På det litterära fältet fruktar, fördömer och förringar man bilden. Böckerna, litteraturen, texten (elitkulturen) ställs fortfarande emot bilden, den tecknade serien och televisionen (masskulturen). Man är rädd för att vi ska drunkna i störtfloden av visuella intryck.

Av tradition har man ansett bilder besitta magisk kraft. Och det är sant att läsaren lättare kan kontrollera texten än bilden, den senare är det så mycket svårare att värja sig emot. När man öppnar en bok är det bilden som sticker en i ögonen, antingen man vill det eller inte. En text kan man däremot vägra att läsa ifall den inte faller en i smaken.

Förhållandet mellan text och bild, skillnader och likheter, är något mycket mer djupgående och intressant än vad man först kan tro. I andra länder finns redan
en omfattande forskning på området, och i våras publicerades det första finskspråkiga standardverket i ämnet, Kai Mikkonens Kuva ja sana. Kuvan ja sanan vuorovaikutus kirjallisuudessa, kuvataiteessa ja ikonotekstissä, Gaudeamus 2005 (Bilden och ordet. Interaktionen mellan bild och ord i litteraturen, bildkonsten och ikonografin).

Antti Kuusamo har konstaterat att bild och text är fastare knutna till varandra i samtidskulturen än någonsin tidigare. Enligt honom opererar bild och text allt oftare sida vid sida. Att tala om bildens övertag blir därför en omöjlighet.

Forskaren W. J. T. Mitchell har också fäst uppmärksamhet vid textens bokstavliga bildlighet. Texten smälter in i en visuell helhet i det ögonblick den skrivs. Bokstäverna är också bilder! Och när man kombinerar bild och text föds ett helt nytt språk, ett annorlunda sätt att berätta en historia. I bilderböcker för barn har detta slags berättande utvecklats till en egen litterär genre, som har fungerat som experimentzon och som banbrytare i ett intressant gränsområde. Det har fått oförtjänt lite uppmärksamhet, kanske just för att det handlar om en konstform som riktar sig till barn.

Ord och bild i förening

Väinö Kirstinä talar i sin essäsamling Kirjarovioiden valot (Bokbålens sken, Tammi 1977) om de s.k. figurativa dikternas historia, om de antikens dikter som skrevs i form av en vinge, en yxa eller ett ägg, om François Rabelais experiment på 1500-talet, om barockens strofgeometri och om konkretismen som på 50-talet vann insteg i rikssvensk poesi men som aldrig riktigt fick fäste i Finland.

I Finland har man ändå haft en ansenlig mängd aktörer som intresserat sig för sammankopplingen mellan bild och text. Aaro Hellaakoski skrev typografiska dikter. Carl-Gustaf Lilius och Arto Kytöhonka testade originella tekniker att kombinera bild och text. Bland samtida författare som själva illustrerat sina verk kan man nämna Leena Krohn, Rosa Liksom, Aulikki Oksanen, Mirkka Rekola och Anni Sumari. Poeten J. K. Ihalainen blandar vilt ord och bild i sina verk och Cia Kiiskinen förefaller pendla mellan genrerna, mellan bildkonst och litteratur. Bland samtida poeter har bl.a. Kari Aronpuro, Rakel Liehu och Lauri Otonkoski publicerat typografisk dikt.

Trots att kombinationen av bild och text har så långa traditioner kan man fortfarande stöta på fördomar producerade på det litterära området. Suvi Ahola konstaterade nyligen i förlaget WSOY:s personaltidning att den bästa utgångspunkten för henne som kritiker är när hon får sig tillsänt ett pärmlöst recensionsexemplar, som inte rubbar koncentrationen på texten med en störande pärmbild. Det är förstås sant att ett uselt designat omslag kan leda en ordentligt på avvägar, t.o.m. ödelägga intrycket av en bok. Men av tradition har boken ändå alltid varit en vacker helhet.

De gamla handkopierade böckerna var kostbara konstföremål, där illustrationerna, dekoren och typografin, den vackert handskrivna texten, utgjorde en helhet. Boken var ett konstverk, där textens innehåll och yttre utformning samverkade. Boken berättade sin historia också med hjälp av sitt yttre, inte bara genom texten.

