Ingenting

Diktsamlingen Ingenting möter världens våld och oro – från krig till flyktingströmmar med en oväntad stillhet. Dikterna ställer frågor om hur vi kan leva och agera mitt i kaos, och visar samtidigt beröringspunkter med samtida författare som Matilda Södergran och Leila Inanna Sultan.

Den som börjar läsa Henrika Ringboms nya diktsamling Ingenting kanske gör det med Edith Södergrans dikt som heter likadant ringande i öronen. Ringbom har själv i en intervju sagt att hon haft dikten i bakhuvudet under skrivprocessen.

”Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting”, går första raden, det är drama och besvärjelse hos Södergran. Och pretentioner. Hos Henrika Ringbom är tonfallen mer mångtydiga och subtila.

”Ingenting” är ett användbart ord i dikten, det kan betyda bottenkänning, det kan betyda punkten för en ny start, där det destruktiva får vika och ett nytt växande får plats. Bildspråket vänder sig mot växtvärlden, lever sig in, växer in i den:”/…/ sög växternas rörformade celler upp vattnet / anar vi rör vi oss sträcker    längst ut / och in / i lilla ingenting // ett mellanrum    öppnar sig / överallt   alltid  för alla / …/ ”.

Naturen, växter och insekter får ta upp större delen av textvolymen, det är att läsa som ett statement.

Dikten i en hemsk och hotfull värld

En varsam, trevande hoppfullhet växer ibland fram i dikterna och ”ingenting” är något avtrivialiserat. Det kan inte användas som ett avvärjande, som i vardagen (”ingenting” är aldrig trivialt hos Södergran heller, för inget är trivialt hos henne). I Ringboms förra samling, från 2020,  En röst finns bara när någon hör den, i passagen som bärs av frågor och svar finns ”ingenting” i en replik: ”Du frågar /’Vad är det?’/Jag svarar /’Ingenting. …” . Och repliken fortsätter genast: ”Jag är rädd.”

Mycket som är våldsamt har hänt i världen sedan En röst finns bara när någon hör den kom ut, rädslan har rotat sig, vuxit också på de idylliska platser diktjaget i Ingenting odlar sitt trädgårdsland i solsken och fred.

Ingenting inleds med en tidsangivelse, men den fokuserar på platser och på känslan av ångestladdad oro inför faktum att fasa och förtryck och förstörelse härskar, inte på vår strand just nu, men i den värld vi delar. Ingenting är avskilt. Världen är påträngande, hemsk, dikten låter krigshärdar skymta fram, frågar i förtvivlan: ”hur ska vi kunna ge dem vad de behöver”.

Frasernas kännbara ostadighet

Ingenting klarar sig på mindre än halva sidantalet i jämförelse med den föregående samlingen. Den tidigare  erbjöd en läsning som krävde viss ansträngning – det inte sagt som banal kritik utan som beskrivning av textens beskaffenhet. Den behövde att läsaren och skruvade upp sitt lyssnande, på texten och på sin egen läsning. Man behövde ta titeln på orden.

Diktsamlingen Ingenting arbetar sig fram i en bildvärld med större tydlighet, men de språkliga fraserna för in en kännbar ostadighet, det syns i de blanka mellanslagen, liksom avsaknaden av skiljetecken. Det är som när man måste vara på sin vakt, iaktta omgivningen så uppmärksamt att man plötsligt tystnar eller avbryter sig och plockar upp tråden med ett skifte i perspektivet.

Jag läser den parallellt.

De abrupta avbrottens metod hittar man, oftast utan Ringboms mildhet, också i Leila Inanna Sultans Straffkolonien (nyligen  tilldelad Sveriges Radios lyrikpris). Jag läser den parallellt. Där avslöjar sekvenserna med stympade frågor till asylsökande det omöjliga i att ge det uttömmande svar myndigheten fäktar efter. Vår reaktion och brutala insikt uppstår där den bokstavliga meningen på sidan upphör. Frågorna blir övergrepp.

