Som översättningskritiker råkar man alltid landa lite olämpligt inne i diktrummet, mitt i en svallande diskussion eller efter att vågorna redan lagt sig. Då andra stannar för att beundra utsikten, dunsar man som humlan mot fönstret. Om de sätter sig ner för att äta, dansar man som flugan i deras soppa. Ofta, alldeles för ofta avbryter översättningskritiken handlingen med en liten ursäkt för att den alls existerar. När man upptäcker helt nya kontinenter mitt i språket, kan man inte nöja sig med att bara artigt konstatera att den finns där.

Att fånga intressanta poesiöversättningar genom att läsa bokrecensioner är som att jämföra vittnesmålen vid ett polisförhör. Man vet i allmänhet att man hamnat rätt, då varje anmälan bär på en så vitt skild skildring av det inträffade att man undrar om de överhuvudtaget kan handla om samma bok. De börjar på olika ställen och rör sig åt olika håll. Om däremot alla recensioner kommer med så gott som samma beskrivning av händelseförloppet, frågar man sig om någon av dem som läst översättningen faktiskt har läst den.

Det låter nästan som om vi kritiker är på väg till ett väckelsemöte eller åtminstone till närmaste gym för att öka lungkapaciteten.

Översättandet är en process som pågår också efter att boken har skrivits färdig. Då finns inga exakta svar på frågan vad det är som händer. Man vet inte när och var det händer eller ens exakt vilka som egentligen är inblandade. Det enda man kan säga med säkerhet när man läser en kritikers direktrapportering från mellanrummet mellan text och översättning är att man är här där det fortsätter att hända.

Översättningar är det starkaste beviset för att texter finns till för att diskutera och diskuteras. Det är översättningskritikernas uppgift att påpeka att ingen har monopol på det sista ordet. Vi är det smått irriterande surrandet i kanterna på språket. Det som töjer på tiden till en evighet, höjer rummet till rymma hela liv och böjer sig för att bättre kunna höra alla möjliga röster bakom den redan kända världen. Det som inte nöjer sig med att viftas bort.

Triangeldramat Dickinson

Översättningskritiken passar dåligt ihop med det informativt vältränade nyhetsflödet. Ni vet de där tillspetsade öronen på sina journalistiska yxskaft som inte känner av korsdraget mellan århundraden och världsdelar som uppstått exempelvis mellan Emily Dickinson och Ann Jäderlund. Den näpna lilla översättningsvolymen Gång på gång är skogarna rosa (2012) visade sig ha landningsbana nog för Hedvig Weibull (2012) att svepa in i väldiga orörda landskap och Eva Ström (2012) att välkomna ”två valfrändskaper” där Tatjana Brandt (2013) skräckslaget vittnade om hur ”två strålande starka poeter inte möttes utan snarare jämnade varandra med marken”.

Översättningskritikens språk drar oss in i en värld där ord skriker då de föds, dikter lever och diktböcker är känslosamma varelser som är lätta att såra. I sitt examensarbete om våra svenska Dickinsontolkar och deras tolkare konstaterar Matilda Södergran (2013) hur ofta vi översättningskritiker är ute efter att ”besjäla” översättningar och kräva att de skall ”ha energi, leva och andas, vara vid liv, ha ande och närvaro, dra andan och börja tala”. Det låter nästan som om vi kritiker är på väg till ett väckelsemöte eller åtminstone till närmaste gym för att öka lungkapaciteten.

Våra översättare förväntas skapa någonting levande samtidigt som de ger oss som läsare både någonstans att leva och livets mening – ett universum, en värld, ett landskap, ett hem, ett rum och en smaklig måltid. Det som förenar många av kritikerna som plockats upp här är att de lockats till sitt språk från miljön där de hamnat i boken och klär sig i dess terrängbeskrivning av ord. Som på ett språkbad utomlands försöker de lista ut det nya språkspelets regler genom att börja använda det och pröva sig fram.

