Enligt författaren och journalisten Sofia Torvalds är det en konst i sig att överleva en sågning av en bok man skrivit med hela sitt hjärta. För författare är det här med kritik lite speciellt – deras arbete blir föremål för en offentlig granskning som sällan drabbar andra yrkesgrupper på samma sätt. I den här texten utforskar hon vad det verkligen innebär att överleva andras negativa omdömen. Samtidigt ser hon sig själv i spegeln och ångrar tidigare recensioner hon skrivit.

Jag vaknar en söndagsmorgon och går till nedre våningen. På vardagsrumsbordet ligger en tidning uppslagen. Det är Hufvudstadsbladet. Det är mitt ansikte, det är en sida. Det är en förkrossande rubrik. Medan min son, som har influensa, räcker mig febertermometern för att jag ska se på den, börjar jag skumma igenom texten. Mina ögon skannar raderna i ultrarapid. Finns det något bra? Nej, det finns inget bra. En stelhet kommer över mig, en fasa. Min son har 39,3 men jag klarar inte av att ta in det.

Jag måste åtgärda det här genast, tänker jag. Jag skriver en uppdatering om den dåliga recensionen, mest för att jag inte står ut med att folk ska tycka synd om mig utan att veta hur jag tar det.

De två följande dygnen är fruktansvärda. Jag kan inte tänka på något annat än recensionen. Jag som trodde att jag inte brydde mig om recensioner! Jag förvånas över hur dåligt jag mår. Jag vill att folk ska tiga om recensionen, men jag vill samtidigt att de ska trösta mig. Jag vill inte att de ska säga ”det går om”, jag vill att de ska säga ”din bok är bra”. Jag äter ångestdämpande medicin.

Det känns som om jag inte längre vill vara jag.

Jag tänker: så bra att jag skrev den där ena artikeln klar i fredags, för nu är det möjligen så att jag inte kan skriva mer.

Det känns som om jag inte längre vill vara jag.

 

Krossad av en recension

Hur tar författare i allmänhet en sågning? De tar den med tyst värdighet.

Det anses inte lämpligt att protestera, det anses inte lämpligt att argumentera och förklara. Redan när jag på sociala medier skriver om hur recensionen kändes vet jag att jag rör mig i värdighetens gränsmarker. Men jag bryr mig inte.

Det intressanta är att författare och konstnärer hör till de yrkesgrupper som är mest utsatta för offentlig skam. Samtidigt är min erfarenhet att de flesta har en sådan personlighet att det är mycket svårt för dem att hantera en sådan situation. Själv är jag en känslig, i grunden introvert iakttagare, och jag tror att många författare känner igen sig i den beskrivningen. De flesta skulle aldrig välja att delta i ett realityprogram med inslag av offentlig förnedring. En del kämpar med psykisk ohälsa.

Ändå har de valt ett yrke där hotet om offentlig förnedring hela tiden ligger i luften. När de skriver måste de tvinga sig själva att inte tänka på recensionerna, för tänker de på recensionerna slutar de skriva.

Sanningen är att en författare kan bli krossad av en recension.

Sanningen är att en författare kan bli krossad av en recension. Krossad som i deprimerad och ångestfylld, krossad som i skriver-aldrig-igen. Den svenska tidningen Författaren publicerade i september 2023 en lång och utförlig artikel om att bli ”Brutalt sågad”. I den intervjuas författaren ”Karin” (fingerat namn), en väletablerad författare i övre medelåldern med en rad böcker bakom sig. Hennes bok fick förkrossande recensioner i två tidningar. ”Efter det var det bara fritt fall. Jag ringde till min bror och sa: du får köra mig till psykakuten”, säger Karin i intervjun.

Hennes liv förändrades efter sågningarna. Hon slutade skriva. Första året efter sågningarna kämpade hon med självmordstankar.

”Det känns konstigt och skrämmande att två personer skadat mig så, men troligen aldrig ägnar mig en tanke.”

 

Ungefär fem dagar efter recensionen mår jag betydligt bättre. Jag ombeds skriva den här kolumnen och börjar på. Jag har mejlat författareföreningen med en rad förslag på hur föreningen kunde stöda författares mentala hälsa efter en sågning eller refusering.

Jag lyckas separera mina tankar om skam från mitt jag.

Folk har slutat nämna recensionen när de mejlar eller kontaktar mig om något. Jag känner att jag trots allt är resilient. Jag lyckas separera mina tankar om skam från mitt jag.

