Fastän skrivutbildningarna är få hos oss har de ändå redan förbättrat kvaliteten på den finländska litteraturen. Detta för att studiet i litterärt skapande skiljer sig från andra utbildningssystem eller skrivarlinjer i olika skolor, universitet eller andra läroanstalter. I stället för att allmänt tala om skrivarutbildningar kunde man granska vilka faktorer i studiet i litterärt skapande som kan höja kvalitetsnivån på litteraturen.

Kreativiteten är väl den viktigaste förmågan man kan lära sig att utveckla inom konsten. ”Kreativitet kan inte läras ut”-attityden avspeglar en gammal uppfattning från tiden då fantasi tillhörde det som var förbjudet i skolorna. Fantasin, en kreativ problemlösning och utvecklande av idéer torde vara en självklarhet i modernt lärande.  Jag motsätter mig inte tanken att det kunde finnas något i författarens arbete som man inte kan lära sig genom att studera, men till det hör inte det man kallar kreativitet. Att studera litterärt skapande, att delta i workshoppar och att få respons stärker den skapande förmågan. Men att en skapande person riktar in sig på examen verkar egendomligt.

Skickliga brott mot grammatikens regler syns också i den postrealistiska prosan. En skapande relation till språket vänder sig mot konventionerna och undersöker begriplighetens gränser. Har studenterna i litterär gestaltning kanske uppmuntrats till det i olika workshoppar, för att lära bort det som sagts till dem i gymnasiet om grammatiken? Jag skulle tro att det inte är lätt på egen hand. För skribenten måste testa läsbarheten i sådana fraser innan det går att lita på dem. Enkelt sagt: bortom reglerna glöder det levande språket.

Att en skapande person riktar in sig på examen verkar egendomligt.

I Finland kan man i dag avlägga yrkesexamen inom alla konstområden utom litteraturen. Bildkonsten har allt mer blivit något man utbildar sig i, och så har det länge varit inom musiken. Men skrivandet är inte med i kören, och det verkar också som om framtiden för litterärt skapande ligger någon annanstans än i studier för yrkesexamen. Man föreställer sig att det man en gång kallade akademisk frihet skulle kunna bli något som kommer nära den miljö man vill åstadkomma för dem som vill studera till författare.

Vid universiteten studerar man inte direkt yrkesinriktat och därför kan de erbjuda en god miljö för blivande författare. Inom de akademiska studierna är självständigheten central, liksom att söka efter kunskap efter eget intresse och dela den med andra. Att studera till författare ligger nära detta. Högskolestuderande inom litterärt skapande skulle känna att de är föremål för utbildning. Textworkshoppar och graduhandledning förändrar inget i helhetsbilden: systemet gör dem till elever som plockar år sig av studier i humaniora och anstränger sig för att bli riktiga studerande. Den akademiska undervisningskulturen innehåller ofta en icke-kreativ korvstoppning och ett halvdant presterande – den blivande författaren får koncentrera sig på att lära bort allt sådant.

För en formell kompetens krävs enhetliga kursfordringar, och jag kan inte inse vad sådana skulle ha att göra med författarskap. En författares status baserar sig på resultat. Det är detsamma vad du har studerat, det viktigaste är att böckerna blir bra. Också vid stipendiefördelningen fäster man störst vikt vid kvalitet och utgivning, dock poängteras i dag också professionalismen, och genom den betonas examina. Riktningen är ogynnsam: stöden till konsten kan i professionalismens namn förvandlas till en förtäckt examensrekommendation. I det utbildningscentrerade samhället behöver man studera sig bort från detta, denna sista fas av bildning kan för många konstnärer kräva ett mellanår efter utbildningen. Studerande i skrivandets konst har i kraft av egen erfarenhet och eget skapande en precisare uppfattning om detta än sina lärare. Därför är det viktigt att man finner fler mätare på vad som är ”professionellt”, så att man kan värdera nivån på den konstnärliga utbildningen.

Man lyckades inte förverkliga den vision om en finsk högskola för författare som fanns på 1990-talet. Den så kallade Aarre Heino-kommitténs utredning gav inga resultat. I dagens perspektiv ser det ut som om den skulle ha lett till en seger för en institutionscentrerad utbildning, att man hade satsat på en enda författarhögskola. Där skulle de bästa lärarna ha handlett en noggrant utvald skara.

Författarskolan vid universitetet i Leipzig är en av de sista i det slaget i Europa. Institutionen skapades under DDR-tiden för att utbilda professionella författare. Utbildningen reviderades senare, och Leipzig har behållit sin ställning som en toppskola av traditionellt snitt i Tyskland. De allra bästa författarhandledarna blir kallade att arbeta där, och håller på ett eller ett par år i taget.

