Den egensinniga och gränslösa åländska litteraturen

Under det senaste dryga året har den åländska självstyrelsens 100-årsjubileum firats med pompa och ståt under devisen “100 år av egensinnighet”. Tomi Riitamaa som är litteraturvetare och Nya Ålands kulturredaktör reder ut frågeställningar. Hur pass egensinnig är då litteraturen som är sprungen ur öriket? Kan man till och med tala om en egen, åländsk litteratur? Både ja och nej, men mest ja, är svaret på den senare frågan.

För att man ska kunna tala om ett eget litterärt system är det vissa grundläggande kriterier som bör uppfyllas gällande den litterära infrastrukturen. Och visst kan vi bocka av de flesta delarna vad Åland anbelangar: det finns en mängd författare som publicerar sig regelbundet och mindre regelbundet, det finns hela 16 kommunbibliotek plus ett antal specialbibliotek, två dagstidningar och ett public service-bolag (är Åland månne världens medietätaste region per capita?) som uppmärksammar litteraturen och recenserar den. Det finns ett (förvisso numera slumrande) allmänutgivande förlag som fortsättningsvis ger ut någon titel med ojämna mellanrum, flera föreningar och andra sammanslutningar som också bedriver viss utgivningsverksamhet, det finns en litteraturförening och ett tryckeri och det finns läsare.

Den åländska litteraturen måste med nödvändighet och i flera avseenden hämta syre och influenser utifrån

Så ja, det existerar en egen åländsk litteratur med ett till vissa delar eget, oberoende litterärt kretslopp i öriket. Nuförtiden ger också flera hugade skribenter ut sina alster på egen hand, och även dessa böcker når de åländska läsarna via bokhandlar och bibliotek.

Men detta egna litterära kretslopp är naturligtvis väldigt litet, givet örikets population på drygt 30 000 människor. Den åländska litteraturen måste med nödvändighet och i flera avseenden hämta syre och influenser utifrån och verka i större sammanhang för möjlig vitalisering. Författare som når en större läsekrets än den starkt begränsade åländska, utkommer i flera fall på finlandssvenska förlag och i vissa fall på sverigesvenska. Den här delen av litteraturen uppmärksammas och recenseras i finlandssvensk press och media, och i vissa fall även i sverigesvensk media. Några få författare översätts också till finska och andra språk, och uppmärksammas även internationellt.

Den åländska författaren

Men vem är då en åländsk författare? En som är född, uppvuxen och bosatt på Åland är naturligtvis att betrakta som åländsk. Många av de åländska författarna är djupt rotade i den åländska myllan, ibland sedan generationer tillbaka, exempelvis Runar Salminen, Joel Pettersson, Anni Blomqvist och Carina Karlsson.

Men många är de författare som valt att flytta bort från det lilla öriket i Östersjön. Flera namnkunnigare åländska intellektuella och skrivare, som Sally Salminen, Johannes Salminen, Atos Wirtanen, Ulla-Lena Lundberg, Liselott Willén, Mikaela Nyman och Sebastian Johans för att nämna några, har verkat utomlands under större delen av sina skrivarbanor.

Orsaken till att så många ålänningar verkar i exil är det åländska samhällets påtagliga småskalighet – som naturligtvis också har sina positiva sidor – menar kulturjournalisten och författaren Gustaf Widén. I sin lilla pärla om åländsk litteratur Syrenbacken. Åländska essäer (1980) skriver Widén:

”Svaret måste antagligen sökas i samma orsaker som ur ett annat perspektiv ter sej positiva: litenheten, beroendet av varann. Åland förmår inte alstra  tillräckligt med andlig stimulans för den som har större vidder. Trycket mot avvikande kan drivas in absurdum och oppositionella individer har effektivt tystats med kulturell likriktning som följd, ett inlemmande i den trygga borgerliga världen.” (s. 18)

Den skrivs i Sund och på Nya Zeeland, i Diktarhemmet i Borgå och i Mariehamn, i New York och i Uppsala, långt ute i ytterskären och på en mängd andra platser.