Bakom virvlarna av ömsom bestörta, ömsom häftigt hänförda toner finns den upplevda intimiteten i att läsa. Texter upplevs som nära, kära, älskade och åtrådda. Vem tycker om vem som kanske inte tycker om vem? Dikten är det unika människoansiktet vi vill känna igen trots att vi är medvetna om boken som ett marknadsanpassat och kallt kalkylerat förföriskt, massproducerat ting. Det sköna i de här läsningarna är framför allt att de betraktar sin omedelbara omgivning, var och när och varför de läser just den här boken just här och nu. De hittar öppningarna, mellanrummet mellan språken och våra olika sätt att uppleva dem.

Skilja mellan sak och poet

Med tanke på hur sällan vi översättningskritiker väsnas om usla översättningar, verkar associationerna som vi fortsätter sprida angående översättarens roll förbryllande negativa. Vi tackar genom att konstatera hur dålig den här översättningen lyckligtvis inte är. I facktidskriften Med anda ord sammanfattade Madeleine Gustafsson (2005) för att antal år sedan vår översättningskritik som ”ett sårat språklejons rytande”. Jag undrar om inte vår språkfixering beror på att kritiker som yrkesgrupp i grund och botten känner sig närmare besläktad med översättaren än med författaren. Att börja tala om språket istället för dikten är nästan som att börja tala om vädret mitt under en äktenskapskris, ett slags vindskydd.

Gustafsson väljer till slut uppgivet att mata språklejonen genom att konstatera ”att det för en översättare aldrig räcker med kärlek till en bok, vad som gäller är kärleken till språket.” I så fall är det kanske på sin plats att kärleken hos översättningskritiker gör en helsväng och kastar sig på boken. Hur kan man älska ett språk utan att lyssna på vilket språk som talas och hur och var och när och hos vem det lever? Har språket någon som helst betydelse om man inte samtidigt ställer frågan: Vem talar jag till? Då måste man önska att någon svarar.

Att börja tala om språket istället för dikten är nästan som att börja tala om vädret mitt under en äktenskapskris, ett slags vindskydd.

Översättningskritiken lider för övrigt av den allmänna villfarelsen att en översättning är bra om den inte syns med den allvarliga följdsjukdomen att översättningskritiken inte heller behöver synas. Om vi får nys om att en översättare också är poet i det civila börjar vi buga och bocka som om de tillhörde maffian. Plötsligt får vi inte bara syn på översättningen utan börjar också överdrivet ta hänsyn till den och storögt beundra eller tvärtom slå larm om hur poet-översättaren tagit över hela verket och direkt förfalskat det. Översättningskritikens outvecklade väderkorn för allt annat än poeter gör tyvärr också att en översättare kan gömma sig bara genom att konstatera i ett förord att hen inte är poet.

Precis som författare kännetecknas väl en översättare – eller en översättningskritiker eller vem som helst som råkar vara poet – också alltid av något annat än sitt poetskap. På motsvarande sätt blir översättaren poet genast och senast då hon översätter en dikt. Spaltutrymmet för översättningskritiken är begränsat, men krymper vi inte det själva ibland då vi envisas med att tala om översättarens bakgrund istället för att våga oss in i de avgrunder som finns i texten och alla dess möjliga kontexter.

Mer än språkbrott och straff

”‘Trohet’ tar kål på språk”, skrev Raoul J. Granqvist (2014) om ”Översättningen som språk” i tidningen Horisont i höstas och kunde lika väl ha talat om översättningskritikens underdånighet inför Originalet och Poeten. Vår benägenhet att kräva trohetsed av översättare skulle kanske få sig en törn, om vi försökte föra över begreppet på oss själva. Vad skulle en ”trogen översättningskritiker” vara trogen?

Klassikertexter som Dickinsons påminner om att absolut ingenting litterärt är enkelriktat eller med garanterad förkörsrätt. Hos Dickinson kan man dessutom konstatera att översättningar inte alls är enstöringar utan att de tvärtom lockas att flockas och föröka sig så de nästan föds som trillingar och fyrlingar i ett svep. En god översättning förlänger livet på en bok, men inte ens en som döms ut som oduglig kan förkorta det. Ord utplånar inte andra utan blåser liv och värmer upp.

