Att skriva dikt var det finaste man kunde göra

Dikten omgav mig, fanns i mitt hem, i min barndomsby, i naturen där jag fick röra mig fritt. Ett naturligt uttryck för sorgen, glädjen, de återkommande högtiderna. Författaren Gurli Lindén reflekterar över språk, innehåll och höstens litterära debatt som saknar något.

Där fanns Viktor Rydbergs Tomten som var min fars favorit, och lästes högt. Där var skoljulfestens ringlekar och körsång. Och där var den hjärtskärande kärleksdikten (Vintergatan Z. Topelius) om Salamit och Zulamit som byggde en bro mellan stjärnorna för att få leva tillsammans. Det fanns dikter för varje tillfälle i livet som behövde ges uttryck.

Farmor satt under klockan i stugan och valde psalmer till sin begravning, svartklädd och redan på väg. På morsdagsfesten i ungdomslokalen framträdde jag första gången offentligt (i småskolådern), med en dikt av Viola Renvall, en läst och respekterad författare. Vi syskon hade egna häften som vi fyllde med urklippta eller återgivna dikter.

Min syster fick boken det året och jag var otroligt avundsjuk. Såg inte far att den julklappen var till mig.

Ibland fick vi en diktsamling i julklapp. ” Var och en/står ensam på jordens hjärta/ genomborrad av en solstråle/ och plötsligt är det afton.” (Salvatore Quasimodo) De orden fanns i en av gåvorna och har  följt mig genom livet. Min syster fick boken det året och jag var otroligt avundsjuk. Såg inte far att den julklappen var till mig.

B-klassen från byn

I skolan var det Fänriks Ståls sägner som gällde tills vi fick en ny lärare: Sven Olof Högnäs, min första livslevande författare. Han hörde till den grupp i Österbotten som tog namnet ”Liftraser” och offentligt kallades provins- eller bygdeförfattare. Det var då jag mötte Edith Södergran första gången.  Vår nya lärare övade in: ”Landet som icke är” unisont med oss ruggiga, grå vadmalsbarn i skolsalen i Öja. Kanske för ett program på julfesten. Men det blev inget av, ändå kan hans betydelse för oss inte överskattas. Han talade med föräldrarna och fick en grupp att söka in till Samskolan i stan.

Men där var det också främst Fänrik Stål som gällde och vi barn som kom från byarna blev placerade i B-klassen. Det var första gången jag förstod att det fanns olika samhällsklasser, att min tillhörighet var given utifrån. Det var en grundläggande lärdom. En kontrast till barndomens frihet att självklart utrycka sig på ett språk som var en organisk del av jaget och den omgivande i världen. Jag hade förebilderna.

Det berättades om den unga systern som bott i gården och redan märkt av sjukdom skrivit dikter på de tomma pappersrullarna när hon slagit in garnet i väven. I farmors byrå fanns brev och häften som speglade hennes liv.

Ett andelslag för författare

Människan har alltid haft ett språk, gemensamma ritualer som bundit oss samman i grupper i stammar. Vi har haft sånger, danser, ord, bilder.

När jag själv sökte uttryck för att gestalta min erfarenhet av att vara människa fanns språket redan där. Diktens form var naturlig och nära. De första alstren i tonåren skickade jag till Sven-Olof Högnäs som då var redaktör för tidskriften Horisont. Det var övningar inför det som sedan blev min uppgift.

Min första bok Att resa sig utgavs 1973 samma år som Författarnas Andelslag startade. Jag kom direkt in i arbetet. En intensiv verksamhet som jag var involverad i under sjuttio- och åttiotalet.

Vi utvecklades själva samtidigt som vi tog emot nya blivande författare. Och naturligt var lyriken kärnan. Vår verksamhet bidrog efter hand till att många med rötter i Andelslaget nu räknas till betydande författare både i Finland och internationellt.

Det var sjuttiotal, och vi hade modeller utifrån, främst från Sverige.

Vi var uppbyggda som ett andelslag ägt av medlemmarna. Årsstämman valde varje år en styrelse som hade ansvar för verksamheten. Ekonomisk stöd för tryckning och distribution kunde sökas från statliga medel. Det fanns inget vinstintresse utifrån. Det mest krävande var manusarbetet. Att kunna ge ut bra böcker där varje författares högsta potential kom till sin rätt. Naturligtvis fanns ett stort behov av ett sådant förlag i Österbotten. Det var sjuttiotal, och vi hade modeller utifrån, främst från Sverige. För oss som gjorde arbetet var det en rikedom att bära fram nya författare, att själva få utvecklas, växa.

En utmaning för vår tid

I debatten som nu förs om litterär kvalitet har det sagts mycket väsentligt. Men det är något som saknas. Visst är språket vårt verktyg, men det måste laddas med innehåll.

Språk och innehåll är ett.

I radio Vegas kulturkväll 27/11 sa Fredrik Hertzberg, fritt citerat: ” Det viktiga är ändå att man har något att säga.” Den stora utmaningen för oss som skriver är att hitta de ord som vi kan ladda med det vi vill säga så att det blir nytt och levande.

Vår utmaning är att göra orden levande genom vårt deltagande, i den här tiden…

Jag hade möjlighet att lyssna till fantastisk musik under Ruskfestivalen i Jakobstad (21-25-11). Bland andra av årets inbjudna tonsättare Sebastian Hilli. Han hade gjort musik till Kerstin Söderholms dikter från 1923, Röster ur tingen, framförda av sopranen Anu Komsi. Den moderna musiken tände dikterna och de föll rakt ner i vår tid. Under kammarkonserten följande kväll läste Tania Nathan dekolonial poet och författare till boken Daughter of immigrants dikter, åtföljda av Sebastian Hillis tonsättningar ur Elogio de la Sombra för stråkkvartett. Orden och tonerna skapade åter en ny stark helhet, världen blev ett.

Vår utmaning är att göra orden levande genom vårt deltagande, i den här tiden, författarens röst behövs, det finns bara ett sätt: att tala, skriva, medverka. Vårt deltagande behövs, det är nu vår framtida historia skapas. Den stora utmaningen är att hitta ord som vi kan ladda med det vi vill säga så att det blir levande, berör läsaren. Att tända språket, göra det obegränsat.

Bildcollage: Ingår pärmbild Dikter i urval/SLS. Tomten/Rydberg samt bilder från bildbank.