När tv visar grannare än grann reklam för julklappsböcker och tidningen pryds av det ena uppslaget efter det andra med heta författarnamn förirrar sig tanken inte omedelbart 70 år bakåt i tiden, då 25000 verk av judiska författare brändes utanför Operahuset i Berlin. Likadana bokbål flammade för sjuttio decennier sedan runt om i Tyskland.

Inte heller Stalins rensningar är oss avlägsna. Osip Mandelstam dog på ett straffläger. Läsning av Trotskij kunde ge en dödsdom. Efter tövädret under Chrusjtjov skärptes censuren igen: Solsjenitsyn förvisades tillsammans med sina verk, och flera författares verk förbjöds.

Den östliga vinden blåste också i Finland. Solsjenitsyns Gulag-arkipelagen censurerades, och på 70-talet gav man ogärna ut antisovjetiska böcker. De förbjudna böckerna skulle ha blivit många fler om de radikala studenterna hade fått igenom sina svarta listor.

Men, läsarna kände sitt ”ansvar”. När Gulag-arkipelagen till sist gavs ut på ett svenskt förlag blev den en framgång. Likadant gick det för många andra ”förbjudna” författare från Kauko Kare till Taisto Huuskonen: läsarna tog de missgynnade under sitt beskydd.

Fundamentalistiska strömningar har lett till censur av böcker såväl i öst som i väst. I USA har antalet hotade eller förbjudna böcker stigit sedan 80-talet på grund av moralisk konservatism. Kända exempel är Salingers Räddaren i nöden, Steinbecks Möss och männsikor och Anne Franks dagbok.

Efter ett kortvarigt töväder är censur och oliktänkare på väg tillbaka också i Ryssland. I Egypten, Iran, Irak, Syrien, Marocko och Algeriet går böcker genom censorns gallring som bäst. Till och med dödsstraff är i bruk i dessa länder. Bokbål ser man inte, eftersom bålböcker inte publiceras.

Jag funderar ofta på hurdan den saudiarabiska Emily är. Får hennes tankar någonsin läsare? Och hurdana böcker läser hon själv? Futtiga 300 böcker översätts årligen till arabiska, samtidslitteratur från västvärlden praktiskt taget aldrig. Känner unga arabiska skribenter till Shakespeare, Tjechov, Woolf?

I Finland är det nuförtiden vanligt att upprepa: man får skriva om allt, det finns inte längre några hinder eller tabun. Det utkommer så många böcker att marknadsföring och mediaoffentlighet antagligen utgör den stramaste flaskhalsen för den finländska genomsnittsförfattaren.

Bokmarknadens högsäsong har stympats till några hektiska veckor, och konkurrensen om bokköparna har hårdnat. I stridens hetta talas det endast om ett fåtal böcker, den stora majoriteten glöms bort.

Bokhandlarnas mellanrapporter berättar att det går bra för boken just nu. Utmärkt. Men vad läser då Finland? Om man tittar på tio i topp-listorna som publiceras i dagstidningar är det thrillers, deckare och underhållningsromaner – och då helst sådana där en välkänd huvdperson återfinns i nya äventyr.

När jag själv inledde min karriär associerades begreppet ”finländsk författare” med namn som Paavo Haavikko, Veijo Meri, Pentti Saarikoski och Eeva Joenpelto. Vems namn och ansikte har den finländksa litteraturen idag?

Oavsett hur samhället och den omkringliggande verkligheten ser ut har författaren ett ansvar: den egna sanningen. Ibland kan priset för den vara fängelse, ibland ”bara” glömska; en ännu mera ensam vandring än tidigare. Den finländska litteraturhistorien visar beklagligt ofta på fall där till exempel flera gånger utebliven kritik eller utestängning från kritikernas listor på favoriter har brutit ner en författares självkänsla, och till sist hela hans eller hennes sinne.

I denna tid av marknadsföringshybris och produktifiering av litteratur kan man inte nog betona vikten av respekt för författarens arbetsro och arbetets specialvillkor. Känslighet, oberoende och kritiskhet är sådana litteraturens grundläggande värden som hamnar i bakgrunden i denna tid av lättdebatter och snabbrabalder.

Det är skäl att minnas att majoriteten av litteraturpriserna har grundats på initiativ av förläggare och bokhandlare, inte författare.

Om litteraturen inte talar till oss, om den känns usel, hafsig eller ytlig skyller man på dåliga, lata och dumma författare. Men läsarna då? Kan inte läsare vara dåliga, lata och dumma? Får man inte kräva något av läsaren? Nyfikenhet, fördomsfrihet – och ibland kanske också försök att överskrida den egna förståelsen? – Se, det finns liv också i marginalen!

Om de finländska läsarna kände sitt ansvar på 70-talet och köade för att få tag på censurerade böcker är det nu på läsarnas ansvar att läsa – och slå in – också annat än tidsdödande underhållning, bekant från tv och tidningssidor.

Litteratur är inte bara författarnas produkter. Den är hela det nätverk som flätas av skribenter, kritiker, forskare, förläggare – alla de som gör, läser och uppskattar böcker. Om vi vill ha bättre litteratur – vad det nu vara månde för var och en – är ansvaret också läsarens.