Utställningen Från mumin till Chop chop

Utställningen Från mumin till Chop chop som visar bilderbokskonst ändå från 1940-talet erbjuder en sällsynt inblick i skapandeprocesser, tekniker och bildspråk av fyra erkända bilderbokskonstnärer från Finland och Sverige. Lysmaskens recensent Pia Vuorio har besökt utställningen och skriver om de tankar den väckte.

Det finns texter som berör en så djupt att man återvänder till dem gång på gång, kanske skapar man rentav en visuell värld kring dem i sitt inre. Och så finns det bilder så imponerande och fängslande att man närsomhelst, efter flera år, kan återkalla dem i sitt minne. I utställningen Från mumin till Chop chop som pågår fram till den 17 augusti i konstmuseet Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, presenteras fyra nordiska etablerade barnbokskonstnärer vars illustrationskonst hänfört barn och vuxna i årtionden.

Tove Jansson (1914–2001), Ilon Wikland (f. 1930), Pija Lindenbaum (f. 1955) och Linda Bondestam (f. 1977) representerar olika generationer, men sammanlänkas av att de var för sig skapat ett unikt bildberättande och en kännetecknande stil där barnets perspektiv accentueras.

För besökaren är det en ren ynnest att få se dessa konstnärers alster sida vid sida, identifiera utvecklingsbågar, stilförändringar och fördjupa sig i deras olika tekniker. Framför allt ger utställningen en unik möjlighet att konkret följa hur en välkänd sagofigur växer fram, bild för bild och se hur det från några till synes hastigt skissade streck blir en Ronja Rövardotter (Wikland), en muminfigur (Jansson) eller en Doris (Lindenbaum).

Orubblig lojalitet med barnet

Att studera Bondestams verk i ett stort format öppnar åtminstone för undertecknad ett helt nytt fönster att noggrant studera de samhällsaktuella detaljerna och de humoristiska blinkningar som präglar hennes verk. I utställningen uppmärksammas även Tove Janssons illustrationer till andras texter som Lewis Carrolls Alice i underlandet (1966) och J.R.R Tolkiens Bilbo – en hobbits äventyr (1960). Dessa är välkomna och intressanta bidrag i den i övrigt rätt muminbetonade Jansson-sektionen.

För besökare som roas av detaljer lönar det sig att titta noga på enskilda verk där det kan finnas konstnärens personliga anteckningar eller korta hälsningar och anvisningar från konstnären till förlagsredaktören. För läsaren ger detta en sällsynt inblick i processen bakom boken och en liten glimt av människan bakom konstnären.

I sin helhet är utställningen väl komponerad och det tematiska upplägget gör det lätt för besökaren att orientera sig i det ymniga materialet. I de utställda verken återkommer teman som rätten att få vara sig själv, inkludering, lika värde men även samhällsfrågor som berör krig och fred, flykt och utanförskap, sociala klasskillnader och människans ställning i relation till ny teknik, visualiseras.

Här förefaller lojaliteten med de barn och figurer som gestaltas vara orubblig hos samtliga fyra konstnärer.

Att reflektera över hur och med vilka medel dessa konstnärer ger uttryck för stora och komplicerade allmänmänskliga frågor som varken är tidsbundna eller entydiga hör till utställningens absolut bästa giv. Framför allt är det fascinerande att se hur dessa teman uttrycks eller kommenteras ur barnets perspektiv. Här förefaller lojaliteten med de barn och figurer som gestaltas vara orubblig hos samtliga fyra konstnärer.

Konstform för alla åldrar

Intressant är exempelvis att se hur Wikland till bilderboken Den långa, långa resan (1995) med text av Rose Lagercrantz, tecknar barnets upplevelse och föreställning om krig och flykt. Själva boken bygger på Wiklands personliga barndomsminnen från 1944 då hon, född och uppvuxen i Estland, tvingades fly först till Haapsalu och senare till Sverige inför hotet om sovjetisk ockupation. En av illustrationerna som visas på utställningen föreställer barnprotagonisten Ilon som med hunden Sammeli vid sin sida betraktar en sovjetisk pansarkonvoj som rullar emot.

De ansiktslösa soldaterna, fordonen och bakgrunden i dystert svarta och gråa toner, kontrasterar mot den lilla duon i bildens högra kant där flickan sticker ut med sina blonda flätor, röda jacka och blåa kjol. Det är en kraftfull och fängslande bild som tillika inger olustig aktualitetskänsla.

Brännande heta frågor

En annan nämnvärd aspekt att fördjupa sig i är att söka identifiera den egensinnighet som i viss mån präglar samtliga av utställningens konstnärer, men främst Lindenbaum och Bondestam. Dessa konstnärer tar sig oförtrutet an brännande samhällsfrågor med skärpa och humor utan att ge avkall på den egna konstnärliga stilen. På sina respektive håll har de bidragit till att förnya bilderbokskonsten och – som denna utställning med all tydlighet visar – gjort bilderboken till en konstform som charmar barn som vuxna.

Huvudbild: Ilon Wikland, Omslagsbild till Den långa, långa resan, 1995, Akvarell och gouache på papper, 44 x 58 cm (med ram), Ilon´s Wonderland, Haapsalu, Estland, Illustration. Pressbild.