Nuförtiden spår man bokens, och särskilt poesins, död. Ändå är det ju inuti läsaren som boken har sin boning, det är det verkligt heliga, skriver Liisa Enwald.

När jag var barn uppträdde jag i lokalradion och fick frågan: ”Vad skulle du göra om det inte fanns några böcker i världen?”  I intervjun skulle jag föreställa en av bibliotekets oförtröttliga barnkunder – och där behövde jag inte kämpa för att leva mig in i rollen: jag läste alltid och överallt, jag växte in i böckerna, in i deras stora betydelse. Jag skapade själv böcker. Ett räknehäfte tecknade jag fullt med lodräta och vågräta linjer och presenterade stolt: ”Detta är en bok.” ”Finns där några spännande äventyr? ” frågade moster. Dem fick läsaren själv fantisera fram, svarade jag.

Nuförtiden spår man bokens, och särskilt poesins, död. Ändå kliver lyrikerna fortfarande upp på scenen, dikter sprids på nätet, småförlag drivs i hemma i garaget. Och allt fler väljer att ge ut på eget förlag.

Det har sagts att boken är såväl rum som handling och mötesplats.

Lika ofta som man har skrikit att böckerna försvinner, och att nästa generation inte ens minns att såna har funnits, har man sett att publiceringen bara förändrar form, dikterna hittar fram till människorna på andra vägar än på boksidorna. Då behöver man inte längre tänka på försäljningssiffrorna. Och inte försvinner den traditionella boken så snart heller, det kan man konstatera när man ser sig omkring: de fyller väggarna i arbetsrummet, snart golvet också, och fler blir de. Ett besök i närmsta bibliotek: det finns fortfarande, och där berättar en som precis gett ut en bok om sitt verk, och man diskuterar det. I filialbiblioteket i grannbyn stickar man och lyssnar på noveller. På kvällen samlas läsecirkeln. Man talar om böckerna, man går in i deras inre liv tillsammans med andra och – framför allt – tyst för sig själv.

Det har sagts att boken är såväl rum som handling och mötesplats. Där möter protagonisterna varandra, och läsaren möter dem i läsningen, och läsaren möter tidigare okända sidor av sig själv eller sidor som man är ovillig att acceptera. Fastän läsarens väg djupast är en ensam väg, är det kontakten med de andra som håller boken uppe: det är den som bildar föreningar, andelslag och alternativa förlag.

I slutet av senaste millennium höll jag till i en bokverkstad där mottot var ”Boken är inte bunden till sina pärmar”. Vi beslöt djärvt att ge ut böcker i små upplagor, i likhet med andra våghalsar i tiden. Metoderna var alternativa: mycket gjordes på talko, alla gjorde allt, dundrade fram böcker på egen kopiator om ett billigt tryckeri inte fanns att tillgå. Sen ritade vi reklamlappar, fäste dem en efter en på bilarnas vindrutor. Och lapparna var inte bara reklam utan konstfullt vikta A4:or som dolde dikter i sina veck. Där fick en poesitidskrift som hette Taite sin början.

Boklådor släpades från våning till våning med kärleken till dikten som drivkraft. Naturligtvis gjordes också strategiska framryckningar på mässor, på Konstens natt, i bibliotek och gallerier, i hotellens lobbyer. Vi hade några musiker i sällskapet, så dikter blev tonsatta och framförda, fastän vi inte var några scenlejon, direkt. Och eftersom vi inte hade råd att avlöna våra medhjälpare i reda pengar bakade en av oss varmbröd och stickade sockor till dem till jul. Fast största delen av publikationerna som bundits mellan pärmar blev liggande i lådor under sängen, var eftersmaken fin. Och man kan ännu möta läsare som minns någon bok från den tiden, en tidskrift eller en enskild dikt.

