Den europeiska romankonsten tar sin början i renässansen, i de stora berättelserna av Rabelais och Cervantes. Den moderna romanens fält är vidsträckt och betecknas av en fri och mångfacetterad gestaltning och en mångfald berättartekniker. I takt med att den finska litterära modernismens litteratursyn gradvis vikit undan har romanen som koncept utvidgats i många riktningar. Blandningen av fiktion och fakta, fantasy och annan spekulativ litteratur, självbiografisk terapi- och bekännelselitteratur och fiktiva verk om historiska personer har gjort prosan till ett särdeles heterogent fält.

Årets Finlandiakandidater väckte förbryllade reaktioner i pressen. Men inte så många dryftade frågan om alla de nominerade titlarna verkligen kunde betraktas som romaner. Priset ska ju uttryckligen gå till en förtjänt roman. Att en sådan diskussion saknas skvallrar om att den estetiska diskussionen nästa helt har försvunnit ur medierna.

Estetik kan definieras på många sätt. Enligt en vid definition är estetik en analys av allmänna frågeställningar kring konstverk och konstkritik. Estetikens centrala uppgift är att definiera konstens natur och innebörd. Konstens kriterier är omöjliga att definiera utan estetiska kriterier. Konstens innehåll däremot definieras av relationen mellan konstnärer, kritiker, publik och det övriga samhället under en given tid. Under renässansen låg tonvikten på individen. Nu ligger den på publiken.

Författaren skapar en föreställningsvärld

Trots mångfalden måste man se en generell strävan inom romankonsten: att skapa en mångsidigt belyst bild av livet. Romanen gestaltar människan i specifik föreställningsvärld, skapad av en estetiskt orienterad konstnär.

I sitt verk Romankonsten skriver Milan Kundera att romanens syfte är att genom sin persongestaltning lösa jagets gåta. Romanförfattaren talar inte om hurudana vi är, utan hurudana vi skulle kunna vara. Dessutom är romanens syfte att visa läsaren tingens komplexitet, sanningarnas ouppnåelighet och kunskapens svårighet. Om uppdraget utförs blir resultatet en roman som är en mångskiktad och komplex helhet. Helhetens tyngd eller lätthet avgörs av sättet på vilket författaren hanterar sitt ämne och sina gestalter. Det kan man också kalla förhållningssätt. I romanförfattarens förhållningssätt borde också ingå något slags historisk och kanske också en etisk dimension av människovarandet.

Om nyss nämnda egenskaper accepteras som romanformens förutsättningar är alla Finlandiakandidater kanske inte att betrakta som romaner. En del av dem är på olika sätt förtjänstfull prosa, men de uppfyller inte romanens estetiska funktion.

Medieexponeringen är här för att stanna

Varje åt ges ut 220-250 romaner. Förlagen skickar ut ett hundratal till Finlandiaprisets nomineringsjury. Högst sex romaner klarar sig fram till final. Det finns ungefär 80 olika litterära priser i Finland, men Finlandiapriset som utdelats 21 gånger är det avgjort mest synliga.

Veikko Sonninen som är VD vid Finlands förläggarförening konstaterar i en intervju gjord av Aino Mäki-Mantila (Ilkka 20.11. 2005) att redan en Finlandia-kandiatur ökar bokens försäljning. Får man priset inverkar det avgörande på försäljningen. Informationschefen på WSOY, Katri Wanner, säger i samma artikel att författarna blivit mediernas älsklingar. Av kandidater och segrare får man en hel del intervjuer och nyheter. Den tilltagande publiciteten är antagligen en av orsakerna till att inhemsk skönlitteratur köps betydligt mer än översättningslitteratur. För tjugo år sedan var situationen den motsatta.

Både läsare och författare drar nytta av pressen. Debutanten Elina Hirvonens verk fördubblade sina försäljningssiffror tack vare Finlandianomineringen. Också förlaget, Avain, ett familjeföretag som verkat i två år, fick publicitet. I Finland finns i detta nu så många småförlag att säkert inget av dem har råd att underskatta publiciteten.

Det litterära fältet har förändrats ofattbart mycket under de senaste tjugo åren. Däremot har diskussionen kring de litterära prisen inte förändrats ett dugg. Fel böcker nomineras, fel prisutdelare belönar fel författare och fel bok. Exponering och kommersialism är lika fula ord som för tjugo år sedan. De mest ogina kritikerna skulle kunna avancera från sina skyttegropar åtminstone till ställningskrig om de bara kunde medge att medieexponeringen har kommit för att stanna. Det beror på att tyngdpunkten i konsten nu ligger hos den betalande konsumenten. Den litterära debatten skulle kunna göra ett hopp i ny riktning ifall prisens betydelse öppet skulle knytas till pengar och synlighet och man avlägsnade all annan värdeladdning.

Vad den moderna romanen kunde vara

Om tio år kan man ändå vara vid den punkt där publiciteten blivit så luggsliten att den inte längre ökar bokförsäljningen. Dessutom kan mediernas intresse när som helst rikta sig åt andra håll än mot författarna och deras böcker. Jag tror att vi nu upplever en tid när snabbheten slukar betydelser. Medierna har redan satt i sig litteraturens förrätt och huvudrätt. Av den här orsaken borde man för att höja medvetenheten i offentligheten föra en diskussion om de estetiska krav man ställer på romankonsten, och hur de kraven efterlevs eller kunde förverkligas i den moderna romanen. En sådan diskussion skulle väl inte vara helt fel i Finlandiaprisets nomineringsjury heller, men juryns sammansättning verkar alltmer dikteras av exponeringsprinciper och inte av expertisprinciper. De två utesluter förstås inte alltid varandra.

Att öka förståelsen är inte lätt, det är en frihet att orientera sig mot ord och handlingar som ger en litterärt intresserad person möjlighet att relatera både sig själv och sina läsupplevelser till verkligheten. Förståelse är också alltid öppnande och ackumulerande och inte förnekande eller exkluderande.

Ordförande för Finlandia Juniorprisets nomineringsjury, Pekka Leinonen, förklarade den 25.11. 2005, när han offentliggjorde kandidaterna, hurudana böcker man lämnat utanför tävlingen. Sådana gränsdragningar är att missakta litteraturen, för litteraturen bryter ner hierarkier i stället för att skapa sådana. Hierarkier behöver bara de som inte har tid eller handlingskraft nog att öka sin egen förståelse. Förståelsen är alltid långsam, också på Internet.

”… vår tid är besatt av längtan efter att glömma och för att uppfylla denna längtan hänger den sig åt snabbhetsdemonen; den ökar takten eftersom den vill få oss att förstå att den inte längre vill att man ska komma ihåg den; att den är trött på sig själv; äcklad av sig själv; att den vill blåsa ut minnets flämtande lilla låga.” (Milan Kundera: Långsamheten. Övers Mats Löfgren)
—
övers. Ann-Christine Snickars