I böckerna 2018 koncentrerar sig nationens berättelser på barnens erfarenheter. Finlandia-juryns ordförande Heta Pyrhönen lyfter fram läsuppdragets toppar.

”Jag läser strax så märkvärdigt omärkligt och snabbt och utan att tänka efter så här / ska det också gå till, Angus. Du är det seende ögat och det hörande örat, du är väven som upptar lärdomens vatten” (s. 50). Så reflekterar Angus över sin tilltagande läskunnighet i ljuset av pastor Burchs kommentar i Olli Jalonens roman Taivaanpallo (Himlavalvet).

Tillsammans med Anne Hiltunen och Marjo Tuomikoski satt jag i den skönlitterära Finlandiajuryn för 2018. Som jurymedlem måste man läsa snabbt men samtidigt väga och överväga det lästa – man måste vara idel öga och öra och en känslig mottagare av det som läsningen har att ge. Jurymedlemmarna måste reflektera över sina lässtrategier. De är rutinerade läsare, men det stora antalet böcker gör att lästempot blir särdeles högt. Det kommer dagar då man lägger ner boken bara för att utföra de allra viktigaste göromålen. Vid sidan av läsningen måste man kontinuerligt föra anteckningar över sina iakttagelser. Det är ett sätt att strukturera, att smaka på verken och stanna upp inför dem. När jag nu ska gestalta en tematisk helhet för årets nominerade böcker utgår jag från iakttagelserna jag gjorde under läsningen.

Det kommer dagar då man lägger ner boken bara för att utföra de allra viktigaste göromålen.

I finalisternas verk fäster man sig vid familjerelationerna, men romanerna handlar också i vidare mening om individens förhållande till det kollektiva. Man frågar sig hur familjerna och olika typer av samfund inverkar på oss. Hur skulle man kunna förnya dem?  Kan man skilja sig från sin gemenskap och vilket pris betalar man för det? Det är frågor som också på ett allmänt plan beskriver hur svårt det idag är att hitta gemensamma mål. Det centrala i de nominerade böckerna är hur (familje)kollektivet kontrollerar, begränsar och också tvingar individen att anpassa sig till dess praxis och regler.

***

Eftersom det i år gått hundra år sedan inbördeskriget var det att vänta att den tematiken tydligare skulle dyka upp, som i Jari Järveläs Kosken kahta puolta (Forsens bägge stränder). Trots sina inbördes skillnader förenas de nominerade av samfundsdynamiken i kombination med temat gräns och gränsdragning. När protagonistens föräldrar förälskar sig i en av fel färg beskrivs det som ”värre än mord” (s. 109). Att sätta gränser är ett drag i de kollektiva reglerna och inskränkningarna, men intressantast blir det när tematiken berör barnens och de ungas försök att röja sig ett fysiskt eller mentalt rum.

I Lars Sunds Där musiken började tyr sig huvudpersonen Alf Holm till musiken för att fritt uttrycka sina känslor, liksom Aaron i Pauliina Rauhalas Synninkantajat (Syndabärarna).  Aaron skriver också, och kan på så vis ge form åt det förbjudna. Temat återkommer gripande i gestalten Liu Chin-Chih i J. Pekka Mäkeläs roman Hunan och också i Jalonens Taivaanpallo, där gränserna mellan individen och kollektivet luckras upp så att den ungas kropp överlåts till allmänt bruk. Nankings blodbad har gjort Liu Chin-Chih till en levande död som upplåter sin kropp till att bli boning för de mördades själar. Så blir hon själv till ett minnesmärke, och hennes närvaro påminner de andra om våldet. Angus hos Jalonen gör å sin sida sig själv till ett budskap från St. Helena till England: han har sytt in pastor Burchs brev i skjortan, men han har också lärt sig det utantill, brevet är inpräglat i hans minne.

Kan man skilja sig från sin gemenskap och vilket pris betalar man för det?

Den motstridiga i barns och ungas belägenhet syns tydligt i boktiteln hos Järvelä där ”kosken” kan förstås som både substantiv och verb (det kan stå för genitiv av ordet ”fors”, men är också första person singularis av verbet ”röra”): den gemensamma historien tvingar pojken i romanen att sträcka sig i motsatta riktningar för att hålla kontakten till mor- och farföräldrarna som befinner sig på olika sidor om gränslinjen. Konstellationen gestaltar hur barn och unga kan ses som kanalen genom vilken förträngda ting kommer i dagen.

I de nominerade böckerna är också barn och ungas synsätt starkt i förgrunden. När de används som berättare eller som representanter för en synvinkel visar det sig att deras iakttagelseförmåga är mer finkalibrerad, skarpare och ärligare än de vuxnas. Det uppstår en dubbelbelysning i narrativet och i valet av synvinkel där läsaren kan se och förstå delvis andra saker än den unga personen, och samtidigt följa försöket att hitta nya uttrycksmöjligheter i en situation som ofta kräver mer än barnets utveckling medger. När omständigheterna och den som upplever dem liksom talar förbi varandra uppstår i dubbelperspektivet ibland en viss humor.

