Bland gudmödrar och mödrar - om tre essäsamlingar

Enligt recensenten Anna Remmets finns det något radikalt med kvinnor som skriver om kvinnor som har tänkt och skrivit. I en samrecension av tre nya essäsamlingar som till exempel handlar om film och en mammas bråddjupa depression framträder vissa linjer.

Ordet essä härstammar från ordet ”försök”, men det jag ofta tänker på när jag läser essäer, oavsett om de är bra eller mindre bra, är askar som innehåller flera mindre askar eller ryska dockor. Den essä jag läser är den stora, omslutande asken. Därinne finns sedan mindre askar (eller dockor) av lärdom att upptäcka.

Även en essä som i sig inte är så lyckad innehåller ofta vägvisningar mot andra upptäcker, andra författare och andra verk.

Men det kan också vara som Sara Ehnholm Hielm skriver när hon citerar A. O. Scott om essäisternas essäist Susan Sontag: ”Essäerna är spännande inte bara för idéerna de förlänar utan för att du känner rytmen och pulsen hos en levande intelligens/…/”.

Därför känns det sällan helt bortkastat att läsa en essä.

Den franska 1500-talsförfattaren Michel Montaigne har beskrivits som en föregångare inom genren och den litterära giganten Karl Ove Knausgård är känd för att ha långa essäer i sina romaner. Men som Hielm också påpekar är några av dagens mest framstående essäister kvinnor, till stor del engelskspråkiga, som Rebecca Solnit, Maggie Nelson och Olivia Laing.

Därför känns det sällan helt bortkastat att läsa en essä.

Men nu har det finlandssvenska Förlaget under 2022 gett ut inte mindre än tre essäsamlingar. Det är redan nämnda kritikern och förläggaren Sara Ehnholm Hielms Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka, filosofiforskaren Åsa Slottes Ur mammas mörker och författaren och översättaren Henrika Ringboms av ljuset för ljuset. Det är en intressant uppsättning utgångspunkter och bakgrunder.

Om kärleken till film och en sjuk mamma

 Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka är, som titeln antyder, en samling texter som på olika sätt berättar om kärleken till film i allmänhet och specifika filmer i synnerhet. Den kärlek som gjorde Ehnholm Hielm till filmkritiker. Men essäerna är också kärleksporträtt av de kvinnliga skribenter som influerat henne mest, de hon kallar sina gudmödrar. Det är filmkritikern Pauline Kael, giganterna Susan Sontag och Joan Didion samt den mindre kända författaren Eve Babitz, skildrare av Los Angeles hedonism på 70-talet.

Den sistnämnda passar bra ihop med essäsamlingens tredje och mest ambivalenta kärlekshistoria: den med det soliga, plastiga, nyrika, smutsiga och stundtals alldeles underbara Kalifornien där Ehnholm Hielm spenderade perioder av sitt liv.

Åsa Slotte har också ett ”hur jag…” i sin rubrik. Här handlar det om hur hon blev filosof. Svaret är, åtminstone delvis, mammans livslånga depression. Essäerna kretsar kring psykisk sjukdom och våra sätt att förstå dem, särskilt i relation till kön.

Slotte följer i spår av tänkare som Michel Foucault och Karin Johannisson samtidigt som hon berättar sin egen historia om att vara barn till en förälder som ofta levde djupt nere i ett mörkt hål där ingen kunde nå henne.

Essäer har sitt ursprung i försöket

Även hos Henrika Ringbom kastar sjukdomen sin skugga, om än inte på samma direkta sätt. Hennes essäsamling är den mest spretiga av de tre, vilket verkligen inte behöver vara någon nackdel utan tvärtom en av essäformens möjligheter.

Texterna handlar om litteratur, språk och översättning, inte minst i en värld präglad av våld och krig. Den längsta essän som utgör bokens centrum handlar om den österrikiska efterkrigstida författaren Ingeborg Bachmann.

Som en ram kring Ringboms bok finns den egna sjukdomen i cancer och mammans död i samma sjukdom. Den tycks ha varit en viktig del i hennes eget förhållande till sitt ämne: språket och litteraturen. Ibland som hinder (hon beskriver perioder då hon inte kunnat skriva själv), ibland som incitament.

