Stämt

Tomas Mikael Bäcks senaste diktsamling Stämt handlar om att genomleva tiden med hjälp av minnen och skrivande. Inom det minimalistiska formspråket ryms både pärlor och banaliteter.

”Virvel: förlust
och åtkomst.”

Genom sin träffsäkra beskrivning av minnets arkitektur kapslar Tomas Mikael Bäck in tematiken i sin senaste diktsamling Stämt. Den tvåradiga dikten, som är diktsamlingens sista, beskriver hur tidens rörelse inte sker horisontellt eller vertikalt, utan fungerar som en virvel, där allt förloras för att sedan återkomma i en annan form – som minnen. Dikten uttrycker dock en finurlig förskjutning, för det är inte det förlorade som återkommer, utan vi får åtkomst eller tillträde till det förlorade genom minnet.

Varierande minnesbilder

Förlusten och åt(er)komsten genom minnet finns närvarande genom hela diktsamlingen. Stämt är ett minnesarbete, en uppvisning i minnandets konst. Hos Bäck kan minnena vara skimrande klara och sätta fingret på ett särskild ögonblick eller en situation: ”Sportlovet kunde ibland / sammanfalla med rekordkalla nätter. / På småtimmarna vaknar jag / mellan froststela lakan, / hör det knastrande ljudet / från pålitlig brun kamin. / Trevar efter värmande plagg.”

Men minnesbilderna kan också vara vaga, stämningsmättade och suggestiva, som i denna korta dikt: ”Brunglänsande nötter / under hassel på Bornholm …”

I dialog med andra författare

Tematiken finns även närvarande genom allusioner till bland andra Tua Forsström och Marcel Proust. Den senare blev som bekant (det ofrivilliga) minnets mästare med romansviten På spaning efter den tid som flytt, och finns omnämnd i en av dikterna: ”En fast punkt / under besöken i Vasa: / bokhandeln där min vän / köpte och sålde. / Han läser Proust / och samlar Panache.”

Dikten ”Ingen flod, / ingen tonföljd / är densamma.” för tankarna till raden som inleder Tua Forsströms diktsamling Snöleopard: ”Man simmar aldrig ut i samma vatten”. Raden anspelar i sin tur på den grekiske filosofen Herakleitos fragment: ”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod.” (övers. Hans Ruin & Håkan Rehnborg)

Såväl fragmentet som dikterna hänvisar till alltings föränderlighet, tidens gång och förgängligheten. Tiden både präglar oss och förändrar oss, det förflutna är både konstitutivt och plastiskt.

Det som skiljer Stämt från Forsströms och Prousts skildringar av tid och minne är att nuet och det förflutna är rätt så separerade från varandra.

Det som skiljer Stämt från Forsströms och Prousts skildringar av tid och minne är att nuet och det förflutna är rätt så separerade från varandra. Nuets diktjag framstår som alienerat och lågmält i dikter som denna: ”Inte ens / taxichauffören / vet var jag är.”

I stället rör sig diktjaget runt i det förflutnas landskap – men hur väcks just dessa minnen hos diktjaget och varför?

Nu blir det minnena i sig själva som är det centrala, inte själva upplevelsen att minnas. Då är det lätt att fastna i en nostalgi där man handlöst tumlar runt i det förflutna, utan reflektion över hur det förflutna samverkar med nuet.

En titel som andas (dis)harmoni

Diktsamlingens titel, Stämt, ger upphov till en uppsjö av konnotationer. Det är en form av verbet ”stämma”, som kan anspela på att något är korrekt, på att justera instrumentet så att det blir välljudande och harmoniskt, på att skapa en viss stämning eller på att dra någon inför rätta. Det gemensamma för dessa betydelser är att de på olika sätt eftersträvar att uppnå eller upprätthålla harmoni.

I Stämt är diktjaget på en till synes tröstlös jakt efter harmoni. Genom minnet bearbetas såväl förluster som glädjefyllda ögonblick. Men diktjaget skriver också, till synes inte av egen vilja utan av tvång: ”Det man minst av allt önskar: / vara klarvaken, skriva dikt.”

Det finns alltså en disharmoni, en spänning som präglar diktsamlingen, främst i förhållandet mellan nuet och det förflutna, men denna disharmoni sporrar också till kreativa uttryck.

På vissa håll tar sig disharmonin också uttryck i intrikata överklivningar, som bryter upp både rytm och betydelse: ”Rytm pulserar: hur / skriver jag inte om.”

Här skapar både kolonet och radbytet en paus, vilket framhäver ”hur”. Det blir som att dikten ställer en fråga till sin skapare: hur skapades jag? Detta metaskrivande kopplas på flera håll samman med musiken, som i övrigt också finns med på en tematisk nivå i Stämt. Det syns i denna dikt där de avslutande raderna lika gärna kunde beskriva den övergripande stämningen i diktsamlingen:

”Efter den katastrofala
Rysslandsresan år 1846
fick Schumann,
eller måste han,
komponera ett av sina största verk:
Symfonin i C-dur.
Mera fagottmelankoli
än dityrambisk festivitas!”

Poetiska aforismer

Dikterna i Stämt är korta och minimalistiska, i vissa fall endast några enstaka ord långa. Dikterna är ändå ofta betydligt större än det utrymme de tar på boksidan – de pockar på läsaren, manar en att använda intellekt och fantasi för att låta dikten breda ut sig. Men Stämt är samtidigt en rätt så ojämn diktsamling. Här finns dikter som angränsar till det banala, eftersom de uttrycker något självklart och nästintill urvattnat: ”Hon såg på mig med kärlek. / Så varför lämnade jag henne? / Hon fyllde mitt liv med mening. / Hurudant vakuum famlar jag i?”

Men särskilt bland de kortare dikterna på ett par rader finns några riktiga pärlor. Det kan gälla en säregen tyngd i förmedlandet av en stämning, såsom denna dikt: ”En regnfri dag / hittar jag till slut / familjegraven.” Det är en bild som skapar harmoni mellan livet och döden, en memento mori som förstärker livskänslan.

Att uppleva livet först efteråt

I flera av dikterna förenar Bäck det poetiska med aforismens anspråk på skarpa iakttagelser eller förmedlande av livsvisdomar. Denna enradiga dikt är ett bra exempel: ”Att missa alltihop – är meningen?” De grammatiska friheter poeten kan ta sig skapar här en rytm, trots att det bara handlar om en handfull ord. Samtidigt; vad betyder dikten? Det är som att den kräver ett svar med sitt fordrande frågetecken.

Jag skulle säga att även denna dikt kunde användas för att kapsla in diktsamlingen. För känns det inte ofta som att man lever för sent, att man missat alltihop? Att man upplever livet i efterhand som minnen? Och kanske är det först där som livet får sin tyngd och mening, då vi insett vad vi förlorat.

Läs andra recensioner:

Tomas Mikael Bäck De tysta gatorna

Tomas Mikael Bäck Vinterresa

Tomas Mikael Bäck Brottyta

Tomas Mikael Bäck Fantasi C-dur