Journal intime – lyrisk version

Anna Möller-Sibelius debut,  Journal intime – lyrisk version, handlar om en kris där kärleken och äktenskapet står på spel. Författaren är lyrikforskare och kritiker. Hon kastar sig loss och ger sig in i det subjektiva skapandet. Det kräver både målmedvetenhet och mod. Det syns i dikterna. Samlingen har nominerats för Runebergspriset 2026.

Anna Möller-Sibelius, lyrikforskare och kritiker,  berättade i en intervju i Hufvudstadsbladet i höstas att Journal intime – lyrisk version inte var det första hon skrivit i skönlitterär form. Det fanns en tidigare version, på prosa, som hon raderade. Men stoffet pockade på en återkomst, i lyrisk form.

Journal intime pekar på dagboksform, privatsfär, något man skriver bara för sig själv. Att ge det publicitet kan ses som motstridigt, men sånt bangar poesin inte för.

Dikterna handlar om ett kärleksförhållande och ett äktenskap i kris. Är de identiska? Det undandrar sig definitiv tolkning, och det är inte heller nödvändigt att veta. Hur går det till slut? Slutar det lyckligt? Det behöver läsaren strängt taget inte veta heller.

Det finns en katalogartad dikt om skilsmässa, ett slags testkörning av själva tanken. Några rader från mitten av dikten låter det så här: ”… / en skilsmässa mellan två / en skilsmässa i en / en skilsmässa i minnet / en skilsmässa i sinnet /…”

Frågor utan uttryckliga svar

Lite tidigare förklarar en dikt: ”begreppens materialisering i oss / i efterhand klarnar saker / men inte som svar på frågor.” Det sista känns viktigt. Dikterna viker inte undan för frågorna, ibland slutar en dikt med ett frågetecken, men uttryckliga svar är det ont om.

Det är inte helt vanligt att hela diktsamlingar processar ett nära förhållande, det stoffet brukar falla på romanens lott. Men ett exempel tränger sig på, Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, förstås. Den utspelar sig för öppen ridå, är vittnesmål, partsinlaga, anklagelseskrift, kärlekshandling, allt i ett. Rösten riktar sig utåt.

Journal intime är en annan sorts historia och rösten, fastän ofta hektisk, riktar sig inåt. Platser, scener, känslotillstånd flimrar förbi. Men de passerar inte definitivt, texten håller kvar allt som sagts som klangbotten. Och det är inte heller bara kärleksförhållandet som står i fokus, diktjaget studerar sin egen väg, själva sökandet.

Tid och rum – suveränt hanterade

Tidsskikten flätas in i varandra, och tiden kan tyckas stanna, abrupt och obarmhärtigt, som när man känner sig avskuren från nånting. I dikten som börjar ”han sade att han bara kunde göra en sak åt gången”, och arbetar sig fram i tio rader med dubbelt radavstånd (som signalerar en lite släpigt artikulerad tydlighet), åker pappan och barnen till stranden medan diktjaget tar på sig sin bikini, sätter sig i solen hemma i trädgården. Sista raden öppnar ett slukhål: ”så gick femton år”.

Platserna är lika skickligt hanterade. När man läst raden med frasen ”kärlekens geografi” får alla orter som nämnts, och kommer att nämnas, en särskild laddning. Tallin, Gotland och Venedig. Torneå (”och vad i helvete jag gjorde där”), hemstaden Kokkola med sina bekanta platser, och minnen.

I allra sista dikten stannar tåget i Karis, diktjaget sitter där och läser en bok (på franska) av Leïla Slimani. Citat bli ett slags motto för hela boken – och verkar retroaktivt. På svenska lyder det: ”Varför skulle jag ha åtagit mig att skriva den här texten om jag inte varit djupt övertygad om att litteraturen måste svara mot en nödvändighet, ett intimt tvång, en inre nöd?”

Start och slutstation: litteraturen

Den vindlande diktberättelsen slutar i litteraturen, diktjaget befinner sig mitt i den, i dess startmotor. Och för den som känner vår finlandssvenska lyrik har järnvägsstationen i Karis, om den förekommer i en dikt, också linjen öppen till Tua Forsström, som lyft den poetiskt. Anna Möller-Sibelius har också skrivit om Forsström i en essä  i boken Förvandlad, sönderströdd, som kom ut 2022 på Ellerströms förlag.

Det finns också tydligare hänvisningar, minnen och referenser, namn och titlar som hör till musiken, till filmen. Mireille Mathieu tillhör det unga diktjaget. ”Jag förstår inte vad hon sjunger men att det handlar om kärlek och passion är ju klart.” Det äldre, akademiskt skolade jaget, nämner sociologen Eva Illouz, auktoriteten i forskning om samhällsstrukturernas, kapitalismens inverkan på kärlek och relationer.

 ”och var finns du i hela sociologin …”

 Många dikter åskådliggör sådant som kunde vara exempel hos Illouz, känslomässig ojämlikhet, eller scenen där relationens maktspel introduceras som en lek: ”Om du måste nämna en person / som du attraheras av (förutom mig) / vem skulle det då vara?”

Men dikten tar sig rätten att låta brysk i raden med Illouz, och den tillåter sig sarkasmer, iskall ironi där omständigheterna kräver det. Just här fortsätter det i en fnysning: ”… och var finns du i hela sociologin …”.

Och duet är mannen, men pronominet läcker, som flera av pronomina i min läsning av dikterna gör. De smittar av sig på varandra. Men de smittar av sig också på läsaren. Det som händer här kan hända vem som helst – så skulle man formulera det om genren var ett reportage. Det som händer här händer dig, säger dikten uppfordrande.

Klänningar får en betydelse för stämningsläget, liksom vågen och den siffra den meddelar.

I Journal intime är kroppen med från början, inte bara som åtrående och åtrådd i kärleksrelationen, utan i vardagliga eller rastlösa tankar om vad man ska äta, ta på sig. Klänningar får en betydelse för stämningsläget, liksom vågen och den siffra den meddelar. Kroppen stänger aldrig av.

Men i en scen med familjen går diktjaget kroppsligen in i ett större och luftigare rum. Ett par av dikterna utspelar sig i Åbo domkyrka, det är jul med småbarn, det är jul och barnen är så stora att tanken att de ska lämna boet tar plats. Rummet där känslan tar form har redan etablerat sig som viktigt, man tar direkt in rymd och proportioner, de arbetar i en.

Subjektiviteten och oräddheten

Jag är imponerad av hur Anna Möller-Sibelius navigerar i strömmen av bilder, ord, sinnesstämningar, och av steget hon tog. Att åtminstone temporärt kliva ut ur forskarrollen och gå in i diktarens subjektivitet kräver djärvhet och sinnesnärvaro.

Kanske har hon med sig av poeten Kerstin Söderholms sensitivitet och klarsyn, hennes smärtsamt självklara angelägenhet. Möller-Sibelius skrev också inledningen till urvalet av Söderholms dikter och dagboksanteckningar som gavs ut av SLS 2022.

Och det tuffa och konfronterande, självständigheten, får mig att tänka på Solveig von Schoultz, som också var stoffet för Anna Möller-Sibelius doktorsavhandling. Oräddheten kan vara ett arv av von Schoultz, tänker jag. Och hör hur dumt det låter. Oräddhet kan man ju inte ärva. Oräddheten måste man skrapa fram själv.

Recension i Svenska Yle