Motljus

Anna Remmets har läst Pirkko Saisio i svensk översättning av Henrika Ringbom. Hon noterar ett svenskt språk som ibland känns ovanligt för henne som bor i Sverige. Recensenten upplever också att upplägget ibland blir något distanserat. Blir romanen rentav för elegant?

Pirkko Saisio etablerar tidigt i sin hyllade autofiktiva trilogi, vars två första delar nu finns översatta till svenska av Henrika Ringbom, att det är fråga om konstnärsromaner. Den första boken, Det minsta gemensamma, inleds med en beskrivning av när huvudpersonen blev en ”hon” för sig själv. Det vill säga en tredje person som berättarjaget (eller ”hon”) kan betrakta utifrån och alltså berätta om.

Detta sker när huvudpersonen, som delar namn med författaren, ännu bara är ett barn och trött och grinig inte vill gå till skolan:

”Jag skrev en mening i huvudet: Hon ville inte vakna.

Jag rättade meningen: Hon skulle inte ha velat vakna ännu.

Jag lade till en mening: Hon var för trött för att gå till skolan.

Jag förbättrade den andra meningen: Hon var alldeles,

alldeles för trött för att gå till skolan.”

Berättarrösten växlar sedan genomgående mellan ”jag” och ”hon”, men visar också upp berättelsen som just berättelse och de möjligheter skönlitteraturen erbjuder med andra metalitterära grepp. Som de små poetiska cliffhangers som skapas genom att låta ord bli hängande och följas av blankrad.

”Jag for genast till Tavastvägen.

Men

redan på Norra kajen stannar hon, för mellan de slokande

lindarna öppnar sig ett kavlugnt hav, där en skonare med

röda segel driver stilla.”

Trots det är i alla fall de två första delarna av Saisios trilogi en på många sätt klassisk uppväxtskildring. Detta är antagligen medvetet från författarens sida eftersom hon verkar vilja visa hur det skönlitterära språket kan ladda och förtrolla även det mest vardagliga.

En svenska jag inte känner igen

Pirkko Saisio föddes 1949 i Helsingfors, är skådespelare och författare och har belönats med bland annat Finlandiapriset och Runebergspriset. Den så kallade Helsingforstrilogin kom ut på finska under sent 90-tal till tidigt 00-tal, och nu föreligger alltså de två första delarna i svensk översättning på Förlaget M.

Något som är intressant för mig som läsare i Sverige är hur texten tycks vara översatt till finlandssvenska snarare än sverigesvenska.

Något som är intressant för mig som läsare i Sverige är hur texten tycks vara översatt till finlandssvenska snarare än sverigesvenska. Det handlar om uttryck, formuleringar och ordföljder som jag inte känner igen och som jag inte heller har stött på i svenska böcker som utspelar sig vid samma tid som Saisios romaner. Det vore intressant att se hur och om en sverigesvensk översättares produkt skulle skilja sig.

I Det minsta gemensamma, som kom ut på svenska 2025, möter vi huvudpersonen som liten. Hon är enda barn till två socialistiska föräldrar, men tillbringar somrarna hos farmodern som är religiös och farfadern som är tämligen alkoholiserad och dessutom antyds bedra farmodern.

Vi får dessutom veta mer om hela den brokiga släkten av biologiska och icke-biologiska tanter och farbröder. Den excentriska familjens öden speglar på många sätt Finlands omvälvande 1900-talshistoria med krig, fattigdom, fascism och kommunism.

Detta varvas med bilder ur ett ”nu” där huvudpersonen som vuxen hälsar på sin åldrade och döende far.

Det som göms undan

Men den stora behållningen är ändå Pirkko Saisios humoristiska men aldrig nedlåtande blick på barnet. Som när hon plågas av dåligt samvete eftersom hon tror att hon orsakat en brand genom att önska den. Våndan (som åtminstone de som varit tämligen nervösa barn känner igen) när man ska öppna munnen och berätta för en vuxen om sina hemska tankar. Upplevelsen av att det då känns som att deras reaktion kommer avgöra hela ens öde, är så skickligt skildrad att den går att skära i med kniv.

  De konservativa värderingarna hos Kaptenskan som driver hemmet krockar med de hon har med sig hemifrån.

I andra delen, Motljus, har huvudpersonen hunnit bli ung vuxen och börjat arbeta på ett barnhem i Schweiz.  De konservativa värderingarna hos Kaptenskan som driver hemmet krockar med de hon har med sig hemifrån. Men bland personalen finns också två kvinnor som huvudpersonen efter en tid förstår att har en kärleksrelation bakom Kaptenskans rygg.

Det queera tema som finns redan i första boken utvecklas här. Huvudpersonen har sedan länge vetat att hon älskar kvinnor, men utan att kunna sätta ord på sin kärlek. Som liten vill hon bli pojke, vilket kan vara en reaktion på alla de omständigheter som begränsar flickors liv, men som också kan vara något mer.

Farfadern som kanske är den mest otippade som allierad säger att man ”inte får plåga barnet. / Om barnet vill vara en pojke så då är barnet en pojke.”

När huvudpersonen senare i livet blir vittne till kärlek mellan två vuxna kvinnor är det fortfarande i en miljö där den göms undan och inte benämns. Det är intressant och sorgligt att iaktta hur huvudpersonens identifikation med kvinnorna på barnhemmet inte leder någon entydig sympati, antagligen på grund av internaliserad homofobi.

Upplägget är lite för elegant

Men trots alla engagerande trådar och trots de berättartekniska finesserna drar Saisios språk inte riktigt in mig i sitt universum. Passagerna som utspelas i Schweiz är rentav stundtals tråkiga, och skildringen av den unga kvinnan i Motljus är inte lika stark som den av barnet i Det minsta gemensamma.

Möjligen handlar det delvis om att upplägget är för elegant, att stilgreppen inte riktigt fylls med kött och blod? Det är ironiskt men kanske också följdriktigt i en berättelse som är så metalitterär och som hela tiden pekar på sig själv som just konstnärsromaner.

Det hindrar inte att jag är nyfiken på vem den kvinna är som i slutet kommer gående mot huvudpersonen i titelns motljus. En trilogi är en helhet och hur lyckad denna är går inte att fullständigt bedöma utan att ha läst hela. Jag ser därför fram emot Ringboms översättning av den tredje och sista delen.