Essän har länge varit den av de litterära genrerna som är mest marginaliserad. Ibland har det också känts som om den inte ens var en egen genre utan bara ett slags garderob där författaren tryckt in allt det material som inte rymts någon annanstans. Eller så är den liksom en medaljong som följer med ett tyngre stoff och ibland påminner oss om sin existens. Vi har ju närmare bestämt bara en prisbelönt essäsamling, Yksinäisyys ja uhma (Ensamhet och trots) av Erno Paasilinna, som fick historiens allra första Finlandiapris år 1984.

Essän i Finland har inte ens något eget pris. Essän kan kandidera för Runeberg-priset, men också här väcker den förvirring: är essäer faktiskt skönlitteratur? Och den nya vassa vågen av essäer får en att fråga om det trots allt är fråga om en genre som närmast tillhör opinionsbildningen.

Yksinäisyys ja uhma är en samling disparata essäer, så som essäsamlingar för det mesta brukar vara. Det kan vara en av orsakerna till att essäer i allmänhet glöms bort när priser delas ut och årets viktigaste böcker listas. En representant för ett förlag berättade också en gång att poesi till och med är lättare att sälja än essäer. Det känns märkligt om man tar i beaktande att man alltid försäkrar att läsningen och litteraturen står högt i kurs i Finland.

* * *

Ulkona (Ute) av Hannu Raittila är ett ovanligt essäverk i så måtto att det också kommit ut i pocketutgåva. Raittila har sagt att han velat skriva en essäbok snarare än en essäsamling. Med några små ändringar skulle den också ha kunnat marknadsföras som roman. Som en essäroman, med det skulle kanske ha suttit illa Raittilas profil som fritt fabulerande författare.  I Ulkona gestaltar Raittila sina personliga tankar och intryck från resor han själv företagit. Också i många andra essäböcker ser man samma som här, att man bemödar sig om formen. Essän får inte vara bara en fingerövning, en mellanbok, en grej man gör mellan två viktigare arbeten, läs romaner. I essän kan man på ett omedelbart sätt ge uttryck för det väsentliga. Därför är den nya essän också en attraktiv genre för författarna. Där behöver man inte bry sig om personskildring, intrigkomposition eller slående metaforer.

Men rappheten och de tillspetsade formuleringarna gör också essän i dag till något mer än bara en åsiktsyttring. Köttätarna, feministerna och communityfolket har på sistone fått på pälsen i nyaste essäerna. Attackerna måste ändå göras med en viss stil. Jag är inte alltid överens med dessa rätt så unga arga män, men de behärskar i alla fall språket.

Och essäisten måste kunna motivera sig. Han eller hon måste gå till källitteraturen, titta på teve, läsa serier. Det kan till och med bli nödvändigt att göra exkursioner utanför arbetsrummet.

Jag kan alltså mycket väl förstå varför många författare har valt just essän som sin uttrycksform. Trots det saknar jag ibland den gamla hederliga humanistiska essän man finner hos Johannes Salminen, eller den estetiserande, sordinerat förfinade litterära essän hos Jan Blomstedt. Dessa två representerade länge själva urtypen för en essäist, en lärd och finstämd skribent, som först lär känna halva den europeiska kulturen och sedan, på Salminens vis, meddelar att den outvecklade och hedonistiska samtiden inte riktigt faller honom i smaken, eftersom han intresserar sig mer för frågor som judendomens ställning i Bagdad på 1500-talet.

Den gamla humanistiska essäns ställningstaganden var alltså inte alls mindre kontroversiella än den nyares.

Också en mer rättfram kritik måste räknas till essäns stilrepertoar; kolumn och polemik, liksom andra genrer, kan stå till tjänst med stilistiska grepp. En lyckad essä kan också ägna sig åt lyriskt stämningsmåleri eller åt en smidig hantering av faktamaterialet. Detta kan erinra om att behovet av en klar åsikt och talarens starka närvaro bara är en aspekt av läsarpsyket.

Emellanåt är också anekdoter och vitsar på sin plats.

* * *

Vi vet förstås inte om Raittilas bok i verkligheten innehåller sin upphovsmans tankar. Essäer läses väl just som uttryck för skribentens åsikter och synsätt, ibland till och med som bekännelser, men essäisten har också annat på hjärtat.

I sitt nya verk Mitä essee tarkoittaa? (Vad betyder essän?) skriver Olli Löytty: ”Essän är en metod. Med hjälp av den kan olika idéer stötas och blötas, man kan bygga alternativa tankemodeller, slipa hypoteser och pröva deras användbarhet, man kan vrida och vända på resonemangen, reda ut trassliga trådar, demontera och bygga upp igen.”

Men söker vi inte också åsikter och lärdom, nya motiverade synpunkter i essän? En personlig närvaro? Eller söker vi en upplevelse, en liten berättelse, eller kanske bara en bekräftelse av egna fixa idéer?

I essän kan man få allt detta. Men jag tilltalas av den tanke som framförs av Virpi Hämeen-Anttila i nyss nämnda bok: att essäisten äger ett andra jag, en projektion, en konstruktion. Det andra jaget bör vara mer objektivt eller kanske ha mer humor. Diskrepanser måste uppstå.

För essän är djupast sett ett samtal. Det kan röra sig om ett internt samtal i texten, om att dryfta olika ståndpunkter, om att föra fram förbisedda betraktelsesätt. Och om essän är fyndig och ställningstagande samtalar den också med andra essäer. Det mest väsentliga draget i den nya essän är nämligen det att man möjliggör många samtidiga synsätt, att det är möjligt att få ta del av alldeles olikartade synvinklar.

Upplysningstidens ideal torde ha dödförklarats flera gånger redan, men dagens essäistik förverkligar i alla fall några av dess drag – framför allt den fria diskussionen – bättre än under många andra tidigare perioder.

Jukka Koskelainen
Skribenten är författare. Hans bok Rakas rappio – Pelastus ja perikato länsimaisessa ajattelussa (Ett kärt förfall – frälsning och undergång i västerländskt tänkande) utkommer i april.