Av bilden & Till det abstraktas lov

Boken Av bilden – Till det abstraktas lov är Peter Mickwitz fruktbara fortsättning på växelbruket mellan dikt och essä. Här tänks och görs relationen mellan betraktare och konstobjekt om. Diktsamlingen är ett spännande svar på essäns abstrakta fråga vad ett mindre vanemässigt seende kunde innebära.

Peter Mickwitz har tidigare kombinerat diktning och essäistik i samma verk. Han har tagit upp dyslexins och felskrivandets kreativa potential och han har behandlat nationalism, xenofobi och trygghetsbehovets faror. Bland annat.

I det nya verkets poesidel Av bilden gestaltas lyriska konstbetraktelser som inte bygger på relationen mellan subjekt och objekt. Essädelen Till det abstraktas lov å sin sida närmar sig samma frågeställning genom att behandla författaren Samuel Becketts konstsyn.

Dikterna som ekfras eller kommentar?

Dikterna är inspirerade av två nästan identiska men till sin stämning helt motsatta 1600-talsmålningar. Den ena föreställer ett vänligt konkret landskap, målat av den nederländska konstnären Hercules Seghers.

Den andra – som finns på bokens omslag – är en abstrakt och butter pendang till samma landskap, gjord av en okänd konstnär, möjligen densamma. Den tavlan hänger på väggen i Mickwitz vardagsrum.

Den här bakgrunden nämner författaren i en not allra sist.

Den här bakgrunden nämner författaren i en not allra sist. Hur avgörande tillkomstsituationen och referensen är för dikttolkningen får läsaren kanske bestämma själv. Bokens signaler är inte entydiga. Jag uppfattar dikterna mer som allmänna lyriska ”kommentarer” till författarens bildkonstfrågor än som specifika ekfraser. Det gör också kopplingen till essän tydligare.

Men framför allt är dikterna konstverk i egen rätt.

Becketts rörelse mot intet

Essän handlar alltså om Becketts förhållande till bildkonsten och hans utveckling mot en allt abstraktare syn. Den realistiska konstens anspråk på en objektiv avbildning av verkligheten är falsk, menar han. Den bortser från den förförståelse som omedvetet villkorar återgivningen.

Den modernistiska konsten kommer mycket närmare sanningen. Den försöker inte efterlikna verkligheten och har därför en ärligare utgångspunkt.

Beckett driver övertygelsen om den icke-referentiella och icke-kommunikativa konsten till sin spets. Ett sammanbrott mellan subjekt och objekt är den nödvändiga konsekvensen; all tolkning måste utmynna i upplösning och intet.

Mickwitz och explosionen av möjligheter

Mickwitz ser annorlunda på saken, även om han delar problematiken med Beckett. Hans eget behov att dekonstruera förhållandet mellan betraktare och konstobjekt leder inte till en rörelse mot ökande tomhet. Snarare får det motsatt effekt: han upplever att det finns ”en explosion av möjligheter”.

Det syns också i hans dikter. I dem frigörs konsten från betraktandets igenkänning utan att hamna i ett tillstånd av meningsförlust och språklöshet:

de motstridiga växterna

som vägrat växa som

blivit en anledning

Vad är det som gestaltas här? Upplevelsen av växternas betingelser och reaktioner. Deras existentiella situation. Som ett inkänt faktum. Ingen psykologisering. Respektfullt avstånd. Så läser jag dikten. Som en poetik och ett uttryck.

Naturens nejsyn

Naturen i de underförstådda målningarna har en agens som förmedlas utan antropomorfism. Det finns ingen subjekt-objekt-relation, men ändå ett seende som inbegriper betydelse, känslor, deltagande och identifikation.

Mickwitz hittar ständigt nya sätt att undvika de språkliga allfartsvägarna och standardtänkandet. Det kan ske genom negationer som uppstår till synes organiskt:  ”och ur denna nejsyn växer / ett ejliv bevuxet med gråa / lavkartor”. Eller han kan bända på motsatser så att meningen djupnar istället för att upphävas:

där sly står i väntan

på skyfall där är

en väntan som inte

har slut en oväntan till

slut täcks även dammet

av uteblivandets förlopp

Det försvinnande och pågående

I en dikt gestaltas hur boskap som ska slaktas tappar färgen och faller undan i det skiftandes mörker. Några sidor senare är bara följande kvar:

djur tre

var

Syntaxen har fallit sönder och endast substantiv, räkneord och verbet i preteritum kvarstår. Genom det minimalistiska uttrycket får Mickwitz fram det skakande i djurens försvinnande. Upplevelsen förmedlas liksom inifrån själva bilden utan att vare sig betraktare eller tavla framträder. Eller för att båda finns där, sammanflutna.

Mickwitz spelar med dylika dubbelheter i perspektivet, som i kortdikten ”sluttningen stigningen / en / samma”. Det som går uppåt går samtidigt neråt. Väntas en vandrare? Ska något förändras? Finns här en ensamhet?

Man får en känsla av att viktiga saker pågår i dikterna, att landskapet är fullt av subtila skeenden:

otydlighetens rika sus

låter i koralljungens

benrosa kronverk

Det är som om dikterna talade tavlans språk, utsade landskapets lyriska essens.

Sprickan mellan ord

Mickwitz intellektuella lek med språk, hans intresse för neologismer, nonsensord och betydelseförskjutningar, har varit ett återkommande inslag i hans författarskap.

Att diktsamlingen fått titeln Av bilden är en påminnelse om det, och visar också hur nära den står essäns konstfilosofiska frågor. Avbilden har skrivits sönder och isär. Ett ord har blivit två och börjat betyda något annat. Ett mellanrum har uppstått. En spricka har gjorts synlig.

Den förändringen får konsekvenser. Det ändrar på förhållandet mellan avbilden, det avbildade och den som ser. Mickwitz dikter har uppstått ur den rubbningen av sakernas tillstånd.

Kanske förts, som han skriver, ”närmare sitt / osprung”.