det sägs på ett av mina favoritställen i boken:

Låt det vara ösbart, enkelt att tala om.
För första gången slås av att någon man känt mycket länge
har varit barn.

Det finns ingen större vänlighet än att röra vid det barnets ansikte
eller med handen hjälpa till att hålla det uppe.

Eftersom alla tider i Södergrans diktvärld sammanfaller är den som är gammal också barn

På ett sätt som är ännu mer radikalt, är också tidsgränsen mellan död och inte död utsuddad. Den som är kvar kan fundera över om den döda kan ha kvar en dödsångest. Jag är bekant med känslan. Min mamma dog för många år sedan i cancer, och vad som fortfarande oroar mig mest när jag tänker på det, är en kväll några veckor innan hon dog när hon skulle rullas genom en flera kilometer lång underjordisk tunnel mellan två sjukhus för att genomgå någon undersökning. I någondera ändan måste hon vänta länge. Min irrationella känsla av att min mamma alltid finns kvar i den där dystra tunnelöppningen hittar jag speglad hos Södergran:

Det ska inte berättas för henne om liksvepningens
doft av honung, slam.

Om kistan urgröpt ur ett enda trästycke.

De mycket små nyansernas betydelse

Södergran är bra på att få mycket små nyanser att ha betydelse:

Lär mig vad ett dråpslag är.

Vad är ett väldigt slag?

Hennes metaforer är speciella, de stannar kvar i minnet:

Och om jag vänder mig om mot det jag lämnat är

gläntan med getpors öppen som ett fat.

Hennes metaforer är speciella, de stannar kvar i minnet

Arvets ursäkter. Det tappade modet.

Det är som ett rakt streck i kroppen.

Gräver i det gryt som vänskapen utgör.

Så ställer sig den lilla vakthunden opp opp i kroppen
och skäller åt något som inte syns med blotta ögat.

Bryta på modernistiska

Språket är höglitterärt och högtidligt. Bibliskt.  Södergran behärskar till fullo det klassiskt modernistiska diktspråket, som jag emellanåt tänker att är den finlandssvenska dialekt som har det minsta men ihärdigaste antalet talare. Hon kan också på intressanta sätt bryta när hon talar det språket. Hon kunde gärna göra det lite mer; någon gång känns uttrycket bara för förutsägbart. En dikt är ny men det känns som om man har läst den förut. Som den följande, som har ett bestämt tonfall men innehållsmässigt är mjuk i konturerna:

Jag blir varken tydligare eller mindre.
Ett svart ris regnar, bötläggs
och frammanas som sten att kasta.

På det hela taget är jag förvanskad.

Det introverta är det totala.

Vad innebär det att STILLAS?

Emellanåt punkterar Södergran sitt eget grepp

Emellanåt kan jag irritera mig på ordföljden som envisas med att vända på sig som i gamla barnkammarramsor. Men jag inser att det ska vara så här, känslorna som sammanhänger med temat får sitt djup av den här dimensionen av ålderdomlig barndom.

Emellanåt punkterar Södergran sitt eget grepp på ett roligt sätt, med ett barnsligt ord som ”dum”:

Det är alltid i dvalan det tar plats.

Dikten dum. Spelar dum hynda.

Att vara Södergran

Jag kan slås av det intressanta i att Matilda Södergran inte endast skriver i en centrallyrisk tradition, utan också i traditionen att vara Södergran. Att jämföra två poeter på basen av namn vore oprofessionellt, om det inte i det här fallet var så att tonfallet emellanåt lät som en nutida fortsättning på Edith Södergrans, och om jag inte hade en känsla av att den sentida S medvetet kommunicerar med den äldre S.

Jag uppskattar alltid diktare som tar ut svängarna. Någon gång går MS ändå över gränsen för det tomt pretentiösa (det gjorde ES också): Ansiktet som härbärge för det rådande. Den här raden överröstar den idé den innehåller.

Diktaren tycks emellertid veta att läsaren tänker så här, för på nästa sida tillrättavisar hon en:

Om jag säger att jag är upplyst

ska du hitta ett sätt att ta
också det ifrån mig.

Så här kunde Edith ha sagt; men Matilda är totalt personlig när hon säger det. Jag håller ändå fast vid att hon på det nämnda stället på föregående sida är mer slipad än uttrycksfull. Mycket mera tycker jag om diktarens reflektioner när de är som något som bara hoppar ur henne, utan att man kan eller behöver veta precis vad hon menar: ”Man går inte genom fältet bara för att komma ut på andra sidan.”

Jag uppskattar alltid diktare som tar ut svängarna

På ett målmedvetet sätt visar hon det förvirrande och förvirrade i existensen:

Jag sa att du fanns på riktigt.

Du svarade att du aldrig hade tänkt
att det förhöll sig på något annat sätt

och nu hade jag tagit det ifrån dig.

Det förunderligt lätta

 Den känsla som blir kvar efter läsningen är förunderligt lätt trots det tunga ämnet, vilket beror på språket. För mig sammanfattar diktaren boken i följande dikt:

Vi kallar varandra saker som i sin enskildhet är narrlika,
men tillsammans katedraler, helt och hållet ofattbara.

Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?

Diktare som framför allt vill skriva med äran i behåll skriver bara tråkigt

Överlevorna är en diktbok som vinner på att man läser den från början till slut, inte här och där. Det är genom sin enhetliga rytm och sina spännande övergångar den blir, om man så vill en ”katedral” (här tänker jag också på Ediths bakande av katedraler). En vacker helhet. Ett och annat ställe kan som lösryckt å andra sidan verka ”narrlikt”, vilket det i sig är bra när diktare vågar vara. Diktare som framför allt vill skriva med äran i behåll skriver bara tråkigt. Kanske rentav kastrerar sin dikt. Då föredrar jag en poet som hittar på att yttra rader som i en tid som vår riskerar att framstå som ultrapatetiska:

Jag står i ständig beredskap
att klä mig i mantel.

Oberoende alltså av om manteln syftar på liksvepning eller på diktarklädsel.

 

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv