Webbplats för litteraturkritik
Webbplats för litteraturkritik
photo

Tänkandet tar oss bortom utgångspunkten

Freja Rudels, 14.7.2017
Tatjana Brandt (red.): Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet 122 s., Ariel förlag 2017

En utgångspunkt är en plats man lämnar när man börjar tänka, skriver Tatjana Brandt i antologin Korsstygn, rastplats. Om den finlandssvenska poesins belägenhet. Brandt är redaktör för antologin och bidrar med såväl en inledning till helheten som en essä om röster i Tua Forsströms diktsamling Sånger. I essän är utgångspunkten ett med den historiska och geografiska glugg som bildar Brandts utblick. Det är mot dess ofrånkomlighet hon ställer insikten om att tänkandet tar oss bortom utgångpunkten och kallar den trösterik.

Ungefär så vill jag också sammanfatta min upplevelse av antologin Korsstygn, rastplats. Den är bäst i de stunder då den förmår lämna sin utgångspunkt, i de stunder då den släpper frågan om den finlandssvenska poesins belägenhet.

När skribenterna vågar ge sig hän åt poesin, lyssna in den, känna av den och låta den leda, blir kraften i den sällsamt uppenbar

Genast måste jag inflika att utgångpunkterna för antologin är betydligt fler än den ovan nämnda. För det mesta är de hedervärda och inspirerande, och ibland obestridligt intressanta. När den samtida finlandssvenska poesin själv får komma till tals bränner det till. När skribenterna vågar ge sig hän åt poesin, lyssna in den, känna av den och låta den leda, blir kraften i den sällsamt uppenbar. Att antologin bjuder på annat än finlandssvenska perspektiv på det finlandssvenska känns uppfriskande. Här samlas danska, svenska, finska och finlandssvenska röster vilkas hemvist i många fall visar sig vara flerfaldig och därmed osäkras och problematiseras. Detta ger ytterligare en dimension åt frågan om belägenhet. Att skribenterna skriver ur olika positioner på det litterära fältet, att vi får höra så väl kritiker som författare och forskare ta sig an finlandssvensk samtidspoesi, är också en styrka. Även genremässigt uppvisar antologin bredd. Här finns essäer, mer vetenskapligt upplagda artiklar, en föreläsning och en brevväxling. Serien i vilken antologin ingår – Ariel litterär kritik – har valspråket ”kritik som litteratur och litteratur som kritik”, och ställvis når faktiskt Korsstygn, rastplats dithän.

Det som saknas i samtidens diskurser

Utgångspunkten jag gläder mig åt att få lämna är alltså den som möter mig på pärmen, i titeln genom vilken jag som läsare kliver in i antologin. Det är något mästrande och pretentiöst över ordet belägenhet. Någon ska tala allvar nu. Och det är allvar. I kvällspress hade belägenheten stavats kris i versaler, men nu befinner vi oss i ett intellektuellt högt stående samtal och då behärskar man sig. Nöjer sig med belägenhet. Och den finlandssvenska poesin, den har man ett så definitivt grepp om att man kan sammanfatta den just så, som en given entitet i bestämd form.  Som motvikt till den anspråksfulla undertiteln står huvudrubrikens korsstygn och rastplats. Andas om litenhet, tidsfördriv och tillfällighet.

Det är mellan dessa ytterligheter Brandt kryssar i sin inledning. Poesin är trängd. Poesin är det som saknas i samtidens förhärskande diskurser. Än är den en dissident, än sensibilitet, än kompost, än etik – ett universalmedel mot allt som är fel, verkar det som. I sak håller jag ju med. Jag tror att poesi kan vara allt detta. Men måste den? Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om poesin som ska prestera så mycket. Kröker inte förväntningar av den här kalibern den starkaste av ryggar? Finns det inte en risk för att vi ordar så mycket om poesin och dess nödvändighet att den instrumentaliseras, blir till ett medel för det vi har bestämt att är gott, och därmed slutar vara poesi?

Finns det inte en risk för att vi ordar så mycket om poesin och dess nödvändighet att den instrumentaliseras, blir till ett medel för det vi har bestämt att är gott, och därmed slutar vara poesi?

Huruvida det alls är så gott att syssla med poesi hinner Brandt i och för sig också undra över. Borde man inte göra något konkret och nyttigt istället, som att brodera korsstygn eller sticka sockor, frågar hon sig. Det blir förstås en lätt match för poesin. Vårt ansvar för den finns kvar även om vi stickar sockor åt Röda korset, slår Brandt fast redan i samma stycke som hon ställde sig tvivlande till det moraliskt försvarbara i att läsa och skriva poesi. Igen håller jag med. Jag ser absolut ingen motsättning mellan att ägna sig åt poesi och att handla. Men i och med att Brandt tar upp frågan om en potentiell konflikt hade hon gärna fått ställa den på allvar, och inte bara som en retorisk blindtarm.