Ord och inga visor. Men så här drygt fyrtio år senare får vi hoppas att “trycket mot avvikande” inte är lika påtagligt som Widén uppfattade det då och att “oppositionella individer” inte längre tystas. Och visst känns det som att det åländska samhället är öppnare än så och att det kulturella samtalsklimatet har högre i tak i dag. Ålänningar har i alla tider rest mycket; man har gett sig ut på haven, ibland så långt som till andra sidan jordklotet, och ofta har man återvänt med nya impulser och nytt syre. Immigrationen har också varit påtaglig genom åren, och vi får inte heller glömma att många åländska författare är inflyttade – Valdemar Nyman, Leo Löthman, Sonja Nordenswan och Karin Erlandsson är bara några exempel.

En del, som Sally Salminen, flyttar också fram och åter: först bort, sedan hem till Åland, sedan bort igen. Eller omvänt, som Marcus Wallén: först till Åland, sen bort, sedan hem till Åland igen. Inte alls ovanligt för en ålänning.

Olika världar

Åländsk litteratur skrivs alltså fram på en mängd olika håll i världen. Den skrivs i Sund och på Nya Zeeland, i Diktarhemmet i Borgå och i Mariehamn, i New York och i Uppsala, långt ute i ytterskären och på en mängd andra platser.

Litteraturen utspelar sig också på alla möjliga håll och kanter och i alla tider, och den behandlar vitt skilda teman. Miljön kan vara det medeltida franciskanerklostret på Hamnö i Kökar längst österut i den åländska ytterskärgården, som i Valdemar Nymans experimentella, modernistiska roman Broder Kilian (1947). Miljön kan likaväl vara Mariehamn under “badhusepoken”, de gyllene åren kring förra sekelskiftet som skildras i Ann-Gerd Steinbys Badhus på modet (1988), ett “reportage i förfluten tid”.

Åländsk litteratur kan, som i Carina Karlssons roman Märket (2019), behandla de fruktansvärda häxprocesserna i Sund på 1600-talet, den kan utspela sig i USA kring förra sekelskiftet som i Sebastian Johans roman Broarna (2020), där vi får följa några åländska emigranters liv och vedermödor ”over there”, och den kan röra sig genom Tyskland i jakten på försvunnet naziguld som i Marcus Walléns Naziguldet och de invigdas hemlighet (2019).

Åländsk litteratur kan vara en roman om en ung kvinna som flyttar från Österbotten till Åland i hopp om en bättre framtid, skriven av ett hembiträde i New York. Sally Salminens debutroman Katrina (1936), om den österbottniska flickan som fick se sin dröm om sagolandet Åland och ett drägligare liv förvandlas till en realistisk kamp, full av vedermödor och livslångt slit, vann första pris i en romantävling som utlysts både i Sverige och Finland. Den översattes snabbt till drygt 20 språk och gjorde författaren världsberömd nästan över en natt.

Litteraturen kan också gestalta livsvillkoren för den åländska fiskarbefolkningen under 1800-talet. Anni Blomqvists femdelade romansvit om fiskarhustrun Stormskärs Maja, som inleds med Vägen till Stormskäret (1968) och avslutas med Vägen från Stormskäret (1973), blev mycket populär. Romanserien filmatiserades redan 1975, och tv-serien blev mycket omtyckt i både Finland och Sverige och gjorde Blomqvist och hennes Stormskärs Maja folkkära i breda lager.

Åländsk litteratur kan likaväl behandla Bysans, Bagdad, Alexandria och islams olika skepnader som Ålandskungen Julius Sundblom i Johannes Salminens vittförgrenade essäistik (se till exempel Ålandskungen, 1979, Minnet av Alexandria (1988), Undret i Bagdad, 1997, Islams olika ansikten, 2010, samt samlingsvolymen Från Bysans till Bush: Valda essäer 1963–2010, 2015).

Många prisbelönta författare

Ulla-Lena Lundberg låter för sin del sina romaner utspela sig dels på Kökar där hon föddes (Kungens Anna, 1982, Ingens Anna, 1984 samt Finlandiaprisvinnande Is, 2010), dels i olika delar av Afrika (novellsamlingen Tre afrikanska berättelser, 1977 samt romanerna Sand, 1986 och Regn, 1997).

