Barnbokskritikens credo del 2

Decennier av hårt arbete har stärkt barnlitteraturen och dess position. Men barnlitteraturkritiken har nedprioriterats och spaltutrymmet har krympt. Enligt docenten Mia Österlund bygger det på en oinitierad och föråldrad syn.

Då litteraturkritik debatteras, och det gör den utan avbrott, slarvas ofta barnlitteraturen bort eller får en slentrianmässig behandling. Något har ändå hänt, då vi nu börjar se en bredare genomslagskraft för att barnlitteratur faktiskt undervisats vid våra universitet sedan 1970-talet.

Decennier av lobbande för att barnlitteraturen ska skrivas in i läroplaner och ta mer plats där barnen befinner sig, i skolan, börjar ge frukt. Det finns numera en bredare kunskapsbas om det barnlitterära, tack vare insatser för en starkare infrastruktur.

Föräldrar uppskattar kritik

Kurser i att skriva barnlitteraturkritik har ordnats av barnboksinstituten och många dagstidningar och tidskrifter värnar om att erbjuda barnlitteraturkritik. Överlag har ändå barnlitteraturkritiken nedprioriterats och spaltutrymmet krympt.

Detta är synnerligen överraskande och bygger på en oinitierad och föråldrad syn på vad barnlitteratur är. Barnlitteraturkritik väcker nämligen brett intresse. Föräldrar vill mer än gärna läsa barnboksrecensioner för att orientera sig, men också för att få en vuxenröst att gå i dialog med i sin ofta omfattande barnboksläsning.

”Ser du något nytt har du sett för lite gammalt”

En barnlitteraturkritik som kan sätta böcker i sitt litterära sammanhang, loda i ett historiskt djup och visa på sammanhang där böcker ingår i, hur de berättar verbalt, visuellt och multimodalt är högintressant för många.

Om det historiska djupet är det bara att hålla med Henrik Tikkanen som säger ”Ser du något nytt har du sett för lite gammalt”. Barnlitteraturkritiken har blick för de sammanhangen.

Då barnlitteraturen i hög grad integrerar visuellt och verbalt berättande finns också utmärkta möjligheter till lockande recensioner med fängslande bildmaterial. Hur kan dagspress och tidskrifter ens överväga att missa denna breda litteraturkategori och målgrupp?

Hela havet stormar

Vi har en stolt tradition inte bara av barnboksutgivning, men också av barnlitteraturkritik på svenska och finska i Finland. Kritiken bygger på historisk kontextualisering och värdering. Slussarna har i och med sociala medier också öppnats för en bredare diskussion om barnlitteratur. Ändå stannar det ofta vid subjektivt tyckande, utan att sätta boken i relation till dess konstnärliga och ideologiska sammanhang. Bådadera behövs, men de gör helt olika saker.

Numera är det inte ovanligt att barnlitteraturrecensioner får häftigt mothugg i kommentarsfälten och det gäller att som kritiker ha utkristalliserat vilka kriterier ens recensioner bygger på. Vårt barnlitterära fält är litet och många aktörer sitter på flera stolar samtidigt. Hela havet stormar, liksom. Det gäller att tänka igenom sin makt, sina roller och möjliga rollkollisioner.

Kritik som tecknar breda linjer

Ett område som varit under lupp är hur väl kritiker beaktar det visuella berättandet. Några har konsekvent arbetat för att höja bildberättandets status genom att vända på proportionerna och ge bildberättandet förtur i sin recension.

Frågan om vilka barn- och ungdomsböcker som i dag kan betraktas som radikala och varför de är brännande måste ständigt ställas.

Bilderbokskritikens nestor Maria Laukka pekar på allt vad en bilderboksrecension bör beakta av gestaltning, stil, valör, format och materiella egenskaper för att landa i den provokativa frågan: ”Man ger ut en massa bilderböcker i Norden. Det är ett överflöd, som borde analyseras kritiskt. Man kan börja med att fråga inför varje bok: VARFÖR HAR DEN HÄR BOKEN BLIVIT TRYCKT?” (Laukka 2013). Att frågan ställs med emfas markeras med versaler. Laukka efterlyser en kritik som inte ryggar för de svåra frågorna. Frågan om vilka barn- och ungdomsböcker som i dag kan betraktas som radikala och varför de är brännande måste ständigt ställas. Inte minst för att barnlitteraturen så kraftfullt går i dialog med sin samtid. Recensioner får gärna testa läsarter, stöttat av aktuella teorier på det barnlitterära forskningsfältet.

Uppdraget är ett annat

Barnlitteraturkritik skiljer sig från annan kritik genom att barnlitteratur har en uppsättning särdrag. Det mest markanta är tanken om tilltal, att barn- och ungdomsböcker präglas av att de laborerar med vem de riktar sig till och hur. Vad ett barn är har debatterats i decennier. Forskningen har landat i en sammansatt syn där ålderskategorier betraktas som förhandlingsbara och där barnbokens appell, att den tilltalar både barn och vuxna, men möjligen på olika sätt, dominerar.

Kritiken måste alltså se upp med att spekulera kring vad ett barn är

Trots öppenheten kännetecknas barnlitteratur av att den resolut värnar om barnets blick på världen. Kritiken måste alltså se upp med att spekulera kring vad ett barn är, inte dra in egna och andras barn som måttstockar, inte göra sig till tolk för vad barn tycker. Uppdraget är ett annat, nämligen att sätta barnboken i ett bredare litterärt perspektiv, infärgat av idéhistoriska strömningar och konstnärliga vändningar.

Barnlitteraturkritik är flödestext, den åldras mer eller mindre vackert. Att lära sig att skriva barnlitteraturkritik börjar med att läsa kritik, och att aldrig sluta.

Mer av Mia Österlund: Barnbokskritikens credo del 1

Kiiltomato-Lysmaskens finska redaktör Ville Hämäläinen gör också en analys av läget

Läs vår första barnboksrecension