Hösten 1971 var Paavo Haavikko Otavas litterära chef; utgivning av skönlitteratur var hans gebit. Han var också landets ledande diktare, skarp i tanken och en kritisk kommentator av tillståndet i världen.

På 1960-talet var Otava nära konkursens brant, och Otava anställde Haavikko och ett par andra unga män för att få ordning på företagets ekonomi. Haavikko kom till huset 1967, han var då 36 år gammal. Så sköt sig den gamla verkställande direktören och ett ögonblick hängde företagets fortsatta liv på bankens välvilja, men långsamt började ekonomin återhämta sig. Haavikkos andel i det är obestridlig, utan hans syn på förlagsverksamheten skulle Otava knappast finnas längre.

Då visste jag ingenting alls om allt detta. Tuomas Anhava hade tagit med sig manuskripten till mina förstlingsverk från WSOY till Otava och meddelade att Otava skulle publicera dem som de gick och stod; på WSOY hade man vid det laget vridit och vänt på dem i ett par år.

Jag gjorde mitt diplomarbete vid Tekniska högskolan och bodde i en familjelägenhet i Teknologbyn, där jag inte längre kunde bli kvar efter min examen. Jag hade läst i någon författarbiografi att förläggarna brukade gå i borgen för sina författares lån och också på andra sätt hjälpa dem ekonomiskt. Så jag tänkte köpa lägenhet; sådant var helt förnuftigt och fullt möjligt för en nyss utexaminerad diplomingenjör på 1970-talet.

Andra säkerheter för mitt lån än aktierna i min kommande lägenhet hade jag inte. De räckte, vill jag minnas, på den tiden som säkerhet för hälften av bostadspriset. Jag bad att Otava skulle stå för den andra hälften. Jag träffade aldrig Haavikko, Hannu Mäkelä, som var min förlagsredaktör förmedlade min önskan. Han berättade att Haavikko sagt att Nordiska Föreningsbanken inte tillät att Otava gick i borgen för några lån, förlaget var fortfarande satt under bankens övervakning, men att Haavikko hade lovat att personligen gå i borgen för lånet. Det var ingen helt liten summa det gällde, jag tänkte köpa en trea på Björnviksvägen i gamla Hagalund.

När jag berättade för bankdirektören att Paavo Haavikko skulle gå i borgen för ena halvan av lånet och att lägenhetens aktier var säkerhet för den andra halvan, undrade han vem Paavo Haavikko var. Bankdirektören läste inte poesi. Jag ringde till Hannu Mäkelä på Otava som frågade Haavikko vad vi nu skulle göra. Haavikko skickade bud att jag skulle säga till min bankdirektör att han skulle ringa till Nordiska Föreningsbankens kontor på Nylandsgatan och fråga efter Paavo Haavikkos kreditvärdighet. Det gjorde bankdirektören också genast, men talade inte om för mig vad man sagt om saken: lånet ordnade sig utan desto mera parlamenterande. Haavikkos förmögenhet var uppenbarligen ansenlig redan då.

Senare påminde jag Haavikko om det, och uttryckte mina tvivel på att jag själv i motsvarande situation skulle ha gått i borgen med min personliga egendom för en helt okänd författare. Paavo sa att han inte kunde erinra sig någonting sådant, och att han inte trodde att han någon gång i sitt liv skulle ha gett sig in på en så osäker affär. Jag mindes det i alla fall. Jag förstod att han inte ville blir föremål för tacksamhet.

I början av 1980-talet var jag författarförbundets, Suomen Kiljailijaliittos ordförande, och i den egenskapen blev jag medlem av förbundets ekonomiutskott. Utskottet bestod av Paavo Haavikko och Tuomas Anhava. Tillsammans med dåvarande ordförande Martti Larni hade de som privatpersoner gått i borgen för ett litet lån, för vilket förbundet köpte aktier, och med åren hade Haavikko och Anhava i samråd med förbundsordföranden skött om att portföljen växt i omfång. Jag fick sitta med i utskottet också efter att jag avgått som ordförande, Paavo var utskottets ordförande fram till sin död.

