Dikter

I Jörgen Mattlars bok Dikter krockar en klassisk haikuform med en stor oro. Ordvalet är turvis ålderdomligt och talspråkligt, bilderna ofta överraskande.

Diktaren Jörgen Mattlar (f. 1966) tycker om det småskaliga formatet. Dikter, som är hans fjärde samling, består av en haikusvit som på klassiskt vis följer årstiderna under ett år. Stämningen är vemodig och fatalistisk; greppet att låta oss se hur världen är skadad på detaljnivå är effektivt. Den genomgående oron kontrasterar mot den harmoni man ofta förväntar sig att finna i en haiku.

Vad är egentligen haiku?

Som nutida diktform är haikun omstridd. Många (men inte alla) haikuister som skriver på västerländska språk, räknar noga stavelserna så att de blir 5+7+5, uppdelade på tre rader. Japanskan är emellertid ett mycket annorlunda uppbyggt språk. N som vi tänker på som en bokstav är till exempel en skild stavelse.

Om man bläddrar i haikuböcker på japanska, ser man att dikten ofta består av en enda lång rad. På svenska brukar man anse att raderna bör vara tre. Med den ganska rigida syntax språket har, kan det här leda till en onaturlig uppdelning av orden.

Ett räknande med 5+7+5 när man skriver haiku på svenska, engelska med mera, är enligt somliga meningslöst. Vad gör en diktare med en regel, om hen inte ens vet eller bryr sig om vilka utgångspunkter den har i det språk där man har börjat tillämpa den?

Då kan man i stället se saken som att en dikt är haiku om man uppfattar den som en sådan. Semantisk haiku i stället för formell.

Läser man hemsidorna till de många haikutidskrifter som finns i världen, kan man se hur inställningen varierar.

Läser man hemsidorna till de många haikutidskrifter som finns i världen, kan man se hur inställningen varierar. Om man skickar sina alster till dem, kan man får höra att man experimenterar för mycket, för lite eller precis lagom.

Grammatiken anpassar sig

Mattlar tillämpar genomgående det klassiska stavelsemönstret. Grammatiken får på gott och ont anpassa sig till detta, eventuellt också ordvalet. Och ordantalet. Flera gånger tänker jag att de två första raderna suveränt fångar in något, men på den tredje finns en förklarande kommentar som banaliserar dikten.

I samlingen finns en oro, en kyla som växlar med en stor hetta. Flera gånger böjer sig någon. Antagligen inför ett öde som närmar sig och är skoningslöst. Tonfallet kan bli salvelsefullt:

genom diktradens

skarpa sken – morgondagens

sanning och vrede

I japanskan kan man använda ett verb utan pronomen och tidsform, på det sättet skapa en mångtydighet. Om vi på svenska säger bara ”sitter och läser” brukar man utgå från att det underförstådda pronominet är ”jag”.

I en dikt som den som avslutar samlingen finns två möjligheter:

som decembersol

med en bok under armen

känner hur nära

Antingen har vi en surrealistisk bild, decembersolen har en bok under armen, Det är en bild jag tycker om. Den andra möjligheten är att ”jag” håller boken och känner närheten (till decembersolen). Den tolkningen känns i sammanhanget mera naturlig, men ordföljden blir då krystad.

Klumpigt eller ett uttryck i sig

Följande dikt fastnar i sig själv som de frusna armar den talar om. Vad som kunde ses som klumpigt blir kanske ett uttryck i sig. Eller så har jag fel; Mattlar eftersträvar en språkligt tidlös (ålderdomlig) effekt. Detta ser man nämligen på många andra ställen i boken.

hon heter olga

bär en trädgård i sin famn

armar så frusna

Jag kan fundera länge på ”och” i den här dikten:

rasande stormar

står utbrända som skelett

och körsbärsblommor

Finns ordet med för att det behövs en stavelse till, eller ska vi förstå: ”utbrända som skelett och som körsbärsblommor”?

Följande dikt, som i sin mångtydighet fascinerar mig, får mig att fundera i liknande banor:

varma luftstrålar

visar snart stadens riktning

en man med tidning

”En man med tidning” är något annat än ”en man med en tidning”. I det ena fallet är han en som prenumererar på en tidning (i motsats till en som inte gör det), i det andra håller han i en. ”Man med tidning”, med båda leden obestämda, kunde å sin sida vara titeln på en målning från början av 1900-talet.

Och den här dikten känns faktiskt kubistisk. Eftersom vi vet att stavelserna ska vara fem, är det svårt att säga vilken av möjligheterna det är fråga om.

Stark och naken

Följande dikt är stark och naken:

du skriker i snön

närmar mig dina frågor

varför går du nu

Den innehåller en gåtfullhet, liksom den följande:

hennes vägran att

bära glädjefågelns skrud

de stulna äggen

Språket kan som sagt låta mycket ålderdomligt, och inget fel på det. Men när man till exempel hittar ”tillbaks” – som ligger nära talspråk – i stället för ”tillbaka”, skär det sig stilmässigt. Den längre formen hade dessutom gett raden sex stavelser.

Mattlar är bra på att få ljuden att kommunicera med varandra. Efter att vi på en sida har stött på en huggorm i en stövel, möter vi på nästa sida ett s – inte längre väsande, utan viskande.

kråkorna samlas

för kvällsvard – de viskar lågt

på sirlig sanskrit

Den här rytmen tilltalar mig:

och att hon säger

att hon kanske ska lämna

när allt ska multna

Anglicismen ”lämna” i betydelsen ”ge sig iväg” fungerar i det här fallet stilmässigt, eftersom att-satsen återger en talad replik.

I vissa dikter önskar man sig en kontrast. Som i den här som hur jag än vänder på den blir patetisk:

ser från köksfönstret

ett fastfruset fotbollsmål

av stukad längtan

Bland de stora tragedier det också talas om i boken, hänvisar ”stukad” (trots sin dubbla betydelse) till en mycket tillfällig skada. Det finns säkert en stark känsla bakom dikten, men den når åtminstone inte fram till mig.

Modernisterna är på besök

Vi ett tillfälle under läsningen tänker jag att ordet ”att” inte skulle dyka upp här om inte Gunnar Björling funnits. På s 47 hittar jag sedan en av hans boktitlar:

mittfårans ånger

korsets och löftets vila

svala lyssnande

Inflytande från modernismen spårar jag också i en genitivmetafor som ”molntäckets grå filt”. Jag har alltid varit svag för den här typen av bild. Så långt kommen tänker jag att orsaken till att Edith Södergran, Björling, Elmer Diktonius och Henry Parland ständigt blir upptäckta och återupptäckta, är den frihet de hade som utgångspunkt både för livet och för dikten.

Om Mattlar eller någon annan vill ge språket en liknande gränslöshet och exakthet i uttrycket, och kombinera detta med ett strängt bundet stavelseantal, är det säkert möjligt. Men det kräver ett mer systematiskt genomarbetande. Framför allt när det gäller ordvalet, som här emellanåt känns slappt.

Efter läsningen visualiserar jag boken som en fågel, vars ena vinge Mattlar har klippt. Den andra gör flygrörelser, men inte hela tiden fokuserat.

I vilket fall som helst sätter Dikter i gång min fantasi, och det är för mig något av det viktigaste när jag läser.