Fenomenet har många förklaringar, men ingen av dem berättigar till kategorisk nedvärdering. Den första förklaringen finner man i böckerna som sådana. Många serier representerar förströelselitteraturen och därmed konstnärligt mindre intressanta genrer, som också annars uppmärksammas njuggt på tidningarnas kultursidor.

Dessutom brukar böckerna likna de andra som utkommer i samma serie. Därför erbjuder de inga nyheter, något som är ett minus när man väljer recensionsböcker på journalistiskt-litterära grunder. Det innovativa verkar också ha blivit ett litterärt värde; det är att gå till överdrift, för de verk som stannat i litteraturhistorien tack vara sina verkligt förnyande och innovativa egenskaper är ganska få.

I diskrimineringen av bokserier finns ändå någonting märkligt. Skulle man inte kunna tänka sig att en författare som skapar flera verk kring samma huvudperson på så sätt skriver sig djupare in i den tematik han valt, in i det som han finner mest intressant.

Man skulle också kunna se en dygd i specialiseringen: precis som en redaktör som är bevandrad i olika kulturområden troligtvis skriver bättre kulturartiklar än alltiallo-redaktören på nyhetssidan, skulle en författare som fördjupar sig i en gestalt och en motivkrets kunna skriva mer djupgående än en kollega som skuttar från det ena motivet till det andra och den ena miljön till den andra. Jag påstår inte att det särskilt ofta skulle vara så – men det kunde det.

***

För en författare är varje publicerat verk det som hårdträning är för idrottaren. Men böckerna är ju inte träningen, utan loppet i sig, de är starten med nummerlapp på bröstet, en pärs där man försöker ge sitt allt. Just ingen har väl sprungit världsrekord i sitt första lopp. Och just inga författare har gått till litteraturhistorien med sina första böcker eller litterära försök.

De litterära debutantstjärnorna står ändå att räkna i större antal än de som ur tomma intet löpt sig till världsrekord, men i regel kan man hösta in framgångar först efter arbete och övning. Under försommaren läste jag Heinrich Bölls tidiga texter, som refuserats av förlagen men bevarats som manus (nyss utkomna på finska på Artemisia i översättning av Otto Lappalainen under titeln Palavat sielut). Man lägger förvisso märke till att övning ger färdighet.

På det litterära fältet tycks man emellertid värja sig mot träningstanken och uppvärdera uppdykandet från intet; man har t.ex. avfärdat undervisningen i litterärt skapande. Men fördomarna har desto bättre märkbart avtagit, sedan skribenter som gått på olika kurser visat att de förvisso inte är produkter från broilerfabriken utan författare med egna röster och egna ämnesområden.

Ändå känner man ofta att det värderas högre att man gör sina lärospån djupt inne i skogen utom räckhåll för andras blickar, och sedan landar direkt som segrare på olympia-arenorna. Att stanna inom samma motivkrets och utveckla sig där är inte bra, för då stämplas man som författare som stagnerad och som en som upprepar sig själv. Som om en spjutkastare bara skulle få träna längdhopp eller orientering! Författare som skriver serier, som presterar jämna tävlingsresultat i samma träningsoverall och stadigt förbättrar sina tider, kanske oförtjänt blir utan uppmärksamhet.

Tydligast blir diskrimineringen av bokserier inom barn- och ungdomslitteraturen. T.ex. Sinikka och Tiina Nopolas böcker om Halmhatten och Filttofflan och om Risto Rappare har aldrig varit Finlandia Junior-kandidater, och inte heller Timo Parvelas Ella-böcker, fastän knappast någon skulle våga påstå att de individuella verken inte skulle representera det bästa i finländsk barnlitteratur.

Parvela fick Finlandia Junior i fjol tillsammans med Virpi Talvitie för boken Keinulauta (Gungbrädet) som inte ingår i någon serie. Och när systrarna Nopola skriver om Lugna Uno (orig. Rauhallinen Erkki), som inte kan mäta sig med deras tidigare produktion och producerar en bok där layouten dessutom är slarvigt gjord, tar den dem i alla fall till Finlandia-finalen.

* * *

I Lysmasken uppmärksammas serier inte heller särskilt mycket. Orsakerna är ungefär samma som i pressen överhuvudtaget. Å andra sidan har många bokserier hittat en egen, etablerad läsekrets, och därför har de inte behov av någon särskild punktbelysning.

Jag vill ändå lyfta fram ett personligt exempel. Min bekantskap med Jyväskyläförfattaren Markku Ropponens böcker är kanske representativ för hur man förhåller sig till bokserier. För ungefär femton år sedan läste jag en av Ropponens romaner, Paholaisen kiireet ( Djävulens bestyr) som inte lämnade några speciellt outplånliga spår hos mig. Huvudperson blev sedermera privatdetektiven Kuhala, men jag förbigick ändå Ropponens böcker utan desto större smärta.

Men för något år sedan läste jag av en eller annan anledning en Kuhala-deckare och blev ganska häpen. Den lakoniska humorn hos denna Jyväskylä-Chandler slog verkligen an hos mig. Sedan dess har det varit ett måste att läsa en ny Kuhala-bok varje sommar. Det har gått för mig som för många av serielitteraturens offer – så har man ju brukat kalla oss. Jag har blivit fast. Och vilka godbitar finns ännu att upptäcka?