Arundhati Roy talar om romanen som en sedimentär bergart, som lager på lager av betydelseskikt eller som en stad som man kan röra sig i.

Jag lyssnar på henne i en intervju på Youtube. Hon tvekar, hennes röst trevar efter fäste, hon är sofistikerad, komplicerad, intelligent, ambivalent. Roy är en av de författare som verkligen engagerat sig politiskt, som skrivit essäer med politisk sprängkraft, som besökt Edward Snowden i Moskva, som nagelfarit kapitalismen.

På högerextremt håll är man brutal och ohyvlad, man angriper allt som kan göra verkligheten flerdimensionell.

Hon talar om litteraturen som det enda hon vet som kan kombinera och förena hela hennes kunskap, som kan få luften vi andas och det mest intima i livet att samspela med politik och medkänsla.

”Hur vi än gör blir det lite fel och lite rätt” skriver hon om sitt beslut att delta i bokmässan i Göteborg.

Handlar En dag i Ivan Denisovitjs liv om sovjetiska straffläger på 50-talet? Visst! Men romanen, eller långnovellen, sätter också 1900-talets stora existentiella frågor på spel: Kan man förlora sin mänsklighet? Vad är den enskilda värd? Vad är tid? Denisovitj talar i sin förnedring till Hamsuns hjälte i Svält. Ändå befinner de sig i politiskt sett helt olika situationer.

Hamsuns hjälte är osympatisk, en hädelsens och självhävdelsens mörkerman.  Hela texten skälver och rycker i feberspasmer, föraktet jäser som skämda matrester, allt som jag vanligen älskar i världen är anfrätt, förvridet, misstänkliggjort. Och det finns ingen trygg författarsignatur att luta sig mot som ömt vaggar läsaren i hamn. Inget högre perspektiv som blickar ner på sin skapade värld med en rynka mellan ögonbrynen. Hamsuns sympatier för nazi-Tyskland är välkända och den implicita författaren i Svält går in och ut ur sin jag-berättare utan att skapa nämnvärd distans.

Handlar Svält om att svälta? Om Guds död? Om fascism, konstnärers svåra villkor, mänsklighetens svåra villkor? Om triumf eller förnedring? Det är först när vi börjar läsa och formulera oss på allvar som vi kan svara på det.

Ur mitt skandinaviska perspektiv kan jag se att synen på litteraturens relation till samhället än en gång är stadd i förvandling. Den postmoderna konstsyn som präglat det svenskspråkiga avantgardet så länge har glidit in i en ny fas som definieras av aktivism och det som ofta lite slarvigt går under paraplybegreppet ”identitetspolitik”. Det är den unga danska poetgenerationen som banat väg för en förändring som sprider sig som ringar på vattnet. Och mer än litteraturen är det läsningen, vårt sätt att förhålla oss till litteraturen, som är satt under press.

I en intressant pod på den svenska poesikritiksajten ”Ören och Kråkan” samtalar Elisabeth Hjorth, Elias Hillström och Magnus William-Olsson om en nyutkommen avhandling, nämligen Evelina Stenbecks Poesi som politik: Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.  Deras diskussion, som man kan lyssna på här, kretsar kring just läsning som politisk handling idag.

Stenbecks avhandling ifrågasätter uppdelningen ”konst för konstens skull” och ”konst i politikens tjänst”. Den här dikotomin fungerar inte längre eller fungerar dåligt på en stor del av den nya poesin, menar Stenbeck. I stället för hon fram en konstuppfattning som vägrar dela på ord och handling. Nyckelbegreppet blir ”aktivistisk poetik” en term som enligt Stenbeck handlar om litteraturens ”verkanskraft” i samhället.

När den estetiska sfären inte är frånskild resten av verkligheten blir den hermeneutiska frågan om vad dikten betyder mindre relevant, menar Hjorth. Då ”handlar [det] inte om att sitta och analysera diktrader på sin kammare utan det handlar om ett ärende och att sätta det i relation till kroppar och politik, ekonomiska och materiella villkor som en uppgift för läsaren” (jag citerar ur poden).

Magnus William Olsson inflikar ”ett annat föremål för litteraturvetenskapen?”

Och Elisabeth svarar ”Ja, en pedagogisk vision, vad kan poesin lära oss om hur man kan förstå historiska förlopp”.

Elisabeth Hjorth är en författare, kritiker och akademiker som jag alltid läser med största intresse. Det är också hon som är en av huvudarrangörerna för den alternativa bokmässan i Göteborg nu i september.

Vad gör man när man ”sitter och analyserar dikter på sin kammare”? Denna kammare som nästan alltid placeras i det välkända elfenbenstornet som antas sticka upp ovanför världens rök och lidande i obekymrad isolation.