Dikt söker beröringspunkter

Platsen från vilken man talar i Straffkolonien skiljer sig förstås från den i Ingenting, men tonfall och motiv har beröringspunkter. Och vissa beröringspunkter finns definitivt med Matilda Södergrans nyaste, Den svalkan, där orden prövar att återge den sinnliga kontakten med den omgivande naturen i stort och smått – och att förstå människan som icke avskild från naturen. Varje dikt blir en övning i att känna – som i en komplex sinnlig upplevelse – och att uttrycka. Jag läser det som ett påbörjat arbete att återupprätta en respektfullhet vi förlorat.

Det blixtrar till i mitt diktminne när jag läser Matilda Södergrans rader ”Det finns ingen ro / där inte munnens ro finns. // …”. Munnen är ju den plats där sinnlighet och uttryck kan dela utrymme, och Henrika Ringboms fantastiska mun-dikter ( som ”Å att bli mun” och ”Vad allt får inte munnen vara med om”) i den tidigare diktningen flyter upp.

Varje ny diktsamling förtjänar förstås att ostört få stå i blickpunkten, men poesin bildar också nätverk, växer ut ur tidigare lager. Ringbom redovisar i eftertexten ett antal namn som ”ekar” i hennes dikter, och hon hänvisar också till sig själv: en avdelning i Ingenting får heta ”Det finns någon annanstans”, som en gest mot den tidigare samlingen Det finns ingen annanstans (1994), en samling som undersöker våldet, mot kroppen, mot och i språket, och i vilken riktning uttrycken strävar.

Det som inte går att besvara

I Ingenting är våldet en överväldigande realitet i form av krig, förstörelse. Samtliga drabbas, fast inte alla inpå huden. Om man kan fortsätta att leva i fred och ”bara” lider sekundärt, i nyhetsflödet, i kunskapen om flyktingströmmar, hur ska man då komma till rätta med sin situation, kunna leva, agera? Jag läser samlingen utifrån det tankespåret.

Man kan tolka dem i koncentrat, i överförd eller upphöjd bemärkelse.

Mitt i samlingen finns ett slags substantiellt poetiskt mellanspel som i samråd med några namngivna författare antyder olika handlingsmöjligheter. Man kan tolka dem i koncentrat, i överförd eller upphöjd bemärkelse. Ett: att våga korsa ett ockuperat område. Två: att lära sig läsa (avläsa). Och tre, enligt Ursula K. Le Guin, här måste hela dikten citeras: ”Att lära sig vilka frågor som inte går att besvara / och att inte besvara dem // är en förmåga av största betydelse / i tider av stress och mörker”.

Kluvenhet och frihet

Edith Södergrans dikt ”Ingenting” är en omutlig historia med ett pockande slut, skrämmande för den nutidsmänniska som sätter sitt hopp till självhjälpsguidernas enklare handgrepp för bättre liv och mående. Här står i stället: ”Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom / och trånga år av längtan / såsom de korta ögonblick då öknen blommar.”

Men Södergran har också dikter som vänder sig till naturen, inte som något som ska läka eller förnöja människan utan för att vi är delar av den. I den bekanta dikten om gumman och katten som fick en lång vänskap spelar blommor och insekter huvudrollerna. Inga mänskor nämns utom kattens vän. Gud förekommer påfallande ofta. Den sista strofens mask kan man lätt identifiera sig med, om man får lov att bortse från litteraturforskningens tolkningar och avläser kluvenheten som personlig: ”Men en liten mask såg i en dunkel dröm / att månskäran klöv hans väsen i två delar / den ena var intet, / den andra var allting och Gud själv.”

Gud nämns inte i Henrika Ringboms Ingenting, men den avslutande dikten har drag av bön, bön om skydd och hjälp att ”stå emot förstörelsen”. Där finns också ett ”förlåt”, en nödvändighet då man ser sin delaktighet i förödelsen. Att se delaktigheten kan föra en vidare, dikten har också rört vid det: ”Det är mycket vi inte vet hur man gör // inuti fortsätter hursomhelst arbetet att vara fri // …”

Den frasen vill jag sluta vid: arbetet att vara fri.

Recension på Svenska Yle