Författarhandledarnas roll i Finland verkar vara så svag, att en förbättring av den omedelbart skulle höja nivån på vår litteratur. Detta är den mest odiskutabla enskilda faktum som avsaknaden av författarskola har lett till: kompetenta lärare får inga ordentliga chanser att jobba. De reser landet runt på timlärarbasis, de leder halvdana workshoppar vid olika läroinrättningar, de ger personlig respons till alltför många, de försöker klara sig ekonomiskt. Om litteraturstödet skulle ges direkt som stipendier till de bästa författarhandledarna skulle läget förbättras omedelbart.

Hur kan studier i skrivande förbättra den litterära kvaliteten? Det kan man avläsa i böckerna, men man kan inte uttala sig om det med säkerhet. Det är klart att man lär sig att bli författare genom att skriva, men skrivpraxis varierar. Att arbeta som journalist var för ett par decennier sedan det vanligaste yrket för blivande prosaister, skrivrutinerna hade man tillägnat sig genom att producera tidningsartiklar. Den kan karaktäriseras som informativt skrivande. Den strävar efter att vara entydig i uttrycket och lättillgänglig. Textöverskådligheten kräver att associationerna är minimala. För skönlitteraturens del är detta ingen bra tendens, och goda författare har uttryckligen kämpat sig bort från det.

Författarna är ganska högt utbildade, nästan hälften (44 % år 2003) har en högskoleexamen. Examen gör ingen till författare, men många som precis återhämtat sig efter studiejäktet märker att de faktiskt fungerar bra som författare: man har förmågan att hitta relevant kunskap och konsten att utveckla den på ett personligt sätt. Många väljer att undersöka världen genom att skriva.

Studiet i litterär gestaltning kan höja kvaliteten på vår litteratur fastän enhetlig utbildning inte finns.

När det gäller till exempel den nya generationens historiska romaner verkar de påverkade av det sätt att återuppleva det förflutna som sker genom skrivande. Lokalhistorier, mikrohistoriens kunskap, med mera sådant, är områden som man behärskar bara om man är kapabel till informationssökning. Man har alltså skäl att anta att historieprosan har fått sin sitt faktabaserade djup i det akademiska.

Journalistens arbete, det andra kärnområdet för skrivandets och informationssökningens praktik, har också inflytande på historieprosan. Men metoderna som man i dag använder sig av för att bryta den realistiska verklighetsskildringen hämtar sin kraft speciellt i detta undersökande skrivande. Det förflutna består inte bara av fakta som kan förmedlas. Det förflutna är något försvunnet och kan inte längre nås som realitet. Den nya vågens historiska romaner har sinne för detta sköra material och för den förundran som skrivs fram, det känns tydligt.

Till de journalistiska rutinerna hör också ett publiceringsinriktat skrivande, och också där har det akademiska ett alternativ att erbjuda. Efter den snabba journalistrutinen får författaren lov att kämpa mot den lätta publiceringsvägens alla frestelser. Frilansförfattaren som arbetar för många förlag har svårt att hålla kvalitetsnivån. De författare som kommer från studievärlden bearbetar sina verk textorienterat. Böckerna är genomarbetade, till och med på den egna utkomstens bekostnad.

Man har kritiserat utbildningen i litterärt skapande för att vara splittrad. Det är en oförsiktig attityd, för lösningen på splittringsproblemet är förenhetligande. Men där utbildning leder till enhetlighet för studier till differentiering. Studier är aldrig i sig själv enhetliga, eftersom de har sitt ursprung i individuella målsättningar. Studiet i litterär gestaltning kan höja kvaliteten på vår litteratur fastän enhetlig utbildning inte finns. Framtidens författare behöver skapande grupper – och mycket frihet.

I praktiken är de som påverkar den finländska litteraturen de som arbetar med skribenternas texter: handledarna och redaktörerna. I stället för att snickra ihop enhetliga kursfordringar behöver lärarna i litterär gestaltning möjlighet att utveckla workshoppar och individuell handledning.

För den som verkar som författare ter sig framtiden så öppen och mångskiftande att ingen kan veta hur mycket onödigt och skadligt dagens utbildningsutbud innehåller. Men hur än arbetsbilden ser ut för framtidens författare kan man vara säker att det handlar om ett offentligt konstnärskap, som de studerar till genom att skriva.

Risto Niemi-Pynttäri

är forskardoktor i litterärt skapande, och har i mer än ett decennium varit med och utvecklat skrivprogrammet vid universitetet i Jyväskylä.