Vill du vara med och berika världen med kloka människor. Då ska du läsa och uppmuntra till läsning. Men vår fragmentariska tid gynnar inte nödvändigtvis den här typen av koncentration som läsningen kräver. Författaren Henrika Andersson har under tre år arbetat med läsfrämjande arbete och delar här sina erfarenheter.

Kära läsare, tack för att du tar dig en stund att reflektera kring tankar om ordens, läsningens och berättelsens betydelse. Du som läser det här har uppenbarligen knäckt läskoden för länge sedan och hör kanske till de lyckligt lottade som växte upp omgiven av böcker. Du tänkte kanske inte desto mer på det: hur boken och högläsningen tränade dig i en stor del av de färdigheter du besitter i dag: ett rikt ordförråd, ett obehindrat läsflyt, förmågan att fokusera och omvandla mening till tanke.

Kaffekokare och yllesockor

Och om jag nu i denna text lägger till tidpunkten och platsen jag befinner mig på i skrivande stund – en regnig morgon i det nedgångna köket i ett av trähusen i det gamla Ekenäs – så kommer du förmodligen att snabbt skapa dig en inre bild av det nyss beskrivna. Grattis! Det du nyss gjorde är ingen självklarhet utan en tränad hjärnas sätt att omvandla text till inre bilder. Lägger jag ännu med kaffekokaren som puttrar bakom ryggen och de sträva yllesockorna som kittlar mina frusna morgonstela fötter kommer din inre bild att berikas av lukt och känsla. Detta är ordens magi – hur snabbt de tar sig under huden och fyller dig med bilder.

Att djupläsa en roman är en förmåga som endast människan besitter men som dessvärre inte är medfödd.

En läsare är alltid medskapare av en text. Vår vuxna hjärna är blixtsnabb på att avkoda tecken som under läsningen växer från pusselbitar till bild och film och ibland helt nya världar. Att djupläsa en roman är en förmåga som endast människan besitter men som dessvärre inte är medfödd. I dag skulle många elever vilja ha att ett inplanterat läs-chip under huden eller ett trollspö som fick meningarna att leva upp av sig själva. Ljudboken kommer kanske närmast det mödolösa läsandet, men oavsett om vi gör det med ögonen eller öronen kräver läsningen tid.

 

Vår tids oförmåga att fokusera

Att läsa obehindrat hör till de färdigheter vi lär oss och behöver träna på – forskningen räknar i genomsnitt med 5 000 lästimmar innan vi uppnår ett obehindrat “läsflyt”. Siffran varierar något, men ett barn som växer upp i ett hem där högläsning hör till rutinerna och ses som en glädjestund, har betydligt kortare väg till att knäcka läskoden och hitta läslusten än barn som varken får läsning hemma eller på dagis.

Koncentrationen! Just det … och att det har blivit lite si och så med den …

Och visste du att närmare åttio procent av ditt ordförråd kommer från skriven text? Åttio procent! Surr… det är en siffra som förvånar många och… pling! ah, ursäkta men jag tror det var din mobil som … eller var det min? nå, hur som helst, pling! … det verkar som att du har lite svårt att koncentrera … vad?! en påminnelse? kanske det är lika bra att vi tar en paus här så kan du kolla vem det var som sms:ade dig nyss … eller var det på chatten? … kanske bäst att kolla för det kan vara nåt viktigt …och om du inte gör det så stannar tanken kvar som en gnagande oro inuti … att du kanske borde … för det här med läsningen kan ju vänta, det är något som finns där, svarta tecken på vit bakgrund … men vad betyder det egentligen, alltså varför hoppar mina tankar så här och vad var det vi nyss talade om? Koncentrationen! Just det … och att det har blivit lite si och så med den … och att läsning faktiskt kräver just det att du fo-ku-se-rar och inte samtidigt tänker på annat.

 

En guldfisk korta minne

En elev frågade mig: “Varför? Varför behöver jag kunna koncentrera mig?”