Varför vänder sig vår samtid från alla håll mot läsningens praktik?

På högerextremt håll är man brutal och ohyvlad, man angriper allt som kan göra verkligheten flerdimensionell. Det finns en berättelse, en benhård narration, och allt som hotar den vräks bort med hjälp av grova lögner, våld, hot, smädelser och flabb. Islamisterna är inne på samma linje: den personliga tolkande relationen till de heliga texterna ska bort och ersättas med lydnad och dogmatiska budskap.

Jag vill värna den tolkande, läsande människans plats i samhället. Inte på bekostnad av politisk insikt eller som ett bristande engagemang utan tvärt om som ett sätt att göra motstånd.

Den radikaliserade människan är bokstavstrogen medan den läsande människan hanterar tillvarons mångskiftande, föränderliga och dubbelbottnade natur. Läsaren stammar och mumlar och fumlar inför en enskild diktrads betydelsespektrum, inför varje människas oerhörda rymder av djup och komplexitet, mörka underströmmar och symboliska strukturer.

Att hoppa över det läsande momentet, det där stammande försöket att alldeles ensam formulera sig om något främmande och svårfångat, och i stället gå direkt på pedagogiken eller ordet som handling är enligt mig tragiskt. Det innebär i grund och botten att förneka konsten och behandla alla utsagor som sloganer.

Det finns inga genvägar till kunskap och förståelse, inga readymades. En aktivism som har svaren och använder poesin som läromedel utan att varje gång gå igenom ansträngningen att möta texten i sin egen rätt kommer långsamt att börja förhålla sig till omvärlden på samma sätt som den bokstavstrogna.

Att hoppa över det läsande momentet innebär i grund och botten att förneka konsten och behandla alla utsagor som sloganer.

Ett subjekt i en svår politisk situation har lika mycket rätt till sitt själsliv, till existentiella och emotionella konflikter, till mörker och vrede och sammansatta begär som en person som sitter i hängmattan i paradisets lustgård och skriver i skinande nakenhet. Att bemöta en text som rakt av politisk är att tappa ut själen och koncentrera sig på omständigheterna.

När samtiden mörknar omkring oss, fascismen och våldet trappas upp och kapitalismen skenar är det lätt att i förtvivlan säga sig att vi måste överge det vi håller på med, att våra premisser är fel, att det är som vi som måste ändra oss.

Jag tror att den läsande och reflekterande människan i sin långsamma fumliga och djupt personliga praktik mer än någonsin ska hållas vid sin läst och uthärda. Det betyder inte att vi fråntas politiskt ansvar, att aktivism och smarta politiska strategier är av ondo – naturligtvis inte, tvärtom! Men att köra ner läsningen till förmån för det goda är en tragedi, en självdestruktion som inte förstår djupet i den egna förmågan.

Jag lyssnar som så ofta till Mahalia Jackson på Youtube och särskilt på sommaren passar jag på med julsångerna som jag oftast hjärtligt tröttnat på i december. I hennes frasering hörs vidden av apartheidlagarnas förtryck: hennes eländiga tänder och oskolade engelska. Men jag lyssnar inte på henne för att lära mig förstå att apartheid är från helvetet. Eller ens för att jag respekterar hennes arbete som människorättsaktivist. Jag lyssnar på en konstnär som tolkar vårt gemensamma kulturarv med en musikalisk inlevelse och personlig genomlysning som drabbar mig som en uppenbarelse. Det är en känsla som liknar den jag erfar när jag lyssnar på Matteuspassionen. Jacksons röst frigör sig ur sina omständigheter – inte som en seger eller triumf (hjälteberättelser binder bara hjälten vid problemet) – utan just som en personlig, unik, helt oersättlig stämma.

”Hur man än gör blir det lite fel och lite rätt”, skriver Roy.

Jag har tänkt åka till bokmässan i Göteborg och tala om min essäbok trots mässans farliga och huvudlösa beslut att släppa in högerextrema krafter och förintelseförnekare. Jag sympatiserar med den alternativa mässan i sak men inte med deras poetik. Mitt beslut att åka är både lite fel och lite rätt, men det känns som ett bättre sätt att stå upp för det som är vidden i Ivan Denisovitjs röst än aktivismvägen.  Vi har allt som behövs för att bekämpa fascismen, motståndet finns i djupet av vår praktik. Jag tänker inte spegla det jag bekämpar eller bli instrumentell i mitt förhållande till litteraturen. Ingen fascist ska få mig att sluta med det som är kärnan i min styrka: min personliga, vankelmodiga, trassliga och fumliga läsning.

Tatjana Brandt
Skribenten är FD i litteraturvetenskap, verksam som kritiker och essäist och ordförande för det nordiska kritikernätverket Fria seminariet i Litterär kritik.