Fadern

Mikael Crawfords Fadern är en rörande och rolig berättelse om en son som lär känna sin far när denne redan upplever de första tecknen på den slutliga glömskan. Recensenten tycker att det mest intressanta i boken är gestaltningen av hur en gamlings hjärna kan fungera.

Mikael Crawfords roman Fadern handlar om en gammal far som återvänder till Finland där hans son som är i 60-årsåldern bor. Han kommer från ett engelskspråkigt land på andra sidan jordklotet, dit han en gång i tiden flyttade tillbaka efter skilsmässan från modern.

Far och son har inte setts på årtionden, den senare är fylld av ambivalenta känslor. Svärdottern får agera kitt, både när det gäller det emotionella välbefinnandet och vardagens logistik. Något som är fyndigt är att benämningarna på familjemedlemmarna är lika motsägelsefulla som känslorna; fadern talar om ”svärdottern” ur sitt svärfadersperspektiv, men samtidigt om ”modern”, ur det perspektiv som är sonens. Faderns exhustrus stuga beskrivs när vi följer hans tankar som ”moderns”. Hon är nu död och kring stället finns en beröringsångest.

Gammal ilska övergår i värme

Fadern som är pensionerad sjökapten träffade modern på 1960-talet i England, där hon var au pair. Vad som gjorde att parförhållandet med en liten son inte fungerade förblir oklart. Det beror dels på att minnena filtreras genom fadern, dels genom att sonen, vars medvetandeström vi emellanåt följer,  aldrig helt har förstått vad som hände. Författaren har gjort klokt i att inte teoretisera särskilt mycket kring saken, det skulle romanen ha förlorat på.

Under sommarvistelsen kommer fadern och sonen småningom närmare varandra. Utan svärdottern skulle det inte lyckas. I början konstaterar fadern att han hellre talar med henne än med sonen, hon inte bara tittar utan lyssnar när han berättar till exempel om en bro. Sonen är arg, vilket fadern förstår. Att den ömsesidiga förståelsen och värmen ökar betyder ändå inte att livet blir idylliskt. Paret reser till Korfu, på det sätt bara par gör. Fadern blir alltmer glömsk.

Manlig betyder händig

Sonen ser sig som en opraktisk person, och tycker det är pinsamt. Han tänker att det beror på att han saknat en manlig förebild. I vår tid drar man allmänt inte längre likhetstecken mellan ”man” och ”händig”, lika lite som man drar dem mellan ”kvinna” och ”emotiv”.

En roman behöver naturligtvis inte spegla sin tid, i det här fallet speglar den något på sätt och vis atavistiskt och på sätt och vis generationsspecifikt. På det här och liknande ställen i boken känner jag i alla fall som läsare att det är lågt i tak.

De man numera ofta ger efter att tidigare ha talat om ”besvärliga personligheter”.

Några rader efter att sonen reflekterat över händigheten, blir det intressantare när han talar om diagnoser. De man numera ofta ger efter att tidigare ha talat om ”besvärliga personligheter”. Han stannar emellertid vid det här konstaterandet, utan att ställa diagnoserna i relation till vår tids uppfattning om hurdan en man är och ska vara.

Jag inser också att det grabbiga vitsandet mellan fadern och sonen är en del av bokens gestaltning av relationer, men det känns emellanåt som självändamål. När en författarröst påpekar att något en person säger är roligt brukar det i allmänhet inte vara det.

Jargongen flyter lätt

Det allra intressantaste i boken är gestaltningen av hur en gamlings hjärna kan fungera, på en gång glasklart och med en tankspridd parallell logik som kan leda till stora insikter likaväl som till katastrofer.

Med små vinkar visar författaren skickligt hur omvärlden förvandlas till metaforer som fadern inreder sitt huvud med för maximalt välbefinnande. Som när han för sig själv skildrar den period då han ville inleda ett förhållande med grannen Irina:

”Då var det högsommar. Naturen var trygg och väletablerad och visade inga tecken på utmattning.”

Jag älskar det här ordet ”väletablerad”. Andra gånger tycker jag uttrycken blir för trendiga, som ”brandmuren” kring de oönskade tankarna, och ”verbal fäktningsmatch” skulle jag ha klarat mig utan, liksom den besläktade och utslitna tangometaforen.

Ett problem när journalister skriver skönlitterärt är ofta att jargongen flyter för lätt.

Ett problem när journalister skriver skönlitterärt är ofta att jargongen flyter för lätt.

De ”nya legoklossar” som blir till inne i fadern, tycker jag däremot är underbara. Kanske allra mest för att de beskrivs som nya. Liksom det helt knasiga konstaterandet att en hamn får fadern att kunna pissa.

I vissa fall kunde Crawford låta bli att förklara de skeenden han skickligt gestaltar:

”Minnet är ett opålitligt instrument. Nuet påverkar alla tillbakablickar. Något som var ett då det hände kan retroaktivt förvandlas till ett annat.”

Finns Tove alltid i skärgården?

När jag först såg boktiteln gick min första association till August Strindbergs Fadren, men de halvt förmänskligade beskrivningarna av hus, båtar och snöflingor (som kan bli rädda) får mig snarare att tänka på Tove Jansson. (Fadern är dock lika kunnig när det gäller havet som Pappan i Pappan och havet är okunnig.)

Har det blivit omöjligt att skriva om skärgården utan att den börjar påminna om hennes? Är det för att författare och andra vill ha den kvar som en idyll, och halvt medvetet lämnar bort element som har kommit efter Janssons tid och som oftast är oönskade. Till exempel lyser de många farliga fästingsjukdomar som numera är en central del av skärgårdslivet i den här romanen med sin frånvaro. Krypet förekommer över huvud taget inte, trots alla beskrivningar av hur fadern rör sig i snåren.

I Crawfords fall undrar jag om han rentav medvetet parafraserar Sommarboken. Sista sidan i boken där mormodern går ut på natten och funderar på om hon ska gå in eller kanske stanna för en liten stund, och sedan underförstått dör. Crawford slutar sin bok på ett sätt som är både sorgligt och roligt (här påpekar han inte roligheten):

”Så satt han alldeles, alldeles stilla en lång stund.

Snart var hela fadern täckt av ett tjockt lager snö.”

Att till sist snöa in

Boken har ett värmande slut trots snön. När allt kommer omkring är alla ganska snälla, inte minst ”elaka grannen” som räddar fadern när han på natten har ramlat omkull på rygg, trots att han först talat hotfullt om privat område.

Crawford har skapat en sympatisk, språkligt och emotionellt stark bok, med en del bråte. Men sådan hör till när man reflekterar över känslor och över i hur hög grad människor minns dem rätt. Eftersom man aldrig blir färdig.