Här låter jag Anna Tebelius Bodin, föreläsare i inlärningspsykologi, svara i korthet: “Våra hjärnor har inte förändrats på 40 000 år, och för att lära oss något nytt behöver vi tänka, och koncentrera oss på en sak i taget. Och då kan vi bara göra en sak i taget.”

Med uppkopplade mobiler och skärmar i de tusen apparnas land skadas vår förmåga att fokusera.

I dag vet vi att bristande koncentrationsförmåga också leder till stress och sämre nattsömn. Det börjar synas hos allt yngre elever. Här kommer lite mera nördfakta: i Kanada gjordes år 2000 en omfattande undersökning som ville mäta människans genomsnittliga koncentrationsförmåga. Den visade sig vara tolv sekunder. Femton år senare gjordes samma undersökning som visade att medeltalet sjunkit till åtta sekunder. Som en jämförelse kan nämnas att guldfiskens minne beräknas vara i 9 sekunder. Då jag ibland ställer högstadieelever frågan varför vi bokstavligen lever upp till talesättet “att ha minne som en guldfisk”, vet de flesta svaret. Med uppkopplade mobiler och skärmar i de tusen apparnas land skadas vår förmåga att fokusera.

Men nu kommer det bästa: förutom att läsning gör dig rik på upplevelser, ord och kunskap, är det faktiskt ett av de bästa sätten att träna upp och förbättra just din koncentrationsförmåga.

 

Vill du bli klok så läs

Blev du trött av alla dessa fakta? Inte så konstigt! Att läsa kräver både tid och tålamod – särskilt om du inte finner texten meningsfull eller intressant. Det är givet att vi ibland behöver läsa både bruksanvisningar, blanketter och texter som vi inte valt själva, och idag finns nästan inga yrken som inte kräver multilitteracitet.

Men hittar du en berättelse som verkligen griper tag och tar dig med, en bladvändare som får dig att glömma och drömma, då märker du knappt att du läser. Samtidigt vidgas ditt kreativa tänkande och världen inuti dig växer. Du tänjer på dina inre gränser, du tänker bortom invanda mönster och “utanför boxen”. Detta är några av läsningens många sidoeffekter.

Flera innovationer som vi idag ser som självklara skulle inte finnas utan visionärens, konstnärens och vetenskapsmannens eller -kvinnans förmåga att fantisera. Det är samma område i vår hjärna som aktiveras både då vi läser eller försöker lösa en svår matematisk ekvation ­– vi behöver göra nya kopplingar och anstränga oss bortom det vi redan kan och vet. Och Albert Einsteins uppmaning till kvinnan som undrade vad hon kan göra för att hennes barn ska bli möjligast klok – ”läs sagor för ditt barn! Och sen? Läs ännu mera sagor för ditt barn” ­­– hänger ihop med det kreativa rum som vidgas var gång du djupläser.

 

Ett projekt i tiden

Vi skapar och formar ständigt vår egen historia. Var kommer du ifrån? Och vilka milstolpar, markörer och vändpunkter har du, då du ser tillbaka på ditt liv? För att förstå andra behöver du först känna din egen berättelse, och därför är det ingen slump att läsningen bevisligen gör dig både lyckligare, friskare och rikare. Eller att framgångsrika människor oftast är läsande kvinnor och män. Ordets makt är stor och kan utnyttjas för många syften. Det betyder också att någon med stor retorisk kunskap kan påverka massorna.

Du som läst min text så här långt kanske har fått svar på varför det idag görs stora internationella och nationella läsfrämjande satsningar. De finlandssvenska läsambassadörerna är en av dem, finansierad av Svenska kulturfonden, Svenska Folkskolans Vänner och stiftelsen Brita Maria Renlunds minne.

Eller att framgångsrika människor oftast är läsande kvinnor och män.

Projektet som avslutades i maj 2022 har varit treårigt och verkar under Sydkustens Landskapsförbund med fokus på läsfrämjande verksamhet för barn i åldern 0–6 och 11–15. Tillsammans med Amanda Audas-Kass har jag under de två senaste åren både fortbildat utbildningssektorn och gjort ett hundratal skolbesök i årskurs 5 till 9.