Lika hemma som på Kökar och på den afrikanska kontinenten är Lundberg också på andra, disparata ställen som USA, Japan och Sibirien, vilket märks bland annat i böckerna Strövtåg (1966) och En berättelse om gränser (1968) om en längre stipendievistelse i USA, Gajin – en utlänning i Japan (1970) och Sibirien: Ett självporträtt med vingar (1993).

Bland Lundbergs mest framstående verk märks också den såkallade sjöfartstrilogin bestående av romanerna Leo (1989), Stora världen (1991) och Allt man kan önska sig (1995). Här skildrar hon inte minst den åländska sjöfartstraditionen, från 1800-talets allmogeseglation via segelsjöfarten på världshaven till 1990-talets färjetrafik och masskryssande. Den löst sammanhållna trilogin är också formmässigt intressant, då Ulla-Lena Lundberg låter de gestaltade tidsåldrarna bestämma formen: Leo präglas av en traditionell, 1800-talsdoftande epik, Stora världen är modernistisk till stilen och i Allt man kan önska sig är berättandet uppbrutet på ett postmodernt sätt.

Den lilla staden Mariehamn och dess omgivningar utgör självfallet också skådeplats för flera samtida och någorlunda samtida berättelser, som till exempel i Leo Löthmans spänningsroman Big Mama (1999) och flera av Liselott Willéns psykologiska thrillers.

Men naturligtvis skrivs också helt fiktiva fantasivärldar fram även i den åländska litteraturen. Karin Erlandsson har gjort stor succé med romankvartetten om Legenden om ögonstenen, bestående av Pärlfiskaren (2017), Fågeltämjaren (2018), Bergsklättraren (2019) och Segraren (2019).

En vacker fantasivärld har även systrarna Sofia Chanfreau(text) och Amanda Chanfreau (illustrationer) skapat i deras gemensamma debutbok Giraffen har ovanligt stort hjärta (2022). (red.anm. Boken har hösten 2022 nominerats till Runeberg Junior och även vunnit Finlandia Junior.)

Bredd och topp

Bokutgivningen på lilla Åland är förhållandevis stor sett till skrivna och utgivna böcker per capita. Det skrivs och ges ut böcker i snart sagt alla genrer och format: romaner, noveller, barn- och ungdomsböcker, lyrik och dramatik, hembygdshistoriker och sjöfartshistoria, spänningslitteratur och feel good, biografier och årsböcker … ja listan kan göras ännu längre.

Många skriver på hobbynivå och ger ut sina alster på eget förlag eller så kallade hybridförlag, där skribenten till skillnad från utgivning vid ett traditionellt förlag står för den ekonomiska kostnaden och risken. Olika hembygdsföreningar och kulturstiftelser bedriver också som nämnts en viss publikationsverksamhet.

Redan 1936 stod Sally Salminen som nämnts för en formidabel världssensation med sin roman Katrina…

Det finns således fog för att tala om en egen, levande åländsk litteratur. En inte ringa del av den har främst lokalt intresse och lokala läsare.

Men som nämnts inledningsvis hittar en del av den åländska litteraturen ut i större sammanhang och finner uppmärksamhet i fasta Finland och i Sverige, och i några fall även internationellt.

Redan 1936 stod Sally Salminen som nämnts för en formidabel världssensation med sin roman Katrina, en succé som inte upprepats vad den åländska litteraturen anbelangar efter det.

Böcker som når Sverige

Men under de senaste åren tycks något ha hänt. Ulla-Lena Lundberg hade redan länge varit en väletablerad och brett läst och omtyckt författare i både Finland och Sverige när hennes roman Is, en vacker och sorgesam berättelse om prästfamiljen Kummels öden ute på de fiktiva åländska skärgårdsöarna Örarna, tilldelades det prestigefyllda Finlandiapriset 2012 med president Tarja Halonen som enväldig jury.

Karin Erlandssons tidigare omnämnda romanserie Legenden om ögonstenen utkom samtidigt i finsk översättning och i delupplagor i Sverige på stora och ansedda förlaget Bonnier Carlsen, och segertåget ut i världen tycks bara ha börjat. Översättningsrättigheter till engelska och flera andra språk är sålda, precis som filmrättigheterna och i skrivande stund arbetas det på ett filmmanus utifrån böckerna.

