Nyss var jag på författarbesök på biblioteket i Lillkyro. Efteråt kom en ung man fram och bad mig signera fem av mina böcker. Jag minns inte längre vilka de var, men jag minns att mannen sa att han ägde 68 av mina böcker. Han beklagade att fem stycken fattades; jag glömde att fråga vilka.

Förmodligen har jag alltså givit ut 73 böcker. Jag har börjat förstå de kritiker som känner en viss uppgivenhet när de upptäcker en bok av mig i höstens hög: måste man hitta på något att säga om en Tuuri-bok nu igen. Det verkar som om vissa inte längre orkar besvära sig med att läsa boken, utan skriver recensionen på basis av vad som står på bakpärmen och omslagsflikarna. Den slutsatsen har jag kommit till när recensionerna innehållit samma faktamissar som finns på baksidestexten och innerflikarna, som jag vanligtvis måste formulera innan boken är klar. Därför kommer det ofta att stå saker där som jag tror att min bok kommer att handla om, men som faller bort i den slutgiltiga versionen, bara för att återkomma när jag läser recensionen.

Men jag klagar inte; i huvudsak har recensionerna under de fyrtiotvå år jag har givit ut böcker varit positiva. Om en kritiker någon gång har snärtat till har kanske en annan strukit medhårs och slätat ut spåren av rappen.

Ganska sällan har jag kommit med ett genmäle, och om jag gjort det har det nästan alltid varit till ingen nytta; kritikerna har satt sig på bakhasorna, intagit strikt försvarsposition och diskussionen har uteblivit. I våras gav jag ut reseboken Bospor Express. Den är en beskrivning av en tågresa till Istanbul och tillbaka. Där berättar jag om mitt besök på den stora Hokusai-utställningen i Berlin och hur jag läst i utställningsbroschyren att Hokusai under sin livstid hade bytt konstnärsnamn ett antal gånger, och till och med skänkt sitt gamla namn till en yngre konstnär som han uppskattade, men som ännu inte var känd.

Jag skrev att jag kanske borde göra samma sak: jag skulle ta mig ett nytt författarnamn och ge mitt nuvarande till en ung författare i början av karriären. Det skulle vara roligt att läsa vad man skrev i recensionerna om den förnyade Tuuri, och om den pinfärska lovande författaren, som liksom ett stjärnskott uppenbarat sig på den litterära himlen.

Jag lade fram idén för Petri Tamminen, men han trodde inte att jag skulle kunna ändra min litterära stil så att man inte skulle kunna identifiera mig som skribenten. Pirkko Saisio kunde i alla fall en gång framgångsrikt gömma sig bakom ett nytt författarnamn. Jag har redan hittat på ett som jag har tänkt använda.

Senast jag skrev något till en kritiker handlade det om Bospor Express. Den recenserades av Suvi Ahola i Helsingin Sanomat. Jag tyckte att recensionen var korrekt och det verkade som om Suvi Ahola hade läst boken från pärm till pärm, och med eftertanke. Sådant gläder en fortfarande vid den sjuttiotredje boken.

Antti Tuuri
Skribenten är författare.