Det är ju det det handlar om. Om en enda läsare blir berörd av en bok ur min verkstad eller av min egen penna har det varit värt ansträngningen. Man behöver inte lyfta fram försäljningssiffror i megaklassen eller klickmonster och lajks. De ekonomiska realiteterna existerar förstås, nu mer än någonsin, och på 1990-talet var det många småförlag som stupade på dem. Några tappra från den tiden kämpar ännu på. Och bokförläggandet är alltmer på väg mot talkoknog eller avlönat arbete. Egen utgivning har förstås alltid funnits, Kivi, Björling och Haavikko höll på med det. Dessutom finns det en hel hop av det vi kallar amatörskrivare och som vi kanske ser ner på, utan att minnas att amatör refererar till kärlek. Allt detta är den stadiga grund som den stora litteraturen vilar på.

Amatör refererar till kärlek. Allt detta är den stadiga grund som den stora litteraturen vilar på.

I decennier har jag följt skrivutbildningar på nära håll, levt i den miljön. Fastän man där från början gör klart att kurserna varken skapar författare eller hjälper nya böcker till världen, kommer man inte ifrån att mångas dröm är att föda fram en bok. Så man knackar på de stora förlagens dörrar. Ibland öppnas också dörrarna, men på senare tid har de allt oftare hållits noga stängda. En annan möjlighet är att göra allting själv, trycka en on demand-upplaga på fem exemplar av kattens memoarer eller biografin över farfars bror. Sådana alternativa trycksaker skickas regelbundet till tidskriften Elämäntarina (Livsberättelsen) och där kan de, som vilken annan bok som helst, få en anmälan.

En seriöst mottagen publikation kan inspirera sin författare till en till, och ytterligare en till. Jag vågar förutspå att det jäsningstillstånd som bokvärlden nu genomgår kommer att medföra bland annat att gör-det-själv litteraturen inte längre är något man skäms över. Och på nätet kan man publicera av hjärtans lust, dikter, aforismer, noveller, essäer, till och med romaner, vid sidan om översikter och kritik. Vår gamla slogan ”Boken är inte bunden till sina pärmar” ser ut att förverkligas först nu. Jag är en dålig användare av Internet och matar inte in mina alster där, men desto oftare limmar jag dem på kort, kalendrar och bokmärken och sänder dem ut i världen. Det är varken nät- eller scenpoesi, snarare pappdikter. Någon kan skriva sin dikt i sanden eller i snön och beskåda den under den stund den står kvar där. Och den upplevelsen är inte bara för stunden, den kan räcka ett helt liv.

Ändå är det ju inuti läsaren som boken har sin boning, det är det verkligt heliga.

Boken räknas som ett verk, men ett verk är också allt det som skribenten gett rätten att vara det, också enskilda dikter, noveller, berättelser. Ordkonstverket laddar de döda bokstäverna med betydelser, låter läsaren se ljuset. När vi en gång i skolan fick uppgiften att hålla föredrag om något föremål som kan växa ut ur sina konkreta ramar, talade en om en nyckel, en annan om ett ljus, en tredje om en spegel. Jag valde boken. Föredraget har drunknat i de många flyttlassens hav, men den högstämda slutklämmen minns jag än: ”Utan boken är vårt liv som en vandring i en mörk ravin. Boken är en lykta som kommer med kunskapens och trevnadens ljus.” (Jag skulle ha kunnat kalla den en lysmask, om jag hade vetat om att det fanns såna djur).

Den inbundna bokens värde som enskilt föremål märks fortfarande; man värnar om den som något nästan heligt, och vi som ända från barnsben varit invigda i den goda saken, ser inte med blida ögon på boklassen som går till soptippen eller makuleringen. Ändå är det ju inuti läsaren som boken har sin boning, det är det verkligt heliga. Och fastän det mellan pärmarna skulle finnas bara en enda dikt, förstärks den inom oss, förvandlar sig till en ny dikt eller till en hel bok, om än dess gutenbergska form skulle falla i glömska.

”Vad skulle du göra om det inte fanns några böcker i världen?” ”Jag skulle tillverka dem.”

Liisa Enwald  
Skribenten är författare, litteraturvetaren och översättare.