Jag åkte för att träffa min syster

Med tv-serien som gjort Karin Smirnoffs Jag for ner till bror till samtalsämne i var och varannan soffa blir jämförelsen oundviklig. I den här recension läses romanen delvis i dialog med Smirnoffs norrländska mörker, men också mot en finlandssvensk författarskapstradition där våld, utsatthet och språk tar andra vägar.

När Ziggy i Henrik Janssons roman Jag åkte för att träffa min syster försöker förstå och göra vad han kan för att reparera relationer, bygger han dem. Spänningen i romanen finns i det dubbla, att sprätta upp och bygga.

Parallellerna mellan Henrik Janssons senaste roman, Jag åkte för att träffa min syster och Karin Smirnoffs tre romaner med snarlika titlar, Jag for ner till bror, Vi for upp med mor och Sen for jag hem, är så tydliga att man inte kan undgå dem.

Jag åkte för att träffa min syster är en fristående fortsättning till Janssons senaste roman Vi åkte för att träffa farsan från år 2021. Romanerna handlar om att åka för att träffa familjemedlemmar, men också om vridna familjerelationer, våld och att utforska hur relationerna är sammankopplade med varandra och samtidigt osynliggjorda.

Att skriva ner berättelserna blir en del av att ta reda på vad som har hänt, utan att nödvändigtvis göra monopol på ”sanningen”. Det intressanta är att man både kan veta och inte veta, samtidigt.

Kvinnor bereds plats

I jag åkte för att träffa min syster blir författarjaget Ziggy kontaktad av sin bror Kajtsu för att han är orolig för brödernas lillasyster Jessica.

Ziggy tar tåget från Vasa till Åbo för att leta reda på systern och ta reda på vad som har hänt. Han övernattar hos en gammal vän, träffar en del gamla ungdomsvänner och också sin fyraåriga dotter som han inte sett på två år.

De gamla kumpanerna som alla, inklusive Ziggy verkar vara lite vinddrivna gestalter som ändå klarar sig på något sätt träffas. De dricker öl, pratar, äter och sover i olika sammansättning. De åker också på jazzfestival. Far och dotter besöker ett bad på tumanhand och gör trevare för att bygga upp en gles men ändå förtroendefull, varm och nyfiken relation.

Fastän det är männen i romanen (Ziggy, hans bror och pappa och vänner) som för ordet, och står för den yttre handlingen är det kvinnorna (Systern Jessica, syskonens mamma, dottern och exfrun) som på ett annat sätt är i fokus, de intressanta i berättelsen. Vad har de varit med om, vad beror bråket mellan systern och pappan på? Vad står det i den döda mammans efterlämnade dagböcker och kommer sönerna att läsa dem?

Sävligt  tempo

Det finns en väsentlig skillnad mellan Smirnoffs böcker och Janssons. Där Smirnoffs språk karakteriseras av en rak och enkel satsbyggnad, dialektala ord och våldsamhet både när det gäller innehåll och form, är Jansson mera sävlig i sitt uttryck. Hans roman får ta tid, man kan lämna hemligheter vilande för att återkomma till dem.

Våldet har de två författarna ändå gemensamt, även om det saknas i Janssons språk.

Språket låter som finlandssvenskt tal- och känslospråk. Där finns en viss återhållsamhet och hänsyn inbyggd. Det är inte mindre uttrycksfullt för den skull. Våldet har de två författarna ändå gemensamt, även om det saknas i Janssons språk.

Så här låter till exempel en dialog mellan bror och syster, om hennes relation till pappan: ”Hur kom det sig att du så helt bröt kontakten, frågar jag försiktigt och hon ler inåtvänt, hennes blick försvinner i fjärran. Det spelar ingen roll, säger hon, men du vet hur han kan vara. Eller du kanske inte ens vet.”

Upphittad dagbok

Det är i utrymmet mellan att veta och inte veta handlingen utspelar sig. Hur man kan veta utan att veta. Var går gränsen för att vara medlöpare? Det är frågor som sällan formuleras direkt. Vanligtvis är det, som i Smirnoffs romaner, mamman som har rollen som medlöpare. Hos Jansson är det på ett sätt hon, dagboksskribenten, men fokus ligger på brodern, Ziggy. Den upphittade dagboken för in en ny röst, en som äntligen får komma till tals? Ville mamman det,  att andra ska få veta, och vill sönerna veta?

Jansson är skicklig på att skildra det som kännetecknar familjelivet, att det finns så mycket information som ligger i luften. Man kan kalla det kommunikationsbrist eller bortträngningar, men det kan också bero på åldersskillnad.

Det intressanta med hem är att man bor så tätt inpå.

Det intressanta med hem är att man bor så tätt inpå. Det finns mycket man vet om varandra, men också väldigt mycket man inte vet. Man kanske inte vill veta. Vilken är vars och ens rätt att skydda sig å ena sidan, plikt att hjälpa och att ta ansvar å den andra?

Generationsväxlingar

Vi åkte för att träffa farsan och Vi åkte för att träffa min syster handlar om försoning, men inte på ett så explicit sätt, det kommer mer som på köpet. Framför allt bygger romanpersonerna, både barnet och de medelålders relationer.

Och den processen stöds av tonfallet i språket. Våldet tillhör det förflutna och är relevant, men man förmår lämna det. Det sker ju också av nödvändighet i och med att den äldre generationen, förövarna, dör.

Att rekapitulera det förflutna, göra upp, formulera och bygga framtiden blir i Jag åkte för att träffa min syster en allegori för författarskapet. Här fungerar fiktionen, allt behöver inte skrivas ut.

Man kan säkert läsa Henrik Janssons böcker som autofiktion, men trots att här finns blinkningar till bekant musik, till författarkollegan Peter Sandström, Klas Östergren och sannolikt till Janssons eget liv är detta inte ett spår som för mig blir betydelsebärande.

Jansson nämner i romanen att han läser Hanna Nordenhök, ett författarskap han i verkligheten recenserat i Hufvudstadsbladet.  Den sortens lek med läsaren känns inte så meningsfull. Antingen känner man bakgrunden, eller så går anspelningarna en förbi. Greppet blir lätt lite väl inåtvärmande och onödigt.