Citatet om Sontag skulle i högsta grad kunna handla om Ringbom också. Hon är transparent inte bara i hur den egna kroppen och olika händelser i livet påverkar tänkandet och skrivandet, utan även i beskrivningen av hur hon hittar sina ämnen, vad som väcker hennes nyfikenhet, hur tankarna går och hur hon letar sig fram och vidare från en tänkare eller text som leder till en annan.

Särskilt den långa essän om Bachmann kan läsas som ett tankearbete lika mycket som en färdig analys. Ringbom visar medvetet upp de sömmar som håller samman hennes text. Detta är ofta givande, men blir till slut lite för mycket. Essän pågår och pågår. Nya lager byggs ständigt på, nya tankar väcks.

Jag hade önskat en redaktör som kunde hjälpa Ringbom att sovra lite mer och sätta punkt utan att för den skull ta ifrån textens dess karaktär. För essän har ju sitt ursprung i försöket, i det undersökande och till och med lite trevande. Så att kräva alltför perfekt sammanhållna och putsade essäer kanske skulle göra att vi förlorar en aspekt av formen.

Anorexi och antipsykiatrisk rörelse

Hos Åsa Slotte å andra sidan saknar först jag lite av det prövande och infallsrika som kan göra att en essä riktigt lyfter. I långa stycken känns texterna, som förvisso medryckande, genomgångar och sammanfattningar av idétraditioner som är relativt kända för den som har ett visst intresse.

Slotte kommenterar och prövar visserligen, men stannar inte riktigt upp. Essän om anorexi känns extra aktuell i Sverige just nu, efter debatten som rasat på kultursidorna i kölvattnet av Sara Meidells anorexiskildring Ut ur min kropp.

Åsa Slotte beskriver hur den i högsta grad könade sjukdomen anorexia omväxlande har tolkats som att de kvinnor som blir sjuka faller offer för patriarkatets skönhetsideal och omväxlande som ett motstånd mot patriarkatet och mot att bokstavligen växa in i dess snäva kvinnoroll.

Men här säger Slotte inte särskilt mycket nytt egentligen. Gradvis blir dock skärpan större och den egna rösten starkare. Det sker när hon diskuterar den så kallat antipsykiatriska rörelsen som växte sig relativt stark på sjuttiotalet.

Dess budskap har förenklat kokats ner i filmen Gökboet: psykiatrin spärrar in egentligen friska människor i syfte att kontrollera dem, och i förlängningen alla medborgare. I den mån människor mår dåligt så är det snarare av att leva i samhället såsom det ser ut. Slotte ger rörelsen rätt i vissa delar men problematiserar de förenklande slutsatserna.

Det är ingen vågad eller kontroversiell analys hon gör, men här får läsaren i högre grad ”höra” henne tänka och resonera. Boken som helhet är en överskådlig påminnelse om psykiatrins stundtals solkiga historia, där kvinnor, rasifierade och arbetarklass ofta farit oerhört illa, disciplinerats och kontrollerats. Men där det också finns framåtskridande som givit oss större förståelse för psykiskt lidande och verktyg för att lindra.

Tvekar inte att sätta ned foten

När jag läser Sara Ehnholm Hielm blir jag däremot indragen direkt. Det handlar dels om stil och språk. Såhär kan ett ganska typiskt Ehnholm Hielm-stycke se ut. Det lite slängigt svengelska ”softar” samexisterar med fraser som är poetiska och nästan lite högstämda men ändå precisa och ekonomiska i en perfekt kombination:

”Däremot misstänker jag att läsare ofta softar, minns berättelsen som mera romantisk, ger de älskande mera tid och nåd och närhet tillsammans. Men den är hård som sten, karg som hedarna, ylande som vindarna.” (Om Emily Brontës roman Svindlande höjder i en essä om Andrea Arnold som bland annat filmatiserat romanen.)

Men lika mycket handlar det om analysen. Ehnholm Hielm tvekar inte att sätta ner foten och ibland bli nästan kategorisk. Detta kan tyckas gå emot essäformens resonerande, men just eftersom så många essäister, (och även kritiker!), är så nyanserande att de ibland nästan försvinner eller låter som att de sammanfattar något snarare än tycker något, känns Sara Ehnholm Hielms sätt att skriva väldigt befriande.

Efter att ha läst hennes essä om den melodramatiska traditionen omvärderar jag åtminstone delvis filmer som jag tidigare avfärdat just på grund av att de är ”melodramatiska”, som Lukas Moodyssons Lilja 4-ever och Ken Loachs Jag, Daniel Blake.