Översättningskritiken visar sig vara slug på att slingra sig fram och tillbaka över språkgränserna. I korsningen mellan Dickinson och Jäderlund råkar både Bernur-bloggaren Björn Kohlström (2013) och Elisabeth Friis (2013) sätta fingret på översättandets – och översättningskritikens – påstått minskade betydelse och bakgrundsgnabbet att ”alla kan ju engelska”. Tanken mynnar ut i en diskussion där Martin Glaz Serup öppnar för översättningen självständiga liv som något slags kusiner eller skojiga farbröder till originalet. Då blir översättningskritikern neurologen som hittar helt nya nervbanor mellan allt som kallas språk.

Översättningskritiken tål också att vända ut och in på sig själv och följa hur våra ”egna” poeter blir främmande eller tvärtom bekanta då de förs ut som översättningar och lästa på andra språk. Hur låter de i våra öron då de mött sina översättare? Världslitteraturen skrivs, blir läst och översätts här och där och nu och då. På alla språk som kan försöka översättas till andra.

Ju mera man läser, desto stadigare övertygad blir man om att översättningskritiken inte kan tala de offentliga megafonernas och de etablerat högtalande sanningarnas språk. Översättningskritiken är ett pågående skrivande som mår bra av att få sprida sina revor ut på nätet. Där kan man både försynt i förbifarten knacka på och ställa läsarfrågor eller breda ut sig till vetenskapligt fotnotsmättade mått för att som Ann-Marie Vinde (2013) gräva sig in i Dickinsonarkiven. Utanför tidningsspalternas staket ryms Bernurs flerårigt botaniserande långsamma läsningar och Eva Ströms diskussioner på Evas Dröm kring sitt översättande och läsande av översättningar i myllan av det trädgårdarnas och blommornas språk som hon råkar ha gemensamt med Dickinson.

Att vara översättningskritiker – översättare av översättningen – är som att kliva in i på en krog där det redan är fullpackat med folk.

Ja, översättningskritiken hittar ihärdigt grogrund också utanför kultursidornas finrum. Den måste i varje fall fortsättningsvis få höras också bakom betalväggarna utan att behöva tutas ut som ”årets poesihändelse” eller ”årtiondets litteraturskandal”. Där värnar den om läsarens allemansrätt att hoppa eller simma eller gå eller flyga in i mellanrummet som egentligen måste få bli kvar i varje text. Ingen kan få stanna där och härska, men alla måste ha rätten att kliva in.

Konsten att överraskas

Att vara översättningskritiker – översättare av översättningen – är som att kliva in i på en krog där det redan är fullpackat med folk. Man inser direkt att det inte är någon vits att försöka hinna byta ett ord med alla eller överrösta allt. Så man tar sig en titt omkring för att börja bekanta sig med några.

Tänk så mycket tid och rum och röster som får plats här, inne i en enda text! Man får syn på någon man tycker sig känna igen, kanske till och med en nära vän, och tänker just gå fram för att hälsa. Men hejdar sig plötsligt och ser något man aldrig sett tidigare.

Det är så ofta man tror sig känna någon. Sedan ser man sin bekanta bli någon annan, som genom ett trollslag, beroende på vem hon möter, och när och var och hur. Kanske är det utländska vänner. Man hör sin vän presentera sig, kanske lite knaggligt, på ett främmande språk.

Vi läser varandra på nytt och hittar kanske, i en och samma diktsamling, Tatjana Brandts brottningsmatch med blodsmak i munnen som blandas med Eva Ströms andlöst häpnadsväckta ”jag trodde jag kände henne”. I den läsluckan bor läslyckan, och det är där dikten och översättningen och översättningen av översättningen av översättningen (eller vad det nu är som vi kritiker försöker göra) kan bli läsvärd.

Ja, man tror så ofta att man känner någon. Och det är så underbart ofta som man inser att man hade fel.

Maili Öst

Skribenten sysslar med litteraturforskning och essäistik med lyrik och språkmöten som specialintressen.

Texten bygger på ett föredrag vid seminariet ”Översättningar är nödvändiga – men hur recenserar man dem?” den 18.2.2015 i Helsingfors, ett samarbete mellan Lysmasken, Finlands kritikerförbund och Finlands översättar- och tolkförbund som arrangörer.