Poesins plats(ighet)

Hur förvaltas poesins kunskap? Hur bevaras diskussionen om något så undflyende och osäkert som poesi skriven på ett minoritetsspråk? Frågorna Brandt kastar fram är stora och viktiga, så stora att vi lätt hemfaller åt överord eller underskattning, att vi i våra försök att förstå poesins belägenhet förlorar den ur sikte. Så upplever jag att det ställvis går i Brandts inledning, men det trösterika är att hon också finner poesin. I inledningens mer personliga, målande passager formulerar hon den, och i sin läsning av Forsström lånar hon sina öron åt den. Hon får den att ljuda mångstämmigare än någonsin i mig. Det ska jag återkomma till, men först några ord om de andra bidragen till antologin.

En av de mer bokstavliga tolkningarna av belägenheten gör Magnus William-Olsson. Likt de övriga bidragen har hans ”Finns det finlandssvensk poesi? En föreläsning” sin upprinnelse i seminariet ”Platsen. Traditionen. Samtiden” som arrangerades av Fria seminariet i litterär kritik i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland i Helsingfors i december 2015. I William-Olssons föreläsning ligger tyngdpunkten på belägenheten som plats, och poesins ”platsighet” i samtiden. Den samtid han skisserar upp är postdigital, och frågan han dryftar är med vilken poetologisk relevans man i denna kan tala om nationellt definierad poesi.

Information finns i överflöd, medan uppmärksamheten är den eftertraktade resurs vi idag tvingas tävla om och hushålla med

Enligt William-Olsson har digitaliseringen inneburit en övergång från informationsekonomi till uppmärksamhetsekonomi. Information finns i överflöd, medan uppmärksamheten är den eftertraktade resurs vi idag tvingas tävla om och hushålla med. Huvudpersonen i postdigitaliteten är därmed en Homo Attentus sysselsatt med att utveckla sitt sätt att vara genom en raffinering av de nya uppmärksamhetsformerna. Med stöd i tankar av Göran Printz-Påhlson skiljer William-Olsson mellan två slags platser: topos och chõra. Den förra är konkret, fysiskt och sinnligt gripbar och förankrad. Den senare är en föreställd, flyktig och idag ofta virtuell plats – en ”space” vi skapar där människors relationer till platser kan omdefinieras i ett slag. Som universell samtidsanalys och metareflektion är William-Olssons inlägg fascinerande. Jag saknar dock konkreta exempel på hur (finlandssvensk) samtidspoesi hanterar och gestaltar postdigitaliteten och spänningen mellan topos och chõra. Jag hade gärna sett honom kasta ankare ibland och föra diskussionen i och genom poesin, inte bara ovan om den.

Poetiska gränser och passkontroller – finns de?

Vad som gör poesi finlandssvensk får jag anledning både att fundera över och glömma när jag läser Johanne Lykke Holms och Susanne Christensens respektive bidrag till antologin. Båda ägnar sig år Cia Rinnes poesi. Vare sig Rinnes språkbruk eller hennes personhistoria vittnar om någon självklar finlandssvensk tillhörighet eller förankring, och hon erbjuder därmed en befriande väg in och ut ur frågan om det finlandssvenska – en illustration av att poesin alltid är större än de epitet vi hänger på den.

Vare sig Cia Rinnes språkbruk eller hennes personhistoria vittnar om någon självklar finlandssvensk tillhörighet eller förankring, och hon erbjuder därmed en befriande väg in och ut ur frågan om det finlandssvenska

Även om Holm och Christensen skriver om samma författare är deras texter väldigt olika. I Holms essä ”Apostat” blir Rinne en medvandrare genom minnet av en omtumlande personlig erfarenhet av fysisk och språklig förflyttning över Öresund, från danska till svenska. Flerspråkigheten som realitet, rikedom, minfält och gungfly framträder på ett både berörande och komplext sätt i Holms upplevelser av Rinnes språkexperiment. Också hos Christensen figurerar Öresund. Men här är det bron, och passkontrollerna som numera görs på den, som kastas fram som en krass verklighet bortom den lite mysiga igenkänning som Rinnes lek med språkens ljudlikhet framkallar hos dem som läser, och framför allt dem som hör, hennes poesi. Även om jag har lite svårt att acceptera den konflikt mellan poesi och verklighet som Christensens text utmynnar i, erbjuder hennes ”Multilingvistiske forvandlingskugler” en inkännande läsning av Rinnes språkkonst.

I Pauliina Haasjokis och Peter Mickwitz bidrag ”Inre och yttre gränser. Ett samtal i text och tal om den svenskspråkiga och den finskspråkiga samtidspoesins relationer” får man ta del av ett slags brevväxling mellan Haasjoki och Mickwitz som förenas av såväl poetrollen som en gemensam översättning av Björlings Solgrönt. Fördelen med brevdialogen är att den ger rum för flera spännande ingångar och på så sätt bidrar med mångsidiga glimtar av samtidspoesins finska och svenska verkstadsgolv. Särskilt djupt hinner dock varken ”Petsky” eller ”Pauliina” tränga i något ämne innan bollen igen skickas över till den andra. Slutresultatet blir på en gång familjärt närgånget och onödigt trevande. I en mer fokuserad och bearbetad gemensam essä tror jag Haasjoki och Mickwitz hade haft betydligt mer att ge.

