Att slunga sig ut ur världen med ett paraply

Den norske författaren Dag Solstad har sagts vara en mästare på hanteringen av det vanliga. Det är därför jag läser boken Genans och värdighet den här sommaren. Jag vill att någon omformulerar vanligheten – det normala, ordinära – så att den känns ovanlig.

Jag är ofta nuförtiden, på grund av mitt nytillträde in i det i mångt och mycket klichébemängda föräldraskapet, insnärjd i schablonartade utsagor om livets betingelser. Jag hör andra som pratar utan att någonting sägs, och jag sjunger med. Låter själv mekanisk. Orden är bilder som inte fäster. Kopior från andra munnar – från folk på middagar, i lekparker, på arbetsplatsen, i tunnelbanan.

En uttråkad elev

Genans och värdighet handlar om den något försupne genomsnittsmänniskan och lektorn Elias Rukla, vars toffelartade förhållningssätt till frun Eva Linde präglar tillvaron lika mycket som hans repetitiva, om än för honom själv själsligen betydelsefulla, arbetsliv. Romanen inleds med en lektion i norsk litteratur på Fagerborgs gymnasium. Elias Rukla gör en ingående analys av Henrik Ibsens drama Vildanden och påvisar med uppspelt entusiasm vilken avgörande betydelse karaktären doktor Rellings repliker har för berättelsens grundpremisser. Eleverna är uttråkade. Deras kroppar utsöndrar ”en massiv motvilja” mot hans ihärdiga försök att förklara dramats komplexitet. Att vara uttråkad som elev är helt i sin ordning, undervisningen behandlar ju frågor som är ogripbara för en ung outvecklad individ. Men Elias Rukla märker att deras leda på senare tid har antagit en ny form. Den har att göra med elevernas förorättade miner; de är inte bara uttråkade, de anser sig också ha rätt att känna sig förnärmade av att behöva lyssna på honom.

Förutom elevernas totala ointresse för norska språket i allmänhet och bildning och det kulturella arvet i synnerhet, tycker sig Elias Rukla se att denna strömning är applicerbar på samhället i stort. Debatter på tv intresserar honom inte, de verkar vända sig till någon annan än till honom. När till exempel en nyhetsuppläsare går ur tiden blir det en nationell angelägenhet men när låt säga den så betydande finska författaren Pentti Saarikoski går bort, rör det knappt tjugo personer ryggen. Därtill har samtalen blivit tömda på mening – det offentliga rummet är upptaget, orden som utbyts där är av ekonomisk art. Alla, till och med på Elias Ruklas arbetsplats där många är kulturellt bevandrade, talar utifrån sin egen ställning som ränte- och amorteringsslavar. ”Det var som om det uteslutande var genom att utgå ifrån sig själva som låneslavar som de förmådde se sig själva som samhällsvarelser, dvs. som personer som kunde tala tillsammans om nåt som är gemensamt och väsentligt för alla som deltar i samtalet.”

Impulsartat skriker han ”fitta!” till en av de stumt stirrande eleverna innan han marscherar ut från skolgården.

I en spontan protest mot sakernas tillstånd, mitt på skolgården på väg hem, slår Elias Rukla i vilt raseri sönder sitt paraply mot en stenfontän. De massakrerade paraplyspröten får hans händer att börja blöda, och eleverna flockas runt honom. Impulsartat skriker han ”fitta!” till en av de stumt stirrande eleverna innan han marscherar ut från skolgården. Han förstår med detsamma att detta är slutet på hans tjugofem år som offentlig uppfostrare i den norska skolan. ”Detta är ju en katastrof, tänker han, nästan med förundran”.

Det skrivs mycket om den kulturella förflackningen och bildningsförfallet. Jag läser om det överallt, i kulturartiklar och essäer, men ingen fångar det på samma allomfattande vis som konsten själv. Frågan är hur man ska stå ut, om det finns saker att göra, och i så fall vad.

Cézannes äpplen

Toril Moi försöker, med hjälp av den så kallade vardagsspråkfilosofin, återta kontroll över uppmärksamheten. Hon utgår från Ludwig Wittgensteins språkfilosofiska undersökningar. Språket blir klichéartat om vi inte är uppmärksamma på de små detaljerna och skiftningarna i det. Hon kallar det, något styltigt, att man bör sträva efter att rikta en kärleksfull och rättfärdig blick mot världen. Detta med avsikten att inge en förnyad tro på att språket kan uttrycka något verkligt. Hon tar den impressionistiske målaren Paul Cezanne som exempel. Cézanne målade äpplen, mängder av äpplen. Han fäste sin uppmärksamhet länge vid samma motiv, målade om och om igen, i syfte att få någonting nytt att framträda. Själv kallade han det realization.

I den sortens litteratur släpps inga ord, fraser eller företeelser in av en tillfällighet.