***

Särskilt minnesvärda är scener där barnets iakttagelser och erfarenheter undandrar sig orden – ofta för att det i kollektivet finns något förbjudet eller medvetet förtiget. Till exempel när Aaron i Pauliina Rauhalas Synninkantajat skulle vilja undersöka moster Auroras egendomliga beteende:

”Är det vad moster Auroora gör när hon simmar så fort och springer? Söker hon?
Mormor tittar bort och svarar inte genast. Så är det kanske, säger hon till slut.
Jag tror att ingen vill berätta sanningen om Auroora.
Det är varning för frost på låglänta marker, säger jag.”

Det är någonting man inte kan prata om, och Aaron kvitterar det med en känd fras ur väderrapporten, som träffande komprimerar familjens problem. Om medlidande och förmåga att leva sig in i en annans situation fördöms som vekhet och synd, fryser samfundet samtidigt ner möjligheten att få tröst och medkänsla.

Läsaren kan analysera de beskrivna spänningarna och dynamiken i ljuset av individual- och socialpsykologin: det står klart att far- och mormödrarna hos Järvelä är traumatiserade av de våldsamma krigsupplevelserna i barndomen, farfar Taistos stränga tro kan man nog delvis förklara med att han är född utanför äktenskapet. I Katja Kettus roman Rose on poissa (Rose är försvunnen) är Rose och hennes dotter Lempi som är indian skadade av våld och av majoritetskulturens förtryck av ursprungsbefolkningen.  I en del av de nominerade böckerna hittas de viktigaste förklaringsmodellerna i myt och språkliga uttryck.

Synninkantajat använder Bibelns berättelse om Moses, där Gud ger den språkhämmade Moses en hjälp i Aron som hade ett mer väloljat munläder. Myten kan ge en vink om att Aarons språk och skrift också kan innefatta uttryck för den burduse farfar Taistos känslor, som denne inte vill kännas vid eller bli medveten om. En liknande konstellation finns i Hunan, där de levande tar del av de dödas öde, förmedlat av Liu Chin-Chih, så att gränsen mellan levande och döda ibland tunnas ut.

***

I Rose on poissa gör Rose sitt val i enlighet med de myter hon delar med sitt folk, i och med att hon förvandlas till varg, för att lösa motsättningarna i varghamn. Moderns viktigaste handlingar i romanen föds i myten och förverkligas inom den. Lempi sammanfattar betydelsen av moderns transformation i konstaterandet:

”Där stannar de [pappa Ettu och mamma Rose], bägge två …  Där skimrade barndomens tun av rykande frömjöl i sommarens sista dagar, helt och sant och så kärt.  Och i samma stund är det som om jag såg rakt genom tiden. Jag ser hur gestalter från min egen stam, skuggbilder, uppenbarar sig genom en dröjande ljushinna … Jag förstår att jag är resultatet av dem båda, de välbekanta och samtidigt främmande människorna, hel men ändå inte fullt ut något, aldrig förrän nu, för nu är jag något annat.” (264-65)

Vargen och mannen lutar sig mot varandra som stjärnornas kungabarn en gång hos Topelius, men just den blommande och pollenrykande gårdsplanen skapar förutsättningar för en hinna av ljus och en bildkavalkad som breder ut sig som skuggbilder, där Lempi kan känna igen sig.

Samhället är uppsplittrat i grupper som identifierar sig med olika synsätt och ideologier.

Den mest skojfriska gestaltningen av kopplingen mellan språk, tankemönster och social dynamik finns i Sunds roman Där musiken började.  Där är värt att notera hur Ulla-Maj, den blivande tonsättaren Alf Holms mamma, på alla sätt försöker förhindra sin son att utveckla sin enastående musikaliska begåvning.  Mamman är helt och hållet medelklass till livsstil och vad beträffar önskningarna visavi barnet. Musiken och konsten skulle trasa sönder den trygga mallen och möjligtvis föra barnet ut på farliga vägar. Det är fascinerande att se hur borgerligheten i konsten skapar sin motsats.

Det här årets Finlandiakandidater inbjuder till att tänka på vad det är att vara ensam och tillsammans och tillsammans men ensam. Jag tänker på att spänningen i friktionen mellan individen och samfundet står i samband med polariseringen i samhället. Samhället är uppsplittrat i grupper som identifierar sig med olika synsätt och ideologier. På så sätt definierar individer och grupper varandra enligt de egenskaper de förutsätter hos varandra, något som lätt skapar konflikter. Då man lyfter fram och hanterar dem har litteraturen en central roll, det visar de nominerade romanerna.

Heta Pyrhönen
Skribenten är professor i allmän litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet och var den skönlitterära Finlandia-juryns ordförande 2018