Under skolbesöken för årskurserna 7–9 brukar vi förutom att bjuda på hårdkokt läsfakta, också hålla ett interaktivt bokquiz där eleven ska para ihop rätt inledning med rätt bok. Vi presenterar ett skräddarsytt urval som ska locka olika slags läsare och uppmuntrar eleverna att dela med sig av sina egna erfarenheter.

 

När läsfrämjande arbete är som bäst

Under det det tredje och sista projektåret förde jag också en fördjupande dialog med en grupp elever och tänker avsluta den här texten med en kort inblick i mitt jobb då det är som allra bäst:

Jag har fått träffa riktiga människor! Sexton livslevande tonåringar i ett trångt och svettluktande klassrum som dunsar ner vid sina skramliga bänkar och som vippar på stolen för att prova hur långt det går att luta sig innan den välter. Och som låter både tankar och idéer tippa över med glada mellanrum, som ifrågasätter världen och berättelserna som omger oss, som svär och brusar upp för att i nästa stund skratta högt. 

Igår satt de som ljus och skrev, skrev, skrev. Det var vår tredje träff i samma klassrum, 75 minuter av intensiva möten kring böcker och berättelser. Vi har gått från fakta till bokbingo för att redan under andra träffen prata innehåll och vad som på riktigt lockar och intresserar dem i livet. 

Vi söker böcker och läser utdrag ur favoriter. Och till andra träffen hade alla med sig en bok vars omslag väckt deras nyfikenhet och där vi tillsammans försökte klura ut innehållet. Vi läste baksidestexter och kunde tipsa varandra om allt från faktaböcker i hästanatomi till deckare och nyskrivna noveller. 

I går jobbade vi med dialog. Jag återkopplar till böckerna från tidigare gånger och förundras över hur bra de minns. Vi lyssnar in olika karaktärer. Hur pratar vi med varandra? Hur använder vi orden och vad säger våra ordval om oss själva och den andra? Vad gömmer sig bakom en replik? Var finns viljan och drivkraften i dialogerna? 

Och när det blir deras tur, tystnar hela rummet. De skriver in sig i ett minne. Pennorna glöder, handlederna ömmar, suddgummin gnuggas frenetiskt och jag har lust att säga – stryk ingenting, men låter bli. Jag står där och ser på dem och mitt hjärta är lätt som en utsläppt fågel i vårljus. Någon suckar, en annan skrattar, en tredje söker orden långt bortom, rynkar pannan och får tag i ett minne som återskapas i ord. 

Väl ute får jag äntligen dra av mig munskyddet och cyklar hem med ett dussin nya boktips och sexton vilda berättelser i ryggsäcken. De som önskar fortsätta undersökandet kommer jag nästa gång att träffa i en mindre grupp, de har ritat ett kryss vid sitt namn och det kittlar i magen av nyfikenhet.

Jag tänker på hur mycket det finns att upptäcka – tillsammans. Så många möten, samtal, frågor och ord som uppstått under bara några lektioner. Och det blir så tydligt för mig – hur de virtuella besöken vi haft med eleverna under pandemin inte går och inte bör jämföras med verkliga möten. Även om de digitala mötena är effektiva, även om de är funktionella, även om de varit nödvändiga och det enda alternativet, så aktar jag mig för att bli för bekväm i min hemmastol. 

Här från hemmakontoret är det lätt att leverera, prestera och tro sig ha rätt om både det ena och det andra. Men i verkligheten finns sällan rätt och fel och entydiga svar är träiga och förstenade. Det pulserande livet är så mycket mer komplext och överraskande än vi någonsin kan föreställa oss. 

Allt sker här och nu. Allt lever. Vi lever. Och tacksamheten över att få mötas (trots rädsla, osäkerhet och tvånget att bära den påklistrade muminnosen) är stor och brusande. 

 

Fotograf: Leif Weckström

Författare och en läsambassadör i Svenskfinland som nyligen avslutat ett treårigt projekt.