Den som skriver litteraturhistoria på 2000-talet får lov att kröka rygg och buga åt många håll. Litteraturhistorikern kan kanske, medan han eller hon samlar och ordnar sitt material, föreställa sig en framställning om en kontinuerlig utveckling som tar sin början någonstans och som sedan slingrar med i utvecklingens upp alla brokiga och mångfasetterade turer.

På samma gång konfronteras litteraturhistorikern med sin egen historia, där tvivlet och misstron mot att skriva överhuvudtaget skriva historia allt högljuddare låter höra av sig. ”Är inte tiden”, säger rösten inne i huvudet”, ändå inte bara din egen föreställning om hur allt kunde ha varit.

Vem äger historien?

Litteraturens historia har alltid skrivits. Men just ingen har på länge brytt sig om att bygga en enhetlig historia av något som i dag mest ses en tendentiös tolkning av det förgångna, formad av den om har makten. Kronologi över huvudtaget, att definiera den tidmässiga relationen mellan händelser som ägt rum och som kommer att äga rum, känns som något väldigt artificiellt i en tid där tiden själv manifesterar sig som illusion, eller kanske hellre som ett slags kemisk reaktion som färgar av sig på den enskildes upplevelser.

På 1950-talet kunde Vappu Roos i sin litteraturhistoria (Suuri maailmankirjallisuus, 1956) lära oss att iaktta förändringar i den litterära utvecklingen utgående från sin syn på traditionen, som något som tar sin början i antiken, får sin fortsättning under medeltiden och går via upplysningen och realismen in i modernismen och 1900-talets litteratur. Senare har Rafael Koskimies och några till fortsatt att odla detta synsätt mer eller mindre heltäckande i syfte att översiktligt presentera disciplinens utvecklingshistoria.

Men nu är andra tider, och det har det varit länge redan. Den som bestämmer var skåpet ska stå i litteraturhistorieskrivningen gör det utifrån en helt annan ideologiskt grundval än under tidigare decennier. I det postmoderna samhället är det intressegruppernas hegemoni som gäller. Den akademiska världen som i hög utsträckning är den som bestämmer hur man talar om konst, är den instans som skapar den intellektuella atmosfär som vi i vårt dagliga värv sedan realiserar.

För tjugo år sedan (jfr Kirjallisuudentutkijain seuran vuosikirja 43, 1989) kunde man spjälka upp det litteraturhistoriska forskningsfältet i tre olika riktningar. En dominerades av ett diskursteoretiskt och intertextuellt förhållningssätt till litteraturens utveckling, där frågor om hur texter relaterar till varandra och om de diskurser som definierar dem var den avgörande komponenten i hur man såg på litteraturens utveckling. Den andra var den feministiska forskning som lyfte fram glömda och undanskymda kvinnliga författare, som också ofta nog fick bära upp det ställföreträdande lidande man tolkade in i deras relation till den patriarkala samhället med sitt tolkningsföreträde. Den tredje var ett socialhistoriskt inriktat synsätt där texterna och författarna sågs som en del av sin samtids sociala, politiska och historiska utveckling.

Ett tiotal år senare (jfr Kirjallisuuden tutkijain seuran vuosikirja 51, 1998) hänvisade man i det litteraturhistoriska betraktningssättet till den så kallade kontextuella litteraturhistoriesynen, vars helhetsbetonade grepp var nog så trendigt. Enligt det här synsättet har man som mål att se helheter i vilka man försöker identifiera diskursens formationer och ”textfamiljer”. Ett enskilt verk föds och utvecklas i anslutning till de övriga verken i tiden, och tillsammans är de delaktiga i en större socialhistorisk språklig praxis. På så sätt ville man placera litteraturen inom samma ramar som andra medier (film, radio, television osv).

En historisk överblick över litteraturhistorikernas historia avslöjar tydligt var det är som litteraturens historia skrivs. Kai Laitinens (Suomen kirjallisuuden historia, 1981) representerar kanske de sista versionerna av finskt förpostmodernistisk historieskrivning. Senare flyttade Yrjö Varpio, (som redigerade Suomen kirjallisuushistoria1-3 1999) fokus i en riktning som var mer utmanande, alla fall för läsaren: ”När vi satt författarbiografierna mer i bakgrunden är det möjligt att lyfta fram en dialog mellan de olika litterära tänkesätten.”

