Författaren och dramaturgen Aina Bergroth ser prosan  och dramat som olika verkligheter: ”På teatern är det resultatet som räknas”

”Den som skriver prosa kan ha svårt att gestalta de metoder en dramatisk text använder sig av. Prosans mål uppnås i själva texten.  Så är just inte fallet när det gäller pjäser. Att tänka på teater utifrån texten är för det mesta vilseledande”, säger Aina Bergroth. Hon skriver både prosa och dramatik, men ser inte att de skulle ha så många likheter.

Teater förverkligas i tid och rum. ”Ingen fras får vara så fastslagen att den inte kan strykas eller ändras om den inte fungerar på scenen. Detaljerna, som till exempel dialogen, måste tjäna strukturen  och verket som helhet. Under repetitionerna testar man ofta hur få ord man egentligen kan klara sig med, och om tal behövs överhuvudtaget. Avgörande är det som är tillräckligt för helheten, det som för den i önskad riktning.”

En väldigt litterär person kan ha svårt att föreställa sig hur kärvt och hänsynslöst man måste kunna förhålla sig till texten på teatern.

En föreställning kan bli till också utan skriven text. ”Teatern har ett institutionellt behov av anteckningar –  hur hoprafsade som helst –  något nedkastat på papper som kan vara underlag för besluten. Det är en av det dramatiska manuskriptets funktioner. Det utesluter inte att en pjäs kan vara gudomligt vacker litteratur. Dramat kan mycket väl vara material som står på egna ben och håller för läsning, men ur teaterns synvinkel står litterära värden inte i förgrunden.”

Bergroth har läst skådespel professionellt för teaterrepertoaren redan under ett par decennier. ”Att planera en repertoar har varit en del av arbetet som dramaturg, och jag skriver själv både prosa och dramatik. Jag är van att operera med texter. Ändå märker jag att jag lätt tänker att texten på teatern  har betydelse bara i den mån den tjänar den kommande föreställningen. När jag talar om mina preferenser i dramalitteraturen  är jag förstås  skamlöst subjektiv.”

Då Bergroth skriver dramatik tänker hon på människan och hennes fysiska närvaro, som den förverkligas i det tredimensionella rummet. ”Manuskriptet är en stege eller ett språngbräde. En väldigt litterär person kan ha svårt att föreställa sig hur kärvt och hänsynslöst man måste kunna förhålla sig till texten på teatern.  Man måste tillåta texten att vara ful om det är så den tjänar sitt ändamål. Textens uppdrag är att serva scenen med impulser. Skribenterna borde direkt akta sig för att hävda sig som virtuoser i att skapa litterärt innehåll.”

”När man laborerar med situationer, dynamik och spänningar, är replikernas betydelse underordnade skeendet.  Om man tänker på pjässkrivande som att  skapa situationer, borde man överväga vilka gester gestalterna ska använda för att dölja eller avslöja sina tankar. Dramalitteraturen kan vara en nyckel till hur språket fungerar i praktiken.”

Bergroth berättar att Seela Sella brukar lära amatörskådespelare att läsa scentexter en replik åt gången, till exempel frasen: ”Jag älskar dig”. ”Hon frågar skådespelaren vad orden betyder. Ur skådepelarens synvinkel är det väsentligt att inse att en och samma mening kan ha otaliga funktioner. En som högt förklarar sin kärlek kan  göra det i vilket syfte som helst.”

Bergroth arbetar gärna i grupp. ”Det är förstås bra att den egna tanken är klar då man ska presentera sin idé för andra. När temat och målet formuleras högt kan alla göra sitt bästa för att uppnå det. Det vore trevligt att kunna diskutera pjäsens form och tematik med arbetsgruppen redan i skrivskedet, men det ges sällan tillfälle till en så lång repetitionstid. I praktiken är texten ofta ganska långt hunnen  när skådespelarna och andra föreställningskonstruktörer läser den. Men man kan givetvis också gå annorlunda till väga och kollektivt skapa ett manus från scratch. Dramalitteraturens mål är föreställningen. Jag kan inte tänka på genren som solistprestation.”

Skribenterna borde direkt akta sig för att hävda sig som virtuoser i att skapa litterärt innehåll.

Många finska uruppföranden regisseras av pjäsförfattaren, något som ju ger skribenten vissa friheter: författaren kan lita på att regissören vet vart man vill komma. ”Det betyder en svag punkt mindre, och det är en stor sak. Regissören bär ansvaret för helheten och regissörens läsart avgör mycket. Men för en urpremiär är författarnärvaron till nytta bara om han eller hon har förståelse för scenens verklighet  och förmåga att se hur texten kan förbättras.”

Teaterns samhälleliga påverkningsmöjligheter har att göra med dess karaktär av gemenskap. ”Teatern kan ta upp samhällsfrågor till behandling på ett komplext känslomässigt plan. En föreställning kan vara lättillgängligt informativ och ett kvalitetskonstverk kan vara allmänbildande, men så är förstås inte alltid fallet. Teatern, som alla andra konstformer, kan förmedla ett hur krävande eller komplicerat innehåll som helst, men teater är inte prosa som läses som repliker på en scen. Innehållet måste hitta sin rätta form.”

Karaktäristiskt för teatern är att den hela tiden dryftar vilken sorts värld konsten bygger upp. ”Varje generation tar med sig sin egen problematik, och pjäsernas  budskap är kontinuerligt under lupp. Teatern bör vara särskilt medveten om vems ärenden den går.”

Pjässkrivande, repetition och mottagande äger rum i en gemensam sfär. ”Därför kan en teaterföreställning fungera som diskussionsöppnare på att annat sätt än litteraturen, som man upplever individuellt. Finlands styrka som teaterland är att man har en vilja att producera finska uruppföranden, och att publiken vill se dem. Ny finsk dramatik föds hela tiden, av en mångskiftande kader dramatiker.”

Dramatiken lever inte som isolerad  genre i ensliga skrivkamrar. ”Väldigt många saker måste falla på plats om pjäsen ska komma till premiär. Och det är föreställningen som är slutresultatet.”

Aina Bergroth är författare och dramatiker och hennes senaste verk är Tahto (Viljan) som uppförts på Helsingfors stadsteater.
Texten har redigerats i intervjuform av Aleksis Salusjärvi.