Question 7

Richard Flanagans bok Question 7 utkommer på svenska i höst. Den väver samman barndomsminnen, världshistoria med atombombens fasor – ett ämne som åter känns skrämmande aktuellt.

Vi befinner oss alla i eran efter den 6 augusti 1945, klockan 8.15, då USA fällde den första atombomben över Hiroshima. Några dagar senare bombades Nagasaki och det andra världskriget var över, Japan kapitulerade. 

Den australiske författaren Richard Flanagans far, som var krigsfånge i Japan, räddades till livet av bomben som ödelade Hiroshima. Det har präglat också Richards liv och författarskap.

Outsidern från regnskogen

För en europeisk läsare ger Flanagans bok Question 7 (2023) nya perspektiv, både på världshistorien och hans egen historia. Den kommer på svenska hösten 2025 och han är en av författarna på litteraturfestivalen i Louisiana, Köpenhamn, den 21-24 augusti. 

Flanagan, född år 1961 i Tasmanien, ön söder om Australien, har studerat vid Oxford. Där kände han sig som en lägrestående outsider från regnskogen på andra sidan jordklotet. Det hjälpte inte att han också lyssnade på David Bowie och Sex Pistols. Kolonialismen hade satt sina spår. Han kände sig utstött i de andra studenternas självsäkra sällskap, började tro att han faktiskt var mindre värd: 

”Perhaps I was less” 

Flanagan är fortfarande bosatt på sin barndoms ö, i staden Hobart, och nu är han en av Australiens viktigaste och erkända författare. För Question 7 tilldelades han i fjol Baillie Gifford-priset efter att redan år 2014 fått ta emot Man Booker-priset för romanen The Narrow Road to the Deep North. 

Den genrefria texten

I centrum för Question 7 är hans far, som under andra världskriget var krigsfånge i tvångsarbete, bland annat med att bygga järnväg mellan Thailand och Burma, den som kallats ”Dödens järnväg”. Flanagan har tidigare skrivit kring det här i romanen The Narrow Road to the Deep North (2013), som också finns i svensk översättning av Peter Landelius. 

Fadern var deporterad till Japan när atombomben fälldes. Kriget tog slut och han kunde återvända hem med upplevelser av det grymmaste slavarbete och stor svält.  

Han gifte sig och fick sex barn, var lågmäld men aldrig bitter. Tvärtom, skriver Richard Flanagan, fadern, också modern, var kärleksfull. I praktiken var det atombomben som paradoxalt nog räddade faderns liv och därmed medverkade till att Richard själv blev född. Alltmedan otaliga människors liv utplånades.

Det är en genrefri text: roman, memoar, en kärleksförklaring till föräldrarna, om atombombens tillkomst och konsekvenser…

Det är en genrefri text: roman, memoar, en kärleksförklaring till föräldrarna, om atombombens tillkomst och konsekvenser, en uppgörelse med kolonialismen, folkmordet som drabbat Tasmanien och Australiens ursprungsbefolkning, om författarens kajakolycka, då han som ung nästan drunknade i floden Franklin. Den våldsamma historiens motpol är kärleken och den obesvarbara frågan: ”Vem älskar längst?”  

Tjechovs fråga

Den här boken kan synas vara osammanhängande, men det gäller att  läsa undertexterna noga och ha koll på de vindlande kopplingarna i form och innehåll.  

Tidigt beundrade Richard Flanagan Anton Tjechovs noveller och idén till uppbyggnaden av Question 7 kommer från en av dem. Tjechov skildrar en lärare i en skolklass, som ställer frågor om tågtidtabeller och andra trivia, men plötsligt sticker in en fråga som inte alls verkar höra till det här sammanhanget: Vem älskar längst, en man eller en kvinna?  

” In Chekhov´s stories, the only fools are those with answers” 

”I Tjechovs berättelser är de enda stollarna de som har svar.” 

                                                                                 (skribentens översättning) 

Det flesta stora frågor har inga klara svar, är Flanagans övertygelse. Men det gäller att ställa viktiga frågor, det är de som bär vidare, om inte annat så till nya frågor. 

Livets trådar

”Sometimes I wonder why we keep returning to beginnings- why we seek the single thread we might pull to unravel the tapestry we call our life in the hope that behind it we will find the truth of w h y”  

”Ibland undrar jag varför vi ständigt återkommer till begynnelser – varför vi söker en tråd som vi kan dra i för att repa upp gobelängen som vi kallar vårt liv, i hopp om att hitta en sanning bakom frågan v a r f ö r.”   

