Under hösten sprattlade en debattunge till på Hufvudstadsbladets kultursida. I ett medvetet provocerande utspel ifrågasatte litteraturkritikern och -forskaren Michel Ekman det mesta i den nyare finlandssvenska poesin. I motsats till den ”sällsynt begåvade poetgeneration” som föddes under mellankrigstiden och debuterade under påverkan av de stora modernistpionjärerna, lyckas inte yngre finlandssvenska poeter locka läsare eller, med ett par undantag, etablera konsekventa och framstående författarskap. Deras poesi är en angelägenhet för ett minskande fåtal.

Efter två uppföljande inlägg, det ena skrivet av mig och det andra av kritikern Daniela Floman, dog debatten i sin linda. Den främsta orsaken var förmodligen den att det kändes föga meningsfullt att diskutera poesins situation utgående från Ekmans överdrivet förenklande resonemang, som inte över huvud taget beaktar de förändrade villkoren för poesin inte bara i Finland utan överallt. Utvecklingen på finlandssvenskt håll är en återspegling av det som sker ute i världen. Något annat är inte att vänta.

Poesins nya mötesplatser – digitala och geografiska

Det hade varit betydligt mera konstruktivt att föra ett samtal om poesins roll i vår tid och om de olika strategier som poeter utnyttjar. ”Allt var bättre förr” är en tankefigur som sällan leder någonvart och som vanligen berättar mer om den som tyr sig till den än om det som kritiseras. Och frågor om litterär kvalitet har som bekant sällan enkla svar. ”Vad, mera bestämt, är det de yngre poeterna förlorat?” undrar Floman i sin kommentar till Ekman där hon också framhåller att dagens poesifält uppvisar en ny dynamik: ”Det som utmärker många av poesientusiasterna idag är att de deltar i ett samtal som inte stannar vid nationsgränserna. Särskilt de nordiska poeterna och läsarna håller på att skapa ett gemensamt dialogrum.”

Det som Floman avser är det kontaktnät som under de senaste åren skapats framför allt mellan danska, norska, svenska och finlandssvenska poeter och kritiker. Denna gränsöverskridning är ett resultat dels av den digitala tekniken, dels av det faktum att det finns ett ökat antal mötesplatser i det fysiska rummet. Nordens folkhögskola på Biskops-Arnö i Sverige är sedan länge en tvärnordisk litterär kommunikationscentral, men också exempelvis skrivarutbildningarna i Göteborg och norska Bø fyller en liknande funktion. Bland de nyare arrangemangen kan nämnas Fria seminariet i litteratur och det ursprungligen norsk-danska initiativet Bergensbrag.

Det ena ger det andra, kontakter leder vanligen till nya kontakter och på så sätt uppstår hela nätverk. Plötsligt ser det nordiska litterära sammanhanget annorlunda ut än för bara några år sedan, åtminstone vad gäller poesin. Förändringen märks i tidskriften Kritiker, som har ett självklart nordiskt perspektiv, men också i en rad andra fora, både elektroniska och pappersbaserade.

Antologier som fokus

Ifjol gav den svenska tidskriften OEI ut ett telefonkatalogstjockt temanummer om ny finländsk poesi (14 finska och tre finlandssvenska poeter presenterades), som visar på möjligheten att göra det litterära samarbetet till en sant samnordisk angelägenhet. Det nordiska behöver heller inte vara någon exkluderande gräns. I svenskarna Carl Diekers och Paula von Seths ambitiösa dokumentära projekt Swinging with neighbours (Ersatz 2006) vidgas perspektivet till att omfatta poesin i hela den baltiska regionen. Det fleråriga projektet sammanfattas i en volym på närmare tusen sidor och på fyra medföljande DVD-skivor som utkom för ett år sedan.

Poesiantologin Detta är inte fiktion (Teos 2007)är det senaste exemplet på det vitaliserade nordiska samarbetet. I denna antologi, som är ett initiativ av Nifin – Nordens institut i Finland och som utkommer både på svenska och på finska, ges en fyllig översikt över den nordiska samtidspoesin. I ett tankeväckande förord redogör Oscar Rossi, som står för redigeringen tillsammans med Tiia Strandén, för drivkrafterna bakom det växande litterära umgänget.

En av de viktigaste, menar han, är den fortsatta marginaliseringen av poesin. Den allt magrare responsen gör att poeterna ser sig nödda att skapa egna kritiska rum, också över nationsgränserna. Dessa gränser har ju inte försvunnit men äger inte längre samma relevans. Det nordiska erbjuder en större spelplan där likheterna bidrar till en känsla av gemenskap och olikheterna ger en positiv friktion.

Förändrade genrevillkor

Det är sammantaget en påfallande optimistisk bild Rossi ger av den nya poesin, samtidigt som han bemöter argument av liknande slag som Michel Ekman levererar i sin debattöppning i Hufvudstadsbladet. Ja, poesin har trängts undan men är detta automatiskt poesins fel? Har det inte någonting att göra med det kulturella klimatet och den obegriplighetsetikett som poesin får dras med? Förståelse handlar i mångt och mycket om attityder; det som man inte öppnar sig för öppnar sig heller inte för en. Förresten: finns det inte också någonting lovvärt i poesins tuggmotstånd, i det faktum att den inte låter sig reduceras till konsumtionsvara?

Antologin i sig är ett bevis så gott som något på att poesin i Norden lever och mår väl, trots att genrens verksamhetsvillkor har förändrats. Det gäller också för den poesi som skrivs på svenska i Finland. I alla väsentliga avseenden, vågar jag påstå, är den intressantare nu än den var för några decennier sedan. Det som emellertid saknas på finlandssvenskt håll är en initierad kritisk diskussion som kunde lyfta fram dess kvaliteter. Till detta tycks resurserna inte riktigt räcka till. Därför är kontaktytan med den omgivande finska och nordiska litteraturen av stor betydelse. Den hjälper till att synliggöra den finlandssvenska poesin på nya sätt, framför allt genom att förlösa den ur den inskränkande förförståelse som så ofta präglar bemötandet på hemmaplan.

På nätet:
OEI:s hemsida
Tidskriften Kritikers hemsida