För att berätta måste man bli någon annan. Lilla e nr 14/ Området; stort som en navel, ungefär. Lilla e nr 15

Ellips två nya lilla e, Ingrid Weckströms För att berätta måste man bli någon annan och Hilda Kahras Området; stort som en navel, ungefär är två skrifter som ringar in barndomens väsen, respektive gör en mänsklig konstruktion av språklig osäkerhet, en tillvaro präglad av uppbrott. Hur kan man hitta en förankring när man inte vet var man landar? är en fråga som förenar båda böckerna.

I en tid när de etablerade finlandssvenska förlagen kanaliserar sina satsningar alltmer på säkra kort och etablerade namn, är det glädjande att Ellips går sin egen väg och ger ut smal litteratur: dikter, essäer, nya namn. De fyller ett tomrum.

Ellips böcker är smakfullt och sparsmakat utformade och serien lilla e har en känsla för det taktila, hur boken känns i handen. De nyutgivna små skrifterna, Ingrid Weckströms För att berätta måste man bli någon annan och Hilda Kahras Området stort som en navel, ungefär gestaltar hur olika upplevelser känns i kroppen. Det visuella i och med böckerna har en diskret framtoning. Det är Fredrik  Bäck som står för formgivningen, nu liksom med de tidigare böckerna i Ellips serie lilla e.

Seriens nummer 14 och 15 närmar sig verkligheten och litteraturen från två olika håll. Både Weckström och Kahra tar avstamp i det visuella. Författarna har formgivning som sina områden. De tillåter sig och läsaren att bejaka det osäkra utfallet.

Distanserande bläck och blick

Ingrid Weckström kommer utifrån – eller rör sig utåt för att få perspektiv. Det hör man på bokens titel.

Den lilla boken För att berätta måste man bli någon annan, knappt 100 sidor, har ett arkaiskt, poetiskt berättargrepp. Den utgår från Sara, hennes farfar och några andra personer och varelser, och ringar in barndomens väsen på ett nästan filmatiskt sätt.

Skriften inleds med Katie Scotts och Jenny Brooms beskrivning av hur bläckfisken kan spotta ur sig ett bläckmoln som en avbild av hen själv för att vilseleda fienden. Antyder det här hur vi ska uppfatta och uppleva fiktionen?

Berättelsen, rättare sagt skildringen i För att berätta måste man bli någon annan, är indelad i korta prosa-avsnitt med lakoniska rubriker, Mellan strand och vågor, Transparent, Hemma, Lösgöras och Tankar av sten – för att nämna några. De i sin tur ingår i avdelningar: Laboratoriet, Staden, Platsen jag letar efter.

Vi dyker ner på de olika platserna.

Episoder från en barndom

Trots att det finns narrativa inslag, är framställningen som nedslag i Saras och farfars liv, likt barndomens episodiska nu där livet och berättelsen om det tar form. Man vet inte ännu hur det kommer att bli eller hur man kommer att återge händelserna i retrospektiv.

”Gå till platsen där sagor berättas, där småbarn somnar.

Det är något fel på den här människan, hon är så liten. Ändå ryms hon inte i en saga.”

inleds bokens titeltext.

Det är svårt att säga vad de ”handlar om”.

Många av texterna utgår från sömn, drömmar, uppvaknanden och att vaka. Och korta ögonblicksbilder ur Saras vakna tid på dagen. Det är svårt att säga vad de ”handlar om”.

Här finns inslag av dikt och en saga insprängda i texten, och de ingår på ett organiskt sätt i helheten.

Flickan och gamlingen är nästan en trop i litteraturen, tänk Tove Janssons Sommarboken.

Kittla dig i naveln

Hilda Kahra gör tvärtom mot Ingrid Weckström. Titelns navel får en dubbel funktion, dels med den enklare innebörden ”navelskåderi”, dels en kittlande känsla av att fördjupa sig i en personlig, nästan privat upplevelse.

Kahras grepp kan provocera, men också befria. Det är alltså inte bara jag som ägnar mig åt den här sortens introspektion, en klibbig tendens att inte kunna lyfta mitt liv.

Kahras stil är enkel. Korta, raka meningar som håller sig till konkreta ting och tankar. En person som talar (tänker, skriver), en annan som det talas om, delvis till. Den omtalade, omskrivna är ”hon”, vilket kön den som håller i pennan har blir i många avsnitt lite oklart för mig – men det är kanske inte heller så viktigt.

Konkretion på glid

Ovannämnda beskrivning av Kahras korta (ca 50 sidor) skönlitterära debutbok (hon har tidigare publicerat sig i tidningar och tidskrifter) ger vid handen att hon är tydlig, vilket hon på sätt och vis också är. Ramarna för hennes skrift är ändå glidande. Texterna är som en räcka scener, ofta lite drömska. Drömmar kan ju ofta vara en förvånande kombination av konkreta och abstrakta element. Scenerna blir en slags visuella prosadikter.

Som läsare kan man bli lite konfunderad och irriterad. Det är kanske meningen. Det känns som att jag har få haltpunkter i min läsning. Det går mycket energi åt till att fokusera, att för varje avsnitt komma underfund med vilka villkor, personer och situationer som gäller här och nu.

Är undulaten ett mänskligt påfund?

Läsaren blir också lätt lite hemlös med den här boken. Det är sannolikt avsiktligt eftersom det är hemlöshet i tillvaron som gestaltas här.

Läsaren blir också lätt lite hemlös med den här boken.

”Vi hade bott på samma adress i ett halvår nu, Först hade det känts bra, men nu var det som att väggarna kom allt närmare, som att lägenheten började kännas som en låda. Den låg vid vattnet, men vi såg inte hamnen från fönstret, i stället såg vi en bakgård, tyst och grå. Det blev alltid så här, att lägenheterna började kännas inpå kroppen, som att huden och rummets väggar inte matchade, en slags klåda trängde sig på.”

Eller, vad heter undulat på mitt hemspråk, är fågeln ett mänskligt påhitt, och vad har det för konsekvenser för artbestämningen?

Vändpunkt, inifrån

Rent konkret utgår boken, uppdelad i korta kapitel eller avsnitt, från olika personer och konstellationer. Baksidestexten antyder att texternas personer är i marginalen, jag skulle säga att de ofta befinner sig i något slags brytningsskede och därför måste anstränga sig lite extra. Kan man leva på socialbidrag i Danmark, är en av frågorna. Ofta är stämningen ändå loj, som när ett par alldeles i början åker på utfärd till en strand. Han har för små badbyxor, hon bläddrar i veckotidningar.

Det förefaller som om redaktören eller redaktörerna för de här böckerna gett rätt fritt spelrum till författarna. Det är bra – de får söka sina egna vägar och uttryck. Det ska bli spännande att se var de hamnar nästa gång.