I sina metoder är både Laitinen och Varpio politiskt korrekta. Före 1980-talet var det inte kutym att rota runt i den teoretiska gödselstacken. När Varpio tog tag i sitt projekt hade Finland redan fått sin del av de nya vindar som rört upp gammalt damm på europeiska kontinenten och i den anglosaxiska världen.

Till historien genom en felläsning

Då och så gitter ändå någon simma en bit mot strömmen. Den amerikanske litteraturforskaren Harold Bloom (f. 1930) publicerade som millenniets sista drag verket The Western Canon (1994). För litteraturforskarna i den akademiska världen var det som att få sig en smäll på truten.

Bloom hade förvisso gjort det tidigare också – irriterat, provocerat och utmanat den litterära forskningen, som när vi kommit så långt som till 1980-talet hade förlorat sig att djupare in i den teoretiska jargongens, den politiska tendensen och den postmoderna förutsägbarhetens träsk. Förolämpningen blev desto större eftersom Bloom själv tillhörde den inre kretsen, professorsstaben på Yale som redan på1970-talet gästades av dekonstruktivismens fadersfigur Jacques Derrida (1930–2004), som presenterade sin filosofi om skriftens och texternas dissemination och den uppskjutna förståelsen.

På Blooms agenda fanns redan på 1970-talet en betoning av författarens person på ett sätt som stred mot det som ansågs forskningsmässigt lämpligt. Han framlade nämligen tanken att litteraturen föds ut de tolkningar författare gör av tidigare författares texter. Ju längre man kommer från ursprunget desto mer originell är författarens egen text. På så sätt utvecklas litteraturen, enligt Bloom, i relation till sin egen historia. De stora författarna, alltså de riktigt stora, ”klassikerna”, har hittat sin plats i historien genom att tolka tidigare skriven litteratur på ett betydelsefullt sätt fel. Man vinner inte sin plats i inte i historien genom att kopiera, efterlikna eller förstå, utan… just det: genom att missta sig.

Avgörande är medvetenheten om traditionens existens, ett slags kulturellt kapital som förmeras genom den egna unika tolknigen av tidigare mästares verk. Utan detta arbete förtvinar vår kultur, eller blir en gravgård, bevakad av den populärkultur Bloom så hjärtligt avskyr, inkarnerad av personer som J. K. Rowling eller Stephen King, skribenter som inte kan annat än hosta upp den ena kulturella klichén efter den andra. Sådana som de, och de som betonar den litterära tolkningens teoretiska utgångspunkt är i Blooms ögon ”dumbommar, skurkar, skojare och byråkrater”, som krossar under sig de människor som förmår bevara sin ”egen röst”.

I sin bok Hur du ska läsa, och varför (2001) suktar Blom efter läsarens egen upplevelse. Den ideala läsaren skakar av sig alla teoretiska och metodologiska spöken och litar bara till sin egna omedelbara tolkning, för ”Shakespeare läser dig mer fullkomligt än du någonsin kan läsa honom”. Bloom liknar i sin omutlighet Luther när han spikade upp sina teser på kyrkdörren. Frågan är, o Läsare, om din direkta relation till gud.

Blooms hatobjekt nummer ett är nykritikerna (från 1950-talet), sen kommer dekonstruktivisterna (1970-talet) och till slut 1990-talets feminister och de alla som inspirerats av mångkulturella strömningar. Hela tiden har han haft dem som poängterar litteraturens politiska, sociala eller historiska bakgrund som mål för sina kritiska attacker.

Naturligtvis har också Bloom placerat sitt skåp på ett fundament murat av den teoretiska referensram som är hans egen. Det mest intressanta i den här diskussionen om litteraturens historiska betydelse, och vem som ska skriva litteraturhistorien, och i så fall ut vilken synvinkel, är den inte klart utsagda böjelsen att intressera sig mer för skåpets plats än för vad som är i det. Eller är det så att skåpets plats bestäms av dess tilltänkta syfte?

Kanske litteraturen är, och alltid har varit, ett tomt skåp. Vi bara inbillar oss – på olika sätt under olika tider – att den har ett innehåll som den i verkligheten inte har. På omslaget till varje litteraturhistoria borde finnas en dekal som likt texten på René Magrittes berömda målning av en pipa kommer med en varning – ”Detta är inte litteraturhistoria.”

Pekka Vartiainen, FD

FD Pekka Vartiainens översiktsverk Länsimaisen kirjallisuuden historia (Västerlandets litteraturhistoria) utkom våren 2009 på BTJ.