Blivande gudmor för nya essäister?

Precis som Slotte och i viss mån Ringbom har Ehnholm Hielm ett tydligt genusperspektiv. Det är genom den linsen hon ser Jane Campions och Andrea Arnolds filmer och läser sina favoriter Sontag, Didion, Kael och Babitz.

Hon återger på flera ställen vad manliga svarta skribenter har skrivit om vita kvinnors privilegium och avfärdar ganska snabbt deras argument.

Det sammanhang där jag kan tycka att den framträdande subjektiviteten i texterna som oftast är till deras fördel, i stället gör analysen något sämre, är när hon diskuterar vitheten i sina favoritfilmer.

Hon återger på flera ställen vad manliga svarta skribenter har skrivit om vita kvinnors privilegium och avfärdar ganska snabbt deras argument. Kvinnliga svarta tänkare får i stort sett inte alls komma till tals, och skildringen av svarta och bruna kvinnor i film avhandlas ganska hastigt.

Ehnholm Hielm snuddar inte heller vid tanken att till exempel en maorisk kvinna som ser Pianot i huvudpersonen Ada eventuellt inte ser den jublande sexuella frigörelse som Ehnholm Hielm ser, utan rätt och slätt ytterligare en kolonisatör.

Men det är en brist i annars oerhört stark samling. Det känns lite orättvist att recensera Sara Ehnholm Hielm tillsammans med andra då hon klart framstår som något extra. Inte bara bland svenskspråkiga essäister, utan även internationellt. Kanske blir hon så småningom själv en ”gudmor” för yngre aspirerande kritiker och essäskribenter?

Att bli personlig – ett risktagande

Litteraturvetaren Harold Bloom skrev om ett litterärt oidipuskomplex där (den manlige) författaren strävar efter att ”döda” sina litterära föregångare, sina fäder. Genom att använda det familjära ”gudmödrar” (om än inte ”mödrar”) och ibland kalla dem vid förnamn visar Ehnholm Hielm en ömhet och respekt som ligger långt ifrån denna destruktiva drift.

Förutom dessa tar även den biologiska familjen plats hos både henne, Slotte och Ringbom när de berättar om vad som format dem, som människor och som skrivande människor. Titeln på Åsa Slottes bok Ur mammas mörker syftar förstås på mammans bråddjupa depression. Men mörkret för också tankarna till det ”kvinnliga” mörker som i en patriarkal idéhistoria har ställts mot det ”manliga” ljuset: rationaliteten, intellektet och civilisationen. Slotte romantiserar på intet sätt sin mors sjukdom, men med undertiteln ”hur jag blev filosof” och i en av essäerna antyder hon ändå att det är detta mörker, och inte någon ”ljus” fadersgestalt (även om en sådan också figurerar) som har bidragit till att föda hennes kreativitet.

Essäer är till sin natur ofta personliga, men kvinnor tar alltid en större risk än män när de skriver om det egna jaget

Essäer är till sin natur ofta personliga, men kvinnor tar alltid en större risk än män när de skriver om det egna jaget. För medan mäns ”jag” traditionellt har uppfattats som exempel på det allmänmänskliga, uppfattas kvinnors som kladdiga och ”privata”.

Som Ehnholm Hielm skriver om Sontag har skrivande kvinnor för att bli tagna på allvar behövt framställa sig som ”rationella” och ”objektiva”. Som om det sista överhuvudtaget vore en möjlighet för någon skribent. Att ändå ta denna risk såsom dessa tre författare gör blir därför medvetet eller omedvetet ett ifrågasättande av hur ett intellektuellt arbete kan se ut. Ringboms beskrivning av hur hennes brorsdotter ringer ”sjuk och ensam hemma. Vi pratar i en timme fast essäns deadline närmar sig”, kan nästan läsas som en lekfull provokation mot detta ideal.

En annan sorts risk ligger givetvis i att som kritiker placera in vissa författare i facket ”kvinnliga” och därmed reproducera föreställningen om att män är Författare med stort F och det de skildrar är det allmänmänskliga.

Men just eftersom det är så världen ser ut går det inte att komma ifrån att det finns något radikalt med kvinnor som tänker på och skriver om kvinnor som har tänkt och skrivit. Och har man tur är det dessutom lustfyllt, utmanande och medryckande att läsa, som fallet är med alla tre essäsamlingarna i deras bästa stunder.