                                                                                       (skribentens översättning) 

Richard Flanagan nystar upp trådar i sitt eget liv, och i historien, till de brittiska kolonisatörernas mord på Australiens urfolk på 1800-talet. Det handlade inte bara om att det till exempel i Tasmanien fanns saftiga betesmarker för fåren som behövdes för ullen till textilindustrin i England. 

Så sent som i juli i år kom för övrigt Australiens första Sanningskommission i delstaten Victoria fram till, att det handlade om ett folkmord. Och folkmord har en daglig aktualitet överhuvudtaget, med tanke på ödeläggelsen av Gaza, Israels systematiska dödande av människorna där. 

Om en förödande bomb

Författaren H.G. Wells skrev i början av 1900-talet häpnadsväckande science fiction, bland annat om en liten bomb med enorm förstörelsekraft, en atombomb. Han kunde föreställa sig det som hände årtionden senare i Hiroshima. Boken hette The world set free (1914). 

Han skrev den i Schweiz, på flykt undan sin relation med journalisten och författaren Rebecca West, som han hade inlett en passionerad relation med, men ville komma ifrån. Hade han skrivit den boken utan att han blivit förälskad i henne? Utan deras intensiva första kyss? 

Wells rädsla för kärlek fick honom att skriva grymma förintelsescener, tänker sig Richard Flanagan. Men hade Wells inte skrivit sin bok, skulle den tekniska och politiska vägen ha gått vidare till det som blev The Manhattan Project, den intensiva uppbyggnaden av atombomben under Oppenheimers ledning? 

Den politiska verkligheten och idel slumpmässigheter hör ihop. Att nysta i litteraturens möjligheter att förändra världen förblir en syssla med fler frågor än svar.

 ”Thats life!” ”Sånt är livet!” 

Flanagan upprepar i boken det trivialaste av uttryck, som vi alla så ofta använder, när orden egentligen tagit slut och vi inte får, eller vill få, syn på orsaker och följder: 

 ”Thats life!” ”Sånt är livet!” 

 De lysande kropparna

”Bomb away! Thomas Ferebee said and Thomas Ferebee is about to say and Thomas Ferebee is forever saying, his body perennialy glowing with all the innumerable innocent forever passing through him” 

”Bomba på! sade Thomas Ferebee och Thomas Ferebee står i beråd att säga det och Thomas Ferebee säger det för evigt, hans kropp lyser om och om igen av de oräkneliga oskyldiga som för all tid passerar genom honom.” (skribentens översättning) 

Det var stridsflygaren Ferebee som hade hand om det konkreta fällandet av bomben Little Boy över Hiroshima. Flanagan skriver, att Ferebee somnade direkt efteråt och sov i tolv timmar. 

Som pensionär tyckte den gamle bombaren, som också var med i Vietnamkriget, om att odla rosor.  

 Far och son överlever

När Richard Flanagans far återvände från sin krigsfångenskap i Japan reste han runt i Tasmanien med tåg för att träffa människor, se regnskogen och stränderna. Han reste ensam, det var nödvändigt. Den som har gått sönder behöver hitta sätt att få tag i livet igen, skriver Flanagan. 

Fadern hade sagt, att han inte gråtit en enda gång under kriget. Det tog fyrtio år innan han gjorde det, och det var då hans dotterson dog. Sorgen, all slags sorg, vällde fram och han kunde inte sluta gråta. Hans grönsaksodlingar förblev oskötta. 

Fadern blir mycket gammal, dör som 98-åring strax efter att sonen Richard har berättat, att manuskriptet till boken Question 7 är klart.

I det långa, nästan sanslöst välskrivna slutavsnittet i boken…

I det långa, nästan sanslöst välskrivna slutavsnittet i boken, skildrar Richard Flanagan, sekund för sekund, hur han som 21-åring, fastpressad i sin kajak, länge är i dödsfara i floden Franklins vattenmassor. Han får hjälp till slut, när han inte mera är säker på om han lever eller är död.  

Han överlever liksom hans far överlevde kriget och fångenskapen. Men gång på gång har han återvänt till olyckan i det han skriver, på samma sätt som han återkommande lever sig in i atombombens fasor, till dem som drabbades i augusti 1945, som vinglade längs gatorna, medan deras hud föll av.