Andra världar (Essäer om död och liv)

Michel Ekmans nya essäbok Andra världar har sin utgångspunkt i en skrämmande diagnos. Fortsättningen blir som en road movie om alla de fina delar av livet som tills vidare finns kvar. Recensenten Robin Valtiala skriver: ”Ekman skriver vad ingen man som börjar bli äldre skulle vilja läsa.”

Michel Ekman har i den introspektiva essän funnit en nisch som passar honom precis. I sin nya bok Andra världar väver han på ett fyndigt sätt in sin personliga verklighet i både sina barnbarns och sin livskamrat Pias, samt i mer eller mindre fiktiva gestalters.

Boken är full av livsglädje trots att dess utgångspunkt är sorglig. Författaren har som 67-åring blivit diagnosticerad med en prostatacancer, som utvecklas långsamt och som han enligt läkaren inte kommer att dö av. Om inte…det osannolika händer. Den abstrakta men skrämmande möjligheten gör att den hypotetiska aggressiva cancern blir existentiell. Ekman skriver vad ingen man som börjar bli äldre skulle vilja läsa.

Den ensamma barndomskroppen

Själv var jag redan i tonåren rädd för prostatacancer, förutom för utsikten att behöva göra värnplikt. Båda var för mig existentiella hot. Jag minns en eftermiddag när jag var 16 och kom hem från skolan, öppnade Det bästa och läste en skrämmande medicinsk artikel. Jag tänkte att den ångesten kunde neutralisera den andra som just då var starkare. Som ett giftigt motgift.

Själv var jag redan i tonåren rädd för prostatacancer, förutom för utsikten att behöva göra värnplikt.

En av lyckträffarna i mitt liv var när jag ett par år efter det här började gå i psykodynamisk terapi (som på 1980-talet inte var en lyx). Jag tänker nu på något min terapeut sa: ”Det finns rentav mänskor som har varit i koncentrationsläger utan att mista sin psykiska hälsa. För att den upplevelsen, hur förfärlig den än var, inte hade beröringspunkter med just deras inre konflikter.”

Det här tänker jag på när jag läser hur Ekman beskriver sin reaktion på diagnosen: ”Också fysiskt inträffade en förändring, eller förstärkning av något som redan fanns. Jag har alltid haft en mycket stark längtan efter hudkontakt, efter att bli vidrörd, smekt, omfamnad.”

Bakgrunden som författaren modigt låter oss ta del av är en barndom där han hade starka hämningar, och inte upplevde att han fick ta emot beröring. Att i framtiden eventuellt mista sin sexuella förmåga tänker han sig på följande sätt. Han skriver: ”…innebär en kraftig förändring av min självbild och jag känner rädsla för att mitt förhållande till omvärlden rent allmänt ska torka ihop, kontaktytorna minska.”

Glada utflykter så länge det går

Författaren är också rädd att det psykiska tryck som kommer av att leva med två cancerdiagnoser, kan ge upphov till en ”revolt inifrån” som gör att den farliga varianten utvecklas. På ett originellt men konsekvent sätt jämför han sin medicinska belägenhet med den arbetssituation en vän som verkar inom den akademiska världen lever i, ”en atmosfär av destruktivitet och tankefientlighet”. En mindre subtil författare skulle ha uttryckt saken som att Finlands nuvarande högerstyre är en cancersvulst.

Lilja är bestämd och full av litterär fantasi, den yngre Viktor är en lugn ”fixare och donare”.

Efter sin isande insikt i början ger sig författaren ut på utflykter i allt det som ännu kan finnas av paradis. I minnena, i litteraturen och i barnbarnens liv som författaren har lyckan att ofta få dela. Lilja är bestämd och full av litterär fantasi, den yngre Viktor är en lugn ”fixare och donare”.

I en återkommande dagbok berättar Ekman om hur han som lyckligt lottad får tillbringa rätt mycket tid med dem. Författaren och Förlaget har äran att för pärmen ha fått en både vild och harmonisk teckning vars upphovsbarn är Lilja Ekman. Fredrik Bäcks omslag är även i övrigt vackert gjort.