Stor kommersiell succé gjorde också kommerserådet Anders Wiklöfs självbiografi Murarens son (2019), skriven av Staffan Bruun, som utkommit i flera upplagor.

De flesta av de väletablerade åländska författarskapen har av tradition utkommit på något av de stora finlandssvenska förlagen Schildts eller Söderströms, sedan några år tillbaka fusionerade som Schildts & Söderströms, och vissa har utkommit i delupplagor på sverigesvenska förlag. Några åländska författare har emellertid gått en annan väg och utkommer direkt på något av de större eller medelstora sverigesvenska förlagen, exempelvis Liselott Willén (Albert Bonniers), Marcus Wallén (Albert Bonniers) och Sebastian Johans (Nirstedt/litteratur).

Marcus Walléns debutbok Naziguldet och de invigdas hemlighet omgärdas förresten av en intressant anekdot. Vanligtvis brukar det ta upp till tre månader innan en icke tidigare utgiven författare får svar (i de allra flesta fall nekande) från förlagen efter att hen skickat in sitt manuskript. Fler än ett förlag svarade Wallén redan dagen efter han skickat in sitt manuskript och var beredda på att anta det för utgivning.

Vidare pågår just nu, i skrivande stund, en nyfilmatisering av Anni Blomqvists böcker om Stormskärs Maja på Åland, med svenska Amanda Jansson – känd från succéteveserien Tunna blå linjen – i titelrollen som Stormskärs Maja. Anslaget och budgeten, som är mycket väl tilltagen för finländska förhållanden, tyder på att det handlar om en kommande storfilm i vardande.

En välkommen historia

Det bubblar således i den åländska litteraturen för tillfället, och framtiden ser ljus ut. Som ovanstående genomgång förhoppningsvis har gett sken av, besitter den också en spännande historia. Därför ter sig Ålands litteraturförenings initiativ 2021 om framarbetandet av en åländsk litteraturhistorik som mycket lovvärt. Ålands kulturdelegation hörsammade uppropet och beslöt sedermera föreslå att landskapet sk avsätter finansiering för ett sådant projekt.

Eftersom ordentlig åländsk litteraturhistorik sedan tidigare lyst med sin frånvaro är en sådan välkommen. Men då den författas bör utgångspunkten vara att inte fastna i en traditionell litteraturhistorieskrivning präglad av så kallad ”metodologisk nationalism”, där enspråkighet och geografiska gränser tas för givna och styr framställningen. Nyare litteraturforskning och modern litteraturhistorieskrivning öppnar i stället upp och tar fasta på det gränslösa i litteraturen – och så bör också den kommande åländska litteraturhistoriken arbetas fram.

Just i gränsområden finns av tradition goda förutsättningar att skapa egensinnig litteratur där unika, lokala erfarenheter möter uttryck från de större, omgivande majoritetssamhällena.

Den åländska litteraturen präglas av en imponerande bredd och rikedom sett till storleken, men den är på tok för liten för att begränsas. Den är i vissa avseenden unik och egensinnig, men liksom all litteratur präglas den också av intryck, impulser och rottrådar från omgivande litteraturer. Åland är ett litet självstyrande landskap, en centralt belägen ögrupp mittemellan, ett gränsområde där flera kulturella uttryck möts. Just i gränsområden finns av tradition goda förutsättningar att skapa egensinnig litteratur där unika, lokala erfarenheter möter uttryck från de större, omgivande majoritetssamhällena.

Och den åländska litteraturen är i många avseenden just en sådan egen och egensinnig liten litteratur. Men det finns för den sakens skull inga skäl att isolera sig, att vara sig själv nog. Litteraturen känner som bekant inga gränser, den färdas fritt.

Åländsk litteratur är just åländsk. Men den är också en del av den finlandssvenska litteraturen, av den svenskspråkiga och nordiska litteraturen, av den europeiska litteraturen och av världslitteraturen. Den är “glokal”, kan man säga – global och lokal på en och samma gång.