I början av maj meddelade man på WSOY att man skulle inleda samarbetsförhandlingar med hela personalen. Avsikten var att minska på personalen med mer än tjugo anställda och på så sätt kompensera ett försämrat resultat. Man kan fråga sig varför förlagsledningen inte tidigare kunnat förutse vad som komma skulle, och vidtagit åtgärder så att man inte skulle ha behövt ta till en så drastisk kur.

Är det kanske så att förlagshusets tidigare ledning inte har velat eller vågat ta de tråkiga besluten som den nuvarande verkställande direktören nu är tvungen till, för att penningflödet inte ska avstanna och för att utgivningen av böcker ska kunna fortgå? En orsak till föregångarnas passivitet kan vara att bokutgivningen är en mediekänslig bransch, och alla negativa signaler och rubriker kan leda till att författarna går över till konkurrenten.

För att ha framgång måste förlaget, liksom bokhandeln, balansera någonstans mellan börsen och katedralen. Om förläggaren är begiven på pengar och utmålas som kommersiell för att han inte ger ut förlustbringande diktsamlingar eller debutanter, kan det lätt gå så att förlagets viktigaste kapital, författarna, söker sig till konkurrenten, och förläggaren har inget att ge ut.

Det motsatta förhållandet skulle vara förlaget som föraktar de bästsäljare som gillas av den stora publiken och inte uppmärksammar företagsutgifterna och kassaflödet, utan stolt och sorglöst låter trycka svårsåld kvalitetslitteratur för kultureliten. Bägge vägarna leder förstås i fördärvet.

Kommersialiseringens förbannelse?

På 1980-talet, när jag verkade som verkställande direktör på Schildts förlag fick jag en utmärkt lektion i svårigheterna att göra pengar på kulturens område. En numera bortgången författare, en meriterad poet och prosaist, kom ut med ett självbiografiskt verk. Det intresserade också många fler än hennes vanliga, begränsade läsekrets. Författaren hade aldrig översatts till finska, men den här boken togs med i höstutgivningen på ett finskt förlag. Också i Sverige var man för första gången intresserad av henne, och ett förlag i Stockholm ville ge ut boken.

Liksom författarens tidigare verk fick också den här boken strålande recensioner, men den här titeln skilde sig från de övriga såtillvida att den också sålde bra. Men när jag bad författaren att uppträda för publik och berätta som sina memoarer, fick jag nej.

”Varför det? frågade författaren. ”Allt står ju redan i boken. Varför måste jag berätta allt en gång till?”

Jag övertalade ändå författaren att ställa upp på Akademens träffpunkt, och där slöt en stor lyssnarskara upp. Efteråt blev det signering, den räckte mer än en timme. Efter ett par dagar förslog jag ett par andra liknande evenemang, men fick ett ilsket svar: ”Jag är ingen marknadsclown. För mig är det likgiltigt om böckerna säljer. Det viktiga är att de får bra recensioner.”

I kulturkretsarna är ”kommersiell” ofta ett svärord. Kommersiell konst och litteratur ses över axeln och föraktas. Intelligentian vill inte ha med den att göra, den tillhör populasen. Ändå är det den kommersiella litteraturen som drar in pengar till förläggaren och till bokhandeln. Pengar som de behöver för att kunna fortsätta sin verksamhet.

Ironiskt nog kan vissa böcker bli både läsarframgång och försäljningssuccé. Så har det gått t ex med Sofi Oksanens Utrensning. Man kan alltså fråga sig om hennes roman blivit kommersiell, och på samma gång sämre, nu då den finns i var mans bokhylla. Jag ska inte diskutera detta vidare, men jag konstaterar bara att ingen kunde, eller för den delen vågade, förutspå romanens enorma framgång när den först kom ut 2008. Boken som enligt allt förnuft skulle ha sålts högst i två- eller tretusen exemplar, har nu spritts i över hundratusen exemplar i Finland.

Bokhandlarens framgångsmanual

För att klara sig som företagare måste bokhandlaren kunna göra pengar på kulturen. Och fastän lyrikdiskens försäljning och täckningsbidrag per kvadratmeter är de sämsta i affären, måste bokhandlaren ändå hålla det nyaste och viktigaste inom genren i lager. Om det inte finns kommer ortens kulturella elit och bildade klass att ställa till ett himla hallå och skaffa sina böcker på annat håll. Negativ publicitet brukar också få kunderna i allmänhet att byta bokhandel – och så avstannar handeln.

Urvalet är också viktigt. Den förlust som lyriken för med sig måste kompenseras genom försäljning av andra böcker, t ex bästsäljare och läroböcker. Bokhandlaren måste också följa kulturdebatten i pressen och de andra medierna, så att de böcker som omtalas där strax kan göras tillgängliga.

Bokhandlarens och personalens yrkeskunskap och tjänstvillighet är också av betydelse. Personalen måste kunna avläsa kundernas behov och hjälpa dem att hitta rätt böcker. Bokhandelns atmosfär är också viktig. Kunden ska trivas där, så att det är hit han eller hon kommer, i stället för att gå till närmsta stormarket och handla böckerna där. Författarbesök och överhuvudtaget en litterär atmosfär drar till sig kunder, och också representanter för de lokala medierna.

Fastän bokhandeln utåt sett verkar vara en icke-kommersiell, trivsam och fridfull mötesplats för läsande publik och bildade personer, måste man ändå minnas att den är en affärsinrättning. Med pengarna från försäljningen ska bokhandlaren betala böckerna som köpts in från förlagen, de anställdas löner, hyror, skatter och så vidare. Om försäljningen sackar efter måste bokhandeln, liksom andra affärsföretag, dra ner på kostnaderna så att verksamheten ska kunna fortsätta.

Vissa tycks ha svårt att föreställa sig att bokbranschen lyder under samma ekonomiska lagar som andra verksamhetsområden. Någon har sagt att förlagsvärlden är en business för gentlemen, men om affärerna inte löper måste även en gentleman sätta lapp på luckan. Då bokbranschen går bra är bokhandeln både börs och katedral, men problem uppstår om pengarna och kulturen inte uppnår en balanserad samexistens.

Stig-Björn Nyberg

Skribenten blev pensionerad från uppdraget som Akademiska Bokhandelns direktör tidigare i år.