Under sjöarna

Det är som om högstämdheten i Ingela Strandbergs diktsamling Under sjöarna föddes ur en sen och förtvivlad insikt om livets värde. I hennes rytmiska text finns en längtande rörelse mot bottnen. Det som gestaltas är en sekulär nästan-försoning med mänsklighetens motsägelser och en sorg över allt som ska upplösas.

Författaren Ingela Strandberg debuterade 1984 med diktsamlingen Ett rum för natten och har sedan dess utgett ett stort antal diktsamlingar. Den senaste När jag var snö (2024) blev mycket uppmärksammad och belönades bland annat med Svenska Akademiens nordiska pris.

Om jaget i den förra samlingen var ett med snön, så finns samma drivkraft att identifiera sig med naturen i Under sjöarna. Den största utmaningen är inte att möta havet och oceanen – det farligaste vattnet finns i ”den lilla lilla sjön”, där man inte slungas någonstans utan blir kvar ”och själv sjö”.

Den fonetiska likheten med att ”dö” blir som en spegling på denna sjös yta, som en reflektion av tillblivelse och upplösning. I den vertikala rörelsen från stjärnorna neråt mot bottnen under sjöarna finns det som gör mest ont. Där finns spädbarnsgråten och kunskapen.

Poesin för till djupen

Strandberg för läsaren med sig mot textens smärtpunkter genom ett rytmiskt flöde utan skiljetecken, där varje diktrad efterföljs av ett mellanrum, som i en regelbunden andning, in och ut. Versalerna som inleder utsagorna, och de flesta av diktraderna, ger styrka åt anslagen och markerar ordens och utsägandets betydelsefullhet. Det blir både rakt och högtidligt:

Orden vänjer sig mellan husen

Orden är de enda jag håller mig till

De för mig till sjöarna

Till djupen gränserna

Jag vill inte lämna jorden

Poesin uttrycker sorgen över att kroppen åldras och att jagets tid på jorden går mot sitt slut, men fungerar också som en vägledande och manande kraft. Just i dessa förluster som pågår och förestår tillåts svåra insikter komma fram:

”Mycket långsamt har jag lärt mig // att lyda // Det tog mig ett helt liv // att inse att jag har allt att förlora”

En identitet i intet

Även den egna förgängligheten behöver en form som liknar en själv. Om och om igen prövas olika identiteter och vägar ut ur dem:

Det finns något mätbart

i oss alla

En geometri övervakad

av kaos

Helst skulle jag vilja vara

en outräknad

Jag grips av de upprepade försöken att föreställa sig själv bortom sig själv och slås av det berättigade och rentav nödvändiga i att utföra den tankeleken. För barn är det ytterst relevant att ställa frågor som: Vilken färg tycker du bäst om? Vilken är din favoritbil? Tycker du bättre om att simma eller cykla?

Att veta och bry sig om vad man tycker om är kanske existentiellt och konstnärligt helt avgörande, som ett sätt att tillägna sig vad man fått, vem man är, sitt alldeles specifika varande?

När Strandberg gör de här distinktionerna i ett livsskede då alla preferenser och affiniteter strax ska upplösas känns frågorna som en kärleksförklaring till varat. Textens jag vill inte vara aska, vajande gräs eller en daggdroppe:

”Nej, mest av allt skulle jag vilja // bli en form i rörelse // Som spiralen på en snäckas rygg // Slungad mellan haven     Aldrig // hemma     Aldrig borta // Eller som ett förlorat spår // efter snokens färd i gruset // Skulle bara vilja vara // ett utsökt slinger // Ett leende // från tomrummets gud”

Sekulärt och sakralt

Materien är likgiltig och jagets sökande efter andra världar får inget gensvar från gudomligt håll – utgångspunkten och slutpunkten i dikterna är sekulära. Det hindrar inte att en icke-konfessionell andlig dimension eller en sakral stämning ändå känns av genom hela texten.

På olika sätt skriver Strandberg fram intet och hittar enkla med suggestiva bilder för det. Döden kan vara som ett ljud på en öde plats: ”Ditt skall kommer där att låta // tomt som om du stigit in i // en nyss övergiven ladugård”.

I vissa ögonblick är omständigheterna sådana att något väsentligt sammanfaller. En syntes eller helhet kan då bli förnimbar:

När himlen är molnfri

hörs stjärnornas samtal med rummet

Ett stråkdrag

Då går den yttre världen ihop med den inre

och hunden i mig blir glad

Hans mun blöder men han blir glad

Önskan att vara hund

Hunden är ett viktigt och mångtydigt inslag i texten. Den fyller en liknande funktion som i Eva-Stina Byggmästars diktsamling Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken (2025): den är vad människan inte är.

Jaget hos Strandberg vill vara djur, lita på sinnena och följa kroppen: ”Går in i skogen och ropar på hunden // Jag saknar klorna // runt mitt hjärta”.

Jaget som ingår i en modern infrastruktur med motorvägar, hotell, viltstängsel och vattenverk bär på en längtan till något vilt och arkaiskt.

Jaget som ingår i en modern infrastruktur med motorvägar, hotell, viltstängsel och vattenverk bär på en längtan till något vilt och arkaiskt. Det handlar inte bara om ett liv närmare naturen utan också om det etiska problemet att höra till mänskligheten. Människan har gjort världen till ett slakthus och blivande förtryckare ligger nyfödda ”och rörande mellan mjölk // och spetsar”.

Att skriva genljudet

I den sista dikten tömmer jaget sina fickor på våld och blir en ”rörelse som överger sig själv // för nästa”. Man kan läsa det som att jaget befriar sig själv från en destruktiv civilisation i samma takt som hon befriar sig från allting annat, det vill säga från livet självt. Endast döden frigör henne från tillhörigheten till mänskligheten och dess våld. Problemet kan inte lösas, men det förflutna blir en ”nästan försonande kitsch”.

Strandbergs dikt låter motsägelserna samexistera sådana de är och ger sitt svar i bildspråket, rytmiciteten och eufonin. I en språklig skönhet som inte tar ställning, men som ”skriver genljudet” efter det upplevda och oupplevda.