Trädet under jorden

Kristina Sigunsdotter har tidigare skrivit om kulturikonen Edith Södergran. Trädet under jorden är en saga om Karin Boyes liv och diktvärld illustrerad av Jenny Lucander. Karin Boye föddes 1900 och dog 41 år gammal, mitt under brinnande världskrig. I Sigunsdotters berättelse får såväl Boyes dikter som tiden hon levde i nytt liv.

Året är 1908, barnens århundrade säger de vuxna. Åttaåriga Karin får syn på en pärla i en ihålig tall. Hon sträcker sig efter den, kryper längre och längre in, och kommer till slut ut på andra sidan, till underjorden. Av en sierska får hon veta att hon måste återlämna pärlan till en prinsessa. Så börjar en vindlande resa på liv och död: över hav av glas, till Sanningens stad, genom Skogen utan slut, och med farorna ständigt marscherandes i skuggorna.

Sömlös pendling mellan verklighet och dikt

Sigunsdotters språk är drömskt. Verkligheten är undanglidande. Sanning eller saga? Det är skickligt att sömlöst slunga läsaren mellan dessa båda pooler inom loppet av några få meningar. Överklivningarna gör dikt av prosan och skapar en rytmisk gångart. ”Plötsligt gungade skeppet till / och luften fylldes av oväsen. / Skri av glas och gastar / när fören skar mot havet. / Öltunnor och kanoner rullade ut över däck. / De vilda vågorna var plötsligt frusna, / som i ett fotografi”, heter det när havet förvandlas till glas.

Här finns många välfunna metaforer: höstvinden ylar som ”tusen tomma flaskor”, hjärtan liknas vid ”flämtande stjärnor” och vid sjön är ”luften klibbig av drömmar, som likt osynliga spindelnät fastnade i allt. / Drömmar som inte kan sägas, inte tänkas, / drömmar som måste levas fram.”

Inledningsvis går tankarna till Astrid Lindgren. Den vita hästen och de olika världarna minner om Mio min Mio. Men jag tänker främst på Sigunsdotters sätt att, liksom Lindgren, fullt ut lita på läsaren. Här skräds inga ord, förlöjligas inga faror. Det finns inga barntillvända filter. Karins mamma dricker och vill lämna familjen. Döden är ständigt närvarande, och soldaterna stampar in i berättelsen utan knussel.

För läsare 0–100 år

Bokens förmåga att vända sig till en bred läsarskara har förstås också att göra med de många referenser som den här sortens, låt kalla det, exofiktion för med sig. Verket sträcker sig per automatik utanför sina egna pärmar: Vid tre stora stenbumlingar i Skogen utan slut sitter en livlös kvinna (Karin Boye själv dog ihjälfrusen vid tre stenar). Prinsessan, med sitt tilltufsade fågelliknande utseende ska föreställa Boyes älskade Margot Hanel. Karin dricker ur en bäck i Sanningens stad och tappar förmågan att ljuga, som en direkt koppling till romanen Kallocain. Flickan Bang karaktäriserar kvinnorättskämpen och journalisten Barbro Alving, omnämnd som ”en turist i overkligheten”. Troligen en direkt anspelning på det främlingskap även Boye själv upplevde gentemot sin samtid, inte bara vad gäller fascismens utbredning, utan även synen på homosexuella, det förhärskande kvinnoidealet och den moderna kapitalismens illavarslande framfart.

För den äldre läsaren blir det en mångbottnad och referensrik framställning av verkligheten, för den yngre en allt igenom gripande äventyrssaga om motstånd, mod och kärlek.

Suggestiva guacheillustrationer

Lucanders gouacheillustrationer i lager på lager är suggestivt genomsläppliga och fångar den romantiska tonen och atmosfären med precision. Bildspråket för tankarna till Sara Lundberg. Jag tänker exempelvis på Fågeln i mig flyger vart den vill baserad på konstnären Berta Hanssons liv, och också Dyksommar skriven av Sara Stridsberg, inspirerad av romanen Beckomberga.

Att behålla sin en egen röst

Det svåra med den här sortens översättning av vuxenlitteratur till barnbok, samt att ”barntillåtet” återberätta någons liv, är att hitta rätt ton och rätt riktning: att helt enkelt skapa ett eget konstverk och inte sträva för mycket åt ursprungsverket. Annars riskerar man lätt att tippa över i faktabok eller redogörelse, renons på egen röst. Men så är alltså inte fallet här.

Sigunsdotter har förmågan att fånga Boyes naturlyriska, samtidigt samhällskritiska universum i en helt egen språkdräkt och framställning. Och det har förutom med språkbehandlingen även med den gedigna research som torde ha föregått skrivandet att göra. Av texten får man känslan att ursprungsverken – Boyes dikter, romaner och texterna om henne – snarast bor i författaren: de har blivit en del av henne och kan därför förmedlas egensinnigt och äkta. Sigunsdotters behåller sin egen röst, men den andas Boye.

Hör bara på den strof som upprepas mellan kapitlen likt ett lyriskt mantra, som om Boye för en stund vore återuppväckt ur Skogen utan slut:

Gryningen vet det skymningen tror

Lev, du modiga, väx, bli stor

Men akta dig för skogen

Där sömnen bor