Jag märker att jag hanterar sågningen ungefär som författaren Gunnar Ardelius föreslår i artikeln i Författaren:  ”Ta in det fullt ut. Känn smärtan. Och när du gjort det så märker du att den inte är så farlig, utan kan vara något du växer av. Det handlar väldigt mycket om hur man hanterar skam, att uppleva sig utestängd ur gemenskapen. Om man gömmer sig eller om man delar med sig av det. Men man måste också släppa kontrollen. Det är inte där man ska lägga sin energi. Jag tänker att man ska stå rakryggad. Dessutom ska man förstå att recensioner också handlar om projiceringar, man måste inte ta på sig allt.”

 

Jag själv som recensent

När jag var yngre skrev jag recensioner. Jag skrev dem i Kyrkpressen så jag tänkte att de inte hade så stor betydelse. Jag bestämde mig för att vara ärlig. Men ibland var jag arg, det var något personligt som gnagde i mig, eller också hittade jag en lysande formulering. Jag vågade skriva tveksamt också om det som andra prisade. En bekant i litteraturbranchen kallade mig ”en röst i öknen”. Jag kände mig smickrad, men också ensam.

Jag minns en rad författare som blev ledsna på mig, som mejlade mig, som förde viskande samtal med mig någon kväll någonstans, intill kapporna, på väg dit eller därifrån. Jag minns min förvåning över att de kom ihåg rader ur mina texter som jag själv hade glömt. Jag minns min förvåning över att de brydde sig. De var ju så välkända, och jag var så liten. Jag minns att jag inte förstod vad de ville förklara, eller varför.

Och nu: känslan av att jag blivit missförstådd, av att jag borde försöka förklara vad jag egentligen menade med min bok.

Mina recensioner kom ikapp mig. När gudfadern gjorde någon en tjänst, när han räckte över ett tjockt kuvert med pengar, varnade han för att det kunde komma en dag då skulden skulle behöva återbetalas.

Min mycket analytiska kollega frågar mig: tar du till dig de råd du får i en recension?

Min mycket analytiska kollega frågar mig: tar du till dig de råd du får i en recension?

Mitt svar är tyvärr nej, möjligen då med det undantaget att jag i den här texten undviker parenteser. Genom den offentliga skammens filter är de goda råden nästan omöjliga att läsas på något annat sätt än som ännu en förnedrande mening. För jag känner ju inte recensenten, det finns ingen tillit mellan oss och ingen trygghet, och jag är inte tillräckligt stark eller storsint för att skapa den i mig själv.

Dessutom har jag läst recensionen så snabbt, slarvigt och förskräckt att en del av de goda råden är sådana jag hör om av andra. Jag har bokstavligen inte klarat av att uppfatta dem.

Alltså blir de goda råden verkningslösa, de blir en föreställning som publiken betraktar, en sorts underhållning kanske, som om läsarna plötsligt fått tillträde till ett rum där en chef undervisar en anställd som presterat dåligt under det senaste året.

Och genast när jag skrivit det här tänker jag att rollerna nu är ombytta. Liksom recensenten blev ombedd att skriva sin text blev jag ombedd att skriva den här. Och nu är det jag som undervisar recensenten, medan andra ser på.

 

Att bli varsammare

Försöker jag säga att negativa recensioner inte borde finnas?

Nej. Recensionerna är efterlängtad erkänsla för ett arbete som känns osynligt och ofta hopplöst ensamt. Några av de varmaste orden jag fått i mitt liv har jag som recensent fått av författare som upplevt att jag verkligen förstod vad de försökte säga. Varenda bok skulle förtjäna många recensioner, många innerliga försök att avkoda bokens mysterium.

Men jag tänker på en diskussion jag hade med en konstnär en dag efter sågningen. Jag tänker på vad han sa när han sårat mindes en mening ur den värsta recension han någonsin fått. Han sa att varenda verk förtjänar att verkligen tas in på sina egna villkor.

Idag ångrar jag flera av de recensioner jag skrev. Jag ångrar särskilt det jag skrev slarvigt och lustfyllt.

Idag ångrar jag flera av de recensioner jag skrev. Jag ångrar särskilt det jag skrev slarvigt och lustfyllt. Idag tänker jag: jag visste inte vad jag gjorde, förlåt mig, jag skulle ta det tillbaka om jag kunde.

Jag skulle vara varsammare. Jag skulle inte vara så otålig. Jag skulle tänka: en verklig människa som andas och drömmer och blöder i den här världen har satt år av sitt liv på att föda fram den här boken.

Jag tror inte att recensenter som tänker så blir sämre recensenter, men om de blir det är det kanske värt det för att i stället vara bättre människor.

Sofia Torvalds är redaktör på Kyrkpressen och författare.