Underbara opedagogiska barnböcker

Den barnlitteratur som går hem i familjen är alldeles tydligt den trevligt opedagogiska, originella och humana. Författare som Barbro Lindgren, Janosch och Sven Nordqvist.  Böckerna som är några decennier gamla, har blivit en sorts klassiker och skulle om de skrevs idag kanske inte utkomma eller i alla fall förses med ADHD-varning. Ta gubben Pettson som för länge sedan passerat den ålder där man anses behöva kompisar som man låtsas att kan tala. Han vill inte gifta sig för att ”Det skulle bli för mycket med en hel tant”, och lever istället i en alternativ vardag med en katt som har just passligt mycket mänskliga drag.

En bortglömd pärla från 1970-talet blir omnämnd i förbifarten, Eva Bexells Prostens barnbarn (”små röda djur”, säger det läsaren något?) Under läsningen bestämmer jag att jag omedelbart ska söka upp den, samt de andra böckerna som Ekman tar upp. När det gäller Pettson, är det som om Ekman beskrev sig själv. Han uttrycker i avsnitten med barnbarnen sin kombination av lycka och sorg över att stundvis själv befinna sig nästan i barndomen. Och Findus är ju lika mycket katt som barn.

Det är viktigt att kunna ha tråkigt

Som äldre har Ekman en rikedom på tid, något barn också har, men inte längre vuxna. Det hade de tidigare på ett annat sätt, till den grad att det kunde bli långtråkigt.

I ett avsnitt som utgår från den hos oss ganska okända österrikiska författaren Adalbert Stifter (1805–1868), reflekterar han över långtråkigheten som något mycket viktigt. I den utvecklas fantasin, och barn som vänjer sig vid att det ständigt måste hända går miste om något.

I en personlig analys av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt konstaterar Ekman också hur texten som känns oändlig, till sist öppnar sig för läsaren så att man börjar läsa sig själv. På den här punkten låter han dock som ganska många andra litteraturvetare, lite väl allmänt definierande.

Jag tänker att han nådde djupare i avsnittet om barnlitteratur. En viktig poäng för mig är ändå reflektionen över minnena, hur man kan vara lycklig i dem, paradoxalt nog även i de som från början inte har varit angenäma. Just för att man strukturerar dem och de ger varandra ett sammanhang.

I en essä som har rubriken Paradis presenteras den estniske författaren Tõnu Õnnepalu, som oftast känns deppig att läsa utom när det handlar om naturen.

Det vill jag personligen göra när han menar att Tua Forsströms dikter inte innehåller hemligheter.

Ekman är den gamla stammens läsare och författare; ordet AI förekommer inte i boken. Pia säger att han borde se på TV-deckare för att veta mer om världen. Som alla essäister värda att läsa lämnar han oslipade hörn, som läsaren får fundera över och eventuellt protestera mot. Det vill jag personligen göra när han menar att Tua Forsströms dikter inte innehåller hemligheter. Det har jag alltid själv upplevt att de gör, trots att hemligheterna förstås är av annan natur än de som finns i språkexperimenten hos modernisterna.

Vågar riskera att bli översubjektiv

Essäerna är just så subjektiva som sådana behöver vara för att inte kännas som kapitel i avhandlingar. Trots att Gunnar Björlings dikter är Ekmans akademiska ämne, lyckas han göra läsningen av poeten personlig och utan att läsaren får den känsla av att skribenten tar med allt det som bevisar hens tes och lämnar bort övriga ”exkurser”, som jag oftast får av att läsa akademiska texter.

Någon gång kan subjektiviteten slå över i expressionsexplosioner, som att Bachs Påskoratorium är ”glad bruksmusik” jämfört med den förtvivlan som finns i Matteuspassionen. Den här musikaliskt oskolade läsaren kan bara konstatera, ja, Jesus föddes visst på julen och dog på påsken.

Till sist gör jag en beställning: att Ekman i en kommande bok ska analysera långtråkigheten även i barnlitteraturen. Och reflektera över vilka barnböcker som är glad bruks-/marknadslitteratur. Det kapitlet kommer jag ivrigt att läsa.

Robin Valtiala