De senaste veckorna har jag fördjupat mig i arbetarförfattaren Esa Paavo-Kallios häpnadsväckande liv och texter och fastnat där som i värsta träsket. Paavo-Kallios väg gick från nykterhetsrörelsen till parkbänksbohemeri och ölsjapp, från värvet som lekmannapredikant till gudsförnekare – och till arbetarrörelsen. Bättre (läs: virrigare) guide till ett Finland på väg in i moderniteten vid förra sekelskiftet kan man just inte önska sig. I Paavo-Kallios ögon var livet detsamma som konstant förändring, ett tokeri. ”Den som tar detta narraktiga liv på fullständigt allvar måste vara sinnessjuk, minst”, skriver han i baksidestexten till diktsamlingen Beelzebubin raamattu (Beelzebubs bibel, 1909) som han gav ut på eget förlag.

I dag säger namnet Paavo-Kallio de flesta ingenting. Han tillhörde författarna i den äldre arbetarrörelsen (1895-1918), vilkas liv och produktion har presenterats rätt grundligt i Raoul Palmgrens Joukkosydän. Vanhan työväenliikkeemme kaunokirjallisuus 1-2 (Det kollektiva hjärtat. Skönlitteraturen i den tidiga arbetarrörelsen, 1966). Sedan Palmgrens dagar har arbetarlitteraturens historia granskats ur nya synvinklar i olika forskningsarbeten av bl. a. Aimo Roininen, Kirsi Salmi-Niklander och Elsi Hyttinen. Texter och annat stoff som legat bortglömda i arkiven har lyfts fram, och vid sidan av klass har man belyst andra differentierande faktorer, viktigast bland dem är kön.

När man betraktar historien ser man hur kopplingen mellan klass och kön har satt sina spår särskilt i litteraturen. Grovt taget kan man skissa tågordningen in på det litterära fältet så här: vid sidan av den bildade klassens män, J. L. Runeberg och hans gelikar, gick de bildade klassernas kvinnor. Framväxten av arbetarklassens egen litterära institution ett halvt sekel senare gjorde klass till en mindre avgörande omständighet när det gällde författarskap.

Många arbetare grep också tillfället, likaså några kvinnor från den bildade klassen med anknytning till arbetarrörelsen, som Elviira Willman (1875-1925), Hilja Pärssinen (1876-1935) och Hilda Tihlä (1870-1944). Kvinnliga författare med arbetarbakgrund lyser däremot med sin frånvaro. I vägen för dem reste sig en dubbel mur – klass och kön – som effektivt hinder för författarskap, om än det ena av dem, klass, som bäst höll på att vittra sönder.

Begreppet klass – en återkomst

Entusiasmen för arbetarlitteratur och -kultur i dag är knutet till de många förändringar som skett i forskningsvärlden, t ex det nymornade intresset för vardagens historia och för klassbegreppet. I historieforskningen spelar nuförtiden ”de mindre tingen” (t ex kvinnor, vardagen och arbetarna!) en betydande roll, och den tystnad som härskat inom forskningsområdet klass sedan 1960- och 1970-talets guldålder håller på att brytas.

Klass har också fått en renässans inom såväl samhällsdebatten som skönlitteraturen och den vetenskapliga forskningen. I Sverige har Susanna Alakoskis Svinalängorna (2006), en skildring av sverigefinnarnas liv, fått till stånd en livlig debatt på bägge sidor om Bottniska viken. I Finland har man nyligen tagit sig an ämnet i t. ex. De andra – en bok om klass/Me muut (2009), där några kända finländare skriver om sin klasserfarenhet. Den pågående recessionen och de drastiska förändringarna i arbetslivet minskar inte heller direkt aktualiteten i frågor som rör klass.

Det är också bra att minnas att sådana föreningar som Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura och Työväenperinne ry- Arbetartradition rf kontinuerligt har framhållit arbetarklassens kultur, dess roll och position i en föränderlig värld. I augusti i år kommer man i Tammerfors att för första gången att ordna arbetarlitteraturens dag, Työväenkirjallisuuden päivä (http://www.tkm.fi/tyovaenkirjallisuudenpaiva/ ). Där söker man svar på frågan vad arbetarlitteratur är i dag. Intressant vore också att få läsa om hur det finländska samhället och dess klassindelning ter sig i litteratur skriven av invandrare, som Eila Rantonen skrev om för en tid sedan på denna ledarplats (6.11 2009).

Arbetarförfattare – finns de?

När man läser den tidiga arbetarrörelsens författare – Esa Paavo-Kallio, Hilja Pärssinen eller varför inte Kössi Kaatra (1882-1928) – behöver man inte titta efter två gånger för att upptäcka ett de skriver arbetarlitteratur. Ett modellexempel kan vara följande text av Hilja Pärssinen, ”Proletaarilapsen kehtolaulu” (Proletärbarnets vaggsång), från år 1913:

Sulje silmät ja uinahda,
taistelo suo vuottaa!
Sosialistiksi vartuthan,
äitisi siihen luottaa!

(Slut ögonen och slumra sött/ kampen väntar dig! / Socialist ska du ju bli,/ det vet mamma säkert!)

Dikten blir arbetardikt av många orsaker. Den är politiskt engagerad och siktar på att förändra samhället, den driver rörelsens och socialismens sak. Författaren var på sin tid en känd och vida läst arbetarförfattare. Samlingen Musta virta (Den svarta strömmen) där denna dikt finns, har kommit ut på arbetarrörelsens eget förlag. Också diktens läsekrets bestod förmodligen av arbetare.

Men titulerar sig någon av våra författare i dag arbetarförfattare eller -poet? Om de gör det, vad vill de i så fall säga med det? Det ska vi ta reda på. På förlaget Robustos hemsidor presenteras Hannu Häklis debutsamling Seuraajat (Efterföljarna, 2008) och där beskriver man Hannu Häkli som arbetarförfattare från Tammerfors. Jag frågade Häkli vad han ansåg om termen. Enligt honom härrör den från hans bakgrund och det faktum att han är ”utbildad till s.k. arbetare och har varit verksam i s.k. arbetaryrken.”

Hos läsarna har beteckningen ändå väckt en del förvåning, sägs det. Man konfronterades ju varken med kommunismdoftande patos eller politiska ställningstaganden, utan något helt annat. Esa Mäkijärvi som skrivit en anmälan av Seuraajat (Kiltomato–Lysmasken 15.12 2008) karaktäriserar författaren som betydligt känsligare än vad som är brukligt inom traditionell arbetarromantik. Han rör sig i andra landskap: naturen och drömmen, känslor och stämningar. Karaktärisktiken innehåller ett implicit antagande att arbetardikten skulle vara en lyftkranarnas, byggarbetsplatsernas och betongens poesi. Tiderna förändras och terminologin med dem. Men ett är säkert, begreppet arbetarlitteratur som lanserades för hundra år sedan skrotas inte på ett tag.

Kati Launis
FD Kati Launis är litteraturforskare och bevandrad i ämnet arbetarlitteratur och i betydelsen av klasstillhörighet i den finska litteraturen.