På 1980-talet började hans ställning på Otava bli outhärdlig. Företaget hade räddats undan ekonomisk katastrof, banken hade dragit tillbaka sin kontroll och aktieägarna hade återtagit den makt som deras aktieinnehav gav dem rätt till. Man lyssnade inte längre till Paavo och han lämnade Otava för sitt eget förlag Art House, och därifrån följde han utvecklingen i landets litteratur- och förlagsliv. Under de åren publicerade han lyrik, prosa, memoarer, han skrev libretton och kolumner, ledde förlaget och skötte sin förmögenhet, som förutom aktier bestod av jord och skog, torvmossar och fastigheter; han tycktes klara av sin väldiga arbetsbörda liksom i förbigående.

Ekonomiutskottets möten brukade dra ut också efter att alla ärenden blivit behandlade. Paavo höll på sitt helt unika sätt föredrag om tillståndet i landet, om det omöjliga i att vara förläggare och om världens gång. Han talade med låg röst och oklart artikulerat, så att lyssnaren hela tiden måste vara på helspänn för att kunna följa hans tankegångar – men det var alltid mödan värt.

Paavos attityd till världen var intressant. Han häcklade obarmhärtigt landets regeringar, som under den tid jag hade förmånen att sitta i utskottet tillsammans med honom hann bli dryga tio, och särskilt statsministrarna, Sorsa, Koivisto, Holkeri, Aho, Lipponen, Jäätteenmäki och Vanhanen , och deras ministärer, påpekade fel och brister i deras tänkande. Redan 1966 hade han skrivit i sin diktsamling Puut, kaikki heidän vihreytensä (Träden, all deras grönska): ”Parodia on jo kauan ollut mahdotonta. He tekevät sen itse.” (Parodi har länge varit en omöjlighet. De iscensätter den själva.)

Presidenter hann vi avverka fyra: Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari och Halonen. Också de blev recenserade, svidande och minnesvärt.

Paavo var genuint intresserad av affärslivet, av företagande och av penningrörelsernas lagbundenheter. Vi sammanträdde ibland i samma hus som Art Houses kontor på Boulevarden; på övre våningen hade Paavo sin lägenhet där text-tv med börskursernas sidor alltid stod på. Paavo kunde inte låta bli att emellanåt under mötet sticka sig in och kasta en blick på skärmen. Författarförbundet klarade sig genom 1990-talets recession tack vare Paavos framsynthet.

Paavo sörjde över utvecklingen i förlagsbranschen och han underlät inte att ironisera över förlagens iver att sälja allt fler böcker som inte var mer än förlagsprodukter: om sitt eget förlag sa han lite förvånad: ”Av alla böcker jag publicerat i Art House har den mest inbringande varit den svenska såsboken.”

När Paavo talade om författarna och deras ställning fanns alltid värme och förståelse parad med ironin. Han var genuint engagerad i hur man skulle kunna underlätta livet för den goda litteraturen. Enligt honom försvagas den goda litteraturens ställning hela tiden, och man måste hitta vägar som möjliggör litterärt arbete också i framtiden, även om storförlagen bygger sin utgivning helt och hållet på deckare, kändisbiografier, relationsguider och böcker om keldjursskötsel, och låter bli att ge ut böcker som säljer lite, som den goda litteraturen alltid har gjort, för ”Näst efter att skriva är att läsa det svåraste” (ur samlingen Träden, deras grönska, övers. Bo Carpelan).

Paavo bevittnade hur litteraturens och sanningssägarnas betydelse minskade i det alltmer kommersialiserade Finland. Vid sin död var han själv akademiker, en av landets ledande författare, modernisternas galjonsfigur och en poet som beundrats av flera generationer läsare. Men Finlands regerings kulturminister lade inga blommor vid hans kista och lät inte heller sända sina kondoleanser till minneshögtidligheten.