Aale Tynnis ”Balladi runouden merkityksellisyydestä” (Balladen om poesins betydelsefullhet) handlar om antikens rörflöjtblåsare. De avslöjade hemligheten med sitt spel: kung Midas hade åsneöron som solens gud Apollon hade smitt. I dikten ”kaikki kansa nauraa / ja kuningas kalpenee” (hela folket skrattar / och kungen han blir blek) finns ett enträget omkväde, ”ruoko, pieni ruskea ruoko” (vassrör, lilla bruna vassrör) som hänsyftar på dikten – den är poetens, sångarens, konstnärens enda möjlighet att göra sig gällande.

Poesin förflyttar inte nödvändigtvis berg, men ibland kan den få riken att darra, den kan rispa och avsätta spår i det gemensamma minnet.

Dikt med prestigefull premiär

Lauri Viita dog i en bilolycka julen 1965. Samtidigt som nyheten började spridas dunsade årets sista nummer av Parnasso ner genom postluckan; som ett slags testamente innehöll den en svit av Viitas tidigare opublicerade dikter. Svitens namn var ”Onni” (Lyckan).

Viitas död kom att ge stoff för president Urho Kekkonen som satt och skrev sitt nyårstal. I ett avsnitt klandrade han finländarnas hänsynslösa trafikbeteende. Med omdöme och känsla citerade Kekkonen Viita-svitens avslutande dikt. I det ögonblicket blev raderna i ”Kaita polku kaivolta nurmettuu”(Den smala stigen från brunnen växer igen) folkkära. De har lämpat sig, och lämpar sig än, för såväl dödsannonser som för allmän klagan i den ensliga vargtimmen. Och diktens prestigefyllda urpremiär kommer man ännu ihåg.

Klassikerdiktens hemlighet

Nyss firade Kaj Chydenius sitt 40-årsjubileum som tonsättare. Konserthuset höll på att sprängas av sånglyrikens kraft.

Chydenius senaste verk är en tonsättning av Viitas dikt ”Alfhild”. Han har berättat att han länge försökt få denna vår diktnings kanske finaste dikt till en mor att bli musik. Viitas ode till sin största kärlek, modern, är verkningsfullt i sig och tonsatt blir det garanterat en sånglyrikens klassiker.

När Marja-Leena Mikkola skrev ”Laulu kuolleesta rakastetusta” för filmen Käpy selän alla (En kotte under ryggen) trodde hon att hon gjorde ett enkelt beställningsarbete, som skulle underordna sig filmens behov och fylla sin uppgift där. Nu sjungs sången – dikten – till Chydenius musik av tredje generationen redan.

Aulikki Oksanens ”Sinua, sinua rakastan” är en liknande klassiker, en sång som mäter världens vidd och lodar kärlekens djup. Den är också är beställningstext, en filmtext. Smärta, skönhet, en bra dikt, en bra tonsättning – och en oförutsedd faktor – är vad som behövdes för att en odödlig klassiker skulle bli till. Resten är sånglyrikhistoria.

Valvbrons gåta

Vi vet inget om vad som rörde sig inom Aale Tynni när han skrev dikten ”Kaarisilta” (Valvbron) som trycktes i samlingen Ylitse vuoren lasisen(Över berget av glas) 1949. I dikten, som är ett slags invitation, har också en bit av diktarens hjärta murats in i brokistan, men också litet av andras: ”kappale niiden sydämistä, jota rakastat,/ he antavat kyllä sen anteeksi, jos sillan rakennat” (en bit av deras hjärtan som du älskar,/ de förlåter det om du bygger en bro).

Dikten om valvbron blev av dessa skäl – och andra, som ännu väntar på att redas ut – den dikt som under decennier förblivit etta på radions önskediktlista. Den lite dystra dikten beskrivs kort och gott som ”vacker”. Fler förklarningar brukar inte finnas.

Tynni blev irriterad av att tolkningen av diktinnehållet gled in på fel spår. Man började läsa den på begravningar, fastän det enda som i den kan förstås religiöst begränsar sig till nämnandet av Guds namn. Diktarens egna beståndsdelar till brokistan låg helt och hållet på annat håll. En mystisk dragningskraft har klistrat beundrarna vid dikten.

Det smalas stora spridning

Radioprogrammet Tämän runon haluaisin kuulla (Den finska motsvarigheten till Önskedikten – den senare är sedan länge nedlagd. Ö.a.) har under sin trettioåriga verksamhet demonstrerat tusentals av de olika sätt som dikten har gripit tag i sin läsare, antingen han varit en tillfällig turist eller en poesitokig bokmal.

Bakom varje önskan och telefonsamtal finns en särskild historia. Någon vill höra ”uttryckligen den eller den dikten uppläst” (ofta är det ”Kaarisilta”), någon sjunker ner i minnenas gungfly med ”dikten jag hörde som barn”, någon vill återuppleva känslorna i ”just den dikten” som gestaltar den egna omstörtande kärlekens, som är ack så svår att själv klä i ord!

Rörande brev och samtal, vart och ett av dem. Dessa diktens vänner är folk som inte för väsen av sig, de brukar inte låta höra av sig annars. Min kollega Juha Virkkunen och jag nickade ofta i samförstånd: så länge en sådan här ”näsa för poesi” finns där ute är det gott ställt. Den ”smala” litteraturen har stor spridning.

Den leende Apollon

Bevis för radions radiofoniska genomslagskraft kan man finna i en gammal tradition. Radion – Suomen Yleisradio, Finlands Rundradio – har ända sedan 1948 sänt några strofer för att stilla det nyårsfestande folket innan tolvslaget. På 1940-talet fäste man blickarna på Telefunkenapparaten som stoltserade hemma på byrån och väntade på att Ture Junttu skulle deklamera dig genom tyget: ”Ei paha ole kenkään ihminen / vaan toinen heikompi toista/…” (Ond är ingen människa/ en blott svagare än andra).

Sägnen vet berätta att Junttu aldrig tydde sig till färdig inbandning, han ville varje år recitera stroferna ur ”Hymyilevä Apollo” i direktsändning. Han laddade upp hela dagen, kom till Fabiansgatans radiohus i god tid och förberedde sig andäktigt för uppgiften.

Man hörde Junttu i decennier, senare har Eeva-Kaarina Volanen och Esko Salminen, som nu är recitatören, ansvarat för ritualen.

Förhoppningsvis låter saneringskvasten i Böle bli att sopa ut den här ceremonin. Fastän raketerna fräser iväg och skumvinet väntar i glasen finns det ännu nyårsfirare som väntar på Apollon, och kräver att man skruvar upp ljudet för att man ska kunna höra de bekanta raderna.

Leino, sedermera finska språkets diktare nummer ett, var bara drygt tjugo år när han skrev dikten. Succéreceptet är enkelt: den har tillräckligt med högstämdhet men också ett personligt tilltal. Denna enda dikt kunde ensam räcka som Leinos livsverk, har någon påstått.

Krigets dikter

Diktens och röstens under kunde man också uppleva den elfte februari 1940 i Stockholm. På en mörknande Råsundastadion pågick en bandymatch mellan Sverige och Finland. Man hade satt igång en insamling för Finland som var i krig. En huttrande, pälsklädd Ella Eronen deklamerade Vårt land. Den stora artistens fingrar grep tag om det isiga mikrofonstativet, andedräkten ångade: ”Vårt land, vårt land, vårt fosterland…”

Finland förlorade bandymatchen, men dikten brände sig in i minnet. På det inre planet tog Ella Eronens Vårt land hem segern.