Och så är det ju i bästa fall också i dag, men man brukar aldrig ta det till tals. Kommittén för Finlands bokkonst väljer årligen ut de vackraste böckerna för att fästa läsarnas uppmärksamhet också vid böckernas utformning, men priset har sällan intresserat medierna. Av någon anledning har kritikerna glömt boken som konstverk, som vackert föremål. Det är alltså inte underligt att den stora publiken inte vet att det finns en yrkesgrupp med beteckningen grafisk planerare.

En gång stötte jag på Helsingin Sanomats kultursidor på ett chockerande uttalande. En kritiker berättade att han verkligen en gång fått valuta för pengarna. Han hade läst en bok där den tätt satta texten gick över hela sidan. Man hade inte ”slösat med papperet” på breda marginaler eller luftiga radavstånd.

Med andra ord: man hade inte satsat på läsbarhet, på skönhet, på formgivning! Man hade bara smällt in texten mellan två pärmar! Men boken är aldrig bara en snabbt duplicerad hög papper. Överger vi den yrkeskunnigt formgivna boken försvinner också en av stöttepelarna i vår kultur.

Marknadsföringen vill ha glättig kulör

På förlagen är det i allmänhet marknadsföringsavdelningen som har synpunkter på bokens utseende. Men det får inte vara bara reklamtrick utan bör vara en väsentlig del av innehållet. Det har betydelse vilket papper man trycker på, hurudan bindning man valt och hurudan typografi, d.v.s. hur texten är utformad.

Många grafiker kan berätta skräckhistorier om hur deras färgsättning, länge påtänkt och noggrant övervägd för att passa ihop med omslaget som helhet, bara viftas bort med ett: ”Vi måste ha gladare färger!”. Och så är alla böcker färgglada och ingen skiljer sig från mängden.

Forskaren Maria Laukka gjorde en intressant iakttagelse när hon sammanställde en utställning kring de finländska bokillustrationernas 125-åriga historia för Designmuseet. När hon granskade Martta Wendelins refuserade pärmbildsförslag märkte hon att förlaget ofta hade valt det konstnärligt mest konventionella bland de olika alternativen. Det skulle vara roligt att någon gång se en utställning med de allra häftigaste refuserade omslagen av dagens grafiker, sådana som avvisats med argumentet att en sådan pärm ”inte säljer”.

Den amerikanska lyrikforskaren Marjorie Perloff påstod i en intervju för Helsingin Sanomat 2003 att utvecklingen av elektroniska medier har lett till att det visuella fått en mer betydande roll i dikten. Jag väntar med spänning på vad framtiden ska föra med sig på det området. Med dagens teknik förefaller nästan allting möjligt, och bland illustratörer och grafiker finns många som är intresserade av samarbete med författarna. Yrkeskunskap och entusiasm finns, men uppdragen är få. Kanske för att förlagen är rädda för höga produktionskostnader.

Formgivningens finesser förstås bara av kompetenta kritiker

Finland har en fin formgivning när det gäller böcker. Man har haft vackra papperskvaliteter till sitt förfogande, bokkonsten har också tillåtits experimentera och leka. Men i dag, då resultattänkande blivit allt viktigare också i förlagsvärlden, är det blodigt allvar. Kostnaderna måste minimeras, och lättast sparar man på arbete och material. Allt oftare avvisas formgivarnas idéer om de medför minsta lilla extra kostnad. Atmosfären i förlagshusen blir dag för dag allt spändare. På allt kortare tid måste man producera en allt större mängd böcker. Förlagsredaktörernas och grafikernas arbetsbörda har mångdubblats.

Man får hoppas att bokformgivningens bästa dagar ändå inte helt är förbi. Viktigast är att böckerna också i fortsättningen görs med omsorg. Det behöver inte ens nödvändigtvis vara dyrt, bara man inte sparar på sakkunnigheten visavi utformning och redigering. En bra utformning tjänar både författaren och läsaren. Den underlättar läsprocessen och gör boken njutbar också visuellt. Då kan ingenting störa läsupplevelsen.

För att den vackra boken inte ska försvinna, borde man också lära läsaren att kräva kvalitet. Därför borde kultursidorna få kritiker med kompetens att bedöma bokdesign, så att finsk bokkonst äntligen skulle få den uppmärksamhet den är värd.

Översättning: Ann-Christine Snickars