På liknande sätt tänker jag mig att Solstads roman handlar om att uppbåda en form av realitet. Hans genialitet ligger inte i innehållet. Inte heller enbart i hans sätt att sömlöst glida mellan inre och yttre berättare, i excellerandet i upprepningskonst och omtagningar, utan snarast i förmågan att skriva fram någon form av total uppriktighet. Man tror på allt. Det kan vara otrovärdigt som bara den, ändå framstår allt otroligt realistiskt. Och då menar jag inte som i verkligt. Utan här handlar det snarast om, för att tala med Ingeborg Bachmann, ”en nödvändig drivkraft” eller som ”en moral framför all moral,” som ger upphov till ett tänkande som inte i första hand bryr sig om riktning. Ett tänkande som med hjälp av språket söker insikter. I den sortens litteratur släpps inga ord, fraser eller företeelser in av en tillfällighet. Liksom Elias Rukla redogör för i sitt anförande om Ibsens drama Vildanden, vars allra minsta petitesser är betydelsebärande. Det infinner sig en särskild gångart, som gör att verket blir autentiskt i varje liten mening, varje litet ord. Inget är överflödigt. Det är vad som gör Solstad oavvislig. Och också det som, liksom med Cézannes äpplen, gör att hela verket är både en kritik mot, och ett gensvar på språkförfallet och nyttotänkandet.

Poesi som blir bröd

Självklart ligger det något i just det att mitt eget liv är renons på uppmärksamhet för tillfället.

Mitt i semesterveckornas mest dallrande dagar; livet levs i en tvåårings tempo; saker sker staplade på varandra, eller helst samtidigt, utan minsta stopp eller paus för eftertanke eller långtgående samtal.

Mitt i semesterveckornas mest dallrande dagar; livet levs i en tvåårings tempo; saker sker staplade på varandra, eller helst samtidigt, utan minsta stopp eller paus för eftertanke eller långtgående samtal. För att inte tala om bristen på tålamod. Egentligen är det förstås en fråga om tid. Men som Solstad skriver så är denna känsla av kulturens förfall inte ett existentiellt villkor för människolivet i stort, utan ett ”socialt villkor för ett bestämt skikt i den västliga världen i sista hälften av det tjugonde århundradet”. Samtalet har kört fast, åtminstone i det här samhällsskiktet. Och självfallet är uppmärksamhet i egentlig mening få förunnat, och inte minst i vårt uppmärksamhetsekonomiska tidevarv, oerhört kostsam. Dyrgripar som tid och tålamod förhandlar man sig inte till i första taget.

Människorna behöver poesi som bröd, skrev Simone Weil. Det låter som en demokratisk önskedröm? Kanske är inte enda utvägen, att likt Elias Rukla i raseri fullständigt slunga sig själv ut ur samhällsapparaten, tänker jag när jag läser om det nystartade förlaget Renate Ambients ambitioner om att vilja ge ”sina ouppmärksamma läsare sinnesro”. När de precis samma längtan som Weil? Att främja uppmärksamheten genom att göra poesin till bröd, göra den lika vardaglig som frukostmackan vi skyfflar i oss morgon efter morgon, eller lika vanlig som heminredningen eller den mest blasfemiska av poddar vi konsumerar, för att få oss att leva i och med den – göra den vardaglig men icke desto mindre verklig, icke desto mindre poetiskt precis. Och gud förbjude, absolut inte till kliché. En bok eller ett konstverk, vilket som helst, måste ju vara som en yxa för det frusna havet inom oss, som Kafka skrev.

Det är hur som helst en sådan yxa vi har att göra med i Genans och värdighet. Ingenstans framställs det med en sådan klarhet som här. Och som sagt, det är väl i litteraturen själv och inte i essäer som denna, som man bör söka svaren på vad som gör litteratur till stor litteratur, verklighet till språk och språk till poesi.

Solstads kalla värld

Vid ett tillfälle kommer en av kollegorna på Fagerborgs gymnasium in i lärarrummet och säger ”Jag känner mig lite Hans Castorp idag, jag borde väl stannat i sängen”, vilket får Elias Rukla att fullkomligt darra av glädje. Att någon uttryckte sig om denna helt alldagliga feberkänsla på ett så ledigt sätt, bara så där i förbifarten. Hans Castorp, den alltjämt småsjuke huvudpersonen i Thomas Manns Bergtagen. En replik som helt naturligt ”trillat ur hans kollegas mun”, som beskriver ett mycket vanligt sjukdomstillstånd med en sådan välfunnen konkretion att livet liksom vinglar till.

Om uppmärksamhet handlar om att se på verkligheten med en rättfärdig och kärleksfull blick så kan nog Elias Rukla fungera som symbol för den blicken. Solstad skriver fram en kall värld, vars något purkna huvudperson vid första anblick ter sig rätt kärlekslös. Men liksom ovan exempel intygar, älskar han i själva verket verkligheten så mycket att han inte kan få nog av att försöka finna de rätta orden för att beskriva den – att rättfärdigt och kärleksfullt precisera den. Visst kan det kännas genant att ha den sortens naiva tilltro till språket, men det är icke desto mindre av värdighet, mot sig själv och mot världen.