Hur förhåller sig poesi till ”nation”?

Spännande ingångar finner man också i Maïmouna Jagne-Soureaus essä ”Ralf Andtbackas Fält ur ett postnationellt perspektiv”. Det postnationella perspektivet fokuserar nationens utveckling; dess föränderlighet som idé om gemenskap. Med hjälp av såväl postnationalismen som Bourdieus fältbegrepp undersöker Jagne-Soureau hur Ralf Andtbacka i sin diktsamling Fält exponerar ett finlandssvenskt symboliskt kapital. I såväl postnationalismen som den finlandssvenska litteraturen överskrids, enligt Jagne-Soureau, gränser knutna till nationen. Det finlandssvenska kapitalet i Andtbackas tappning rymmer exempelvis såväl Paris och Berlin som Pussy Riot och Amy Winehouse.

Hur nödvändigt begreppet postnationalism är för att belysa detta blir jag dock aldrig riktigt klar över. Den finlandssvenska poesin har ju alltid varit kosmopolitisk. Poängen med att man inom det postnationalistiska perspektivet uppenbarligen insisterar på att bibehålla nationen förstår jag inte riktigt heller. Hos Andtbacka finner Jagne-Soureu något som hon läser som specifikt finlandssvensk gränsöverskridelse med semester på kanarieöarna och polska bärplockare som signifikanta ingredienser.

All slags symboliskt och erfarenhetsmässigt kapital tenderar att bli problematiskt så fort det används generaliserande, för att definiera en identitet

Att jag värjer mig mot idén handlar om att jag, trots att jag både identifierar mig som finlandssvensk och har chartersemestrat på kanarieöarna några gånger, vill tro att det finlandssvenska är något annat och mer sammansatt än så. Och min invändning är inte att jag aldrig har stött på en polsk bärplockare i skogen, utan att all slags symboliskt och erfarenhetsmässigt kapital tenderar att bli problematiskt så fort det används generaliserande, för att definiera en identitet. Det vet förstås Jagne-Soureau också, men inom ramen för den här essän känns det som om hon inte kommer åt att göra rättvisa åt komplexiteten i de frågor hon aktualiserar.

Poesin får sin kraft av läsningen

Höjdpunkterna i antologin är för mig Elisabeth Hjorths och Tatjana Brandts essäer. Att båda skribenterna också är författare till skönlitteratur märks i deras texter där läsandets lidelsefullhet genomsyrar framställningen och ger den en känslomässig skärpa av skönlitterära mått.  I ”Det finns ingen annanstans/Det man vänjer sig vid är allt man har. Om våld och icke-våld hos Henrika Ringbom och Matilda Södergran” gestaltar Hjorth det poetiska språkets begränsningar och möjligheter hos Ringbom och Södergran. Jag skriver gestaltar, för Hjorths läsning spelar liksom upp det drama som poesin hon läser arbetar med. Ett drama som knyter samman levd, fysisk kvinnoerfarenhet med språkets exkluderingsmekanismer, lönndörrar och flyktlinjer.

Läsningen spelar liksom upp det drama som poesin arbetar med. Ett drama som knyter samman kvinnoerfarenhet med språkets exkluderingsmekanismer, lönndörrar och flyktlinjer

Brandts ”’sprickor i isen som skimrar’. En essä om röster som löper likt kårar över ytan i Tua Forsströms diktsamling Sånger” blottlägger den intertextuella närvaron av samtida kvinnliga diktare i Forsströms Sånger. Brandt är mån om att betona begränsningarna i varje perspektiv som anläggs på poesin, hur hennes utblick kringskärs av hennes belägenhet och hennes beläsenhet. Jag, som läsare av hennes essä, vill lyfta fram den potential som just hennes perspektiv visar sig ha i mötet med Forsströms diktning. Brandt synliggör mer än bara Forsström. Hon visar upp ett samtal, en relation och en gemenskap i och genom dikten. Bakom ett citronträd uppenbarar sig Inger Christensen. I tomrummen, som Brandt tolkar som en längtan bortom språket, tittar Ann Jäderlund och Agneta Enckell fram, och Eva-Stina Byggmästar skuttar in i skepnad av en hare.

När Hjorth och Brandt ger sig i kast med sina respektive diktare lyckas de övertyga om styrkan i poesin utan att egentligen fråga vari den består. De visar den genom att läsa den. Det är det värdefullaste vi kan göra med poesin, tänker jag när slå ihop Korsstygn, rastplats. Att läsa den.

 

 

 

 

Teksti ruotsiksi

Arkiv