Vad är det viktiga? Kanske just det som världen  inte uppmuntrar barn eller vuxna till just nu: koncentration.

Den som strider i dag strider mot telefonen. Så sa en tjugoårig kvinna, en fullvärdig medlem av generationen som  brukar kallas digitala infödda. Telefonen hade gett henne mycket: vänner, kärlek och framgång i yrkeslivet. I sitt jobb använde hon skickligt sociala medier. Trots det betecknade hon sig som telefonberoende. Hon kände inte att det var hon behärskade den moderna kommunikationstekniken, tvärtom – om hon inte såg upp behärskade tekniken henne.

Hur många har inte förändrat sin tidsanvändning och sina vardagliga rutiner under de senaste tio åren?

Det är en erfarenhet man känner igen. Handen på hjärtat: hur många har inte förändrat sin tidsanvändning och sina vardagliga rutiner under de senaste tio åren? Hur många av dem som växt upp bland böcker har inte känt att det är mer ansträngande än tidigare att ta tag i en bok, och framför allt att fördjupa sig i den? Varför läser inte barnen, frågar vi, fastän vi lika väl kunde fråga varför de överhuvudtaget skulle göra det. Inte vet jag om jag själv på 80-talet hade läst Vihreä varis-böckerna om jag hade haft en dator med HD och häpnadsväckande prestanda i fickan i stället för den primitiva  elektroniska mojäng jag bar omkring.

Å andra sidan är det absurt att demonisera telefonen. Och ännu vansinnigare är det att skuldbelägga barn och unga: de har inte valt tidpunkten för sin födelse och de styr inte över världen som de växer upp i. De appar de använder och blir beroende av är helt medvetet skapade av dagens vuxna. Innan man rusar iväg och river mobilen ur handen på sitt barn är det skäl att minnas detta faktum, ta några djupa andetag och kanske se sig i spegeln. Lever jag som jag lär? Läser jag längre något själv?

Som ordförande för det nationella läskunnighetsforum som tillsattes av undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen senaste höst har jag funderat ovanligt mycket på  det där med telefonen. Mitt nya angenäma uppdrag som Läscentrums ordförande manar också till det.

Om och när man vill få barn och unga att läsa är det säkert inte så ändamålsenligt att tänka på telefonen som fiende, utan istället fundera på vilka möjligheter det finns för texter och läsning i den nya tekniska miljön. Vårt forum förväntas också  föreslå hur man kan främja ett mångsidigt läskunnande, och inte bara hitta på konster som kan få barnen att läsa fiktion tryckt på papper.

Själv anser jag inte att läsunderlaget har någon betydelse. Den fysiska boken har många charmerande egenskaper som, enligt undersökningar, tilltalar också de yngre generationerna. En bok i någons hand talar om att personer läser, och gör samtidigt reklam – i spårvagnen, kanske – för både läsning och enskilda böcker. Jag läser regelbundet böcker på pekplatta, ibland också i telefonen, och formen inverkar inte nämnvärt på hur jag upplever innehållet. Den digitala boken har man alltid med sig, det är dess odiskutabla fördel.

Jag förutsätter inte heller att alla barn och unga, till exempel min egen trettonåriga förstfödda, ska vara lika intresserade av skönlitteratur som jag. Hur överflödande och givande de uppdiktade världarna i bästa fall än är, måste man, om man ger sig hän i fiktionens värld, också passera en tröskel som för vissa kan vara oöverstiglig. Det kan falla sig naturligare att läsa tidnings- eller bloggtexter, facklitteratur om det som intresserar en, eller biografier över kändisar man beundrar.

Men om formen eller stilen inte är det väsentliga, vad är det viktiga? Kanske just det som världen  inte uppmuntrar barn eller vuxna till just nu: koncentration.

På längre sikt är det möjligt att  föreställa sig en alldeles ny  gemenskapsbaserad läskultur, där texternas mångfald blomstrar.

Den njutning som läsningen möjligen erbjuder finns i erfarenheten att komma texten nära, och med det ett gradvis inträdande lugn. När man läser blir man inte nödvändigtvis mer fridsam till sinnes, beroende av vad man läser kan man också bli upprörd, men i vilket fall som helst  riktar sig tankarna mot denna enda sak, en avgränsad skiva av en gränslös verklighet. Betydelserna öppnar sig och fördjupas. Världen får en själ. Oron lättar. En tillräcklig läskunnighet gör det lättare att lyckas i  samhälle och arbetsliv, men man önskar att varje finländare hade en sådan kompetens också för att de nyss nämnda givande upplevelserna skulle bli möjliga för alla.

Att vara för sig själv betyder inte att läsning måste kännas ensamt. Särskilt barn och unga vill göra det som kompisarna gör,  uppleva saker tillsammans. I många skolbarns ögon verkar läsning asocialt och isolerande.

Men den här föreställningen kan telefonen vara med om att bryta. Just tack vara telefonen går det lätt och snabbt att dela läsupplevelser och -rekommendationer. På längre sikt är det möjligt att  föreställa sig en alldeles ny  gemenskapsbaserad läskultur, där texternas mångfald blomstrar och läsivern är större än någonsin.

Tror jag själv på detta? Inte alltid. Precis som min tjugoåriga samtalspartner drabbas jag ibland av en djup pessimism. Men hopp finns, alltid. Världen finns där, om möjligt underbarare än förr. Vi läser säkert i framtiden också.

Juha Itkonen
Skribenten är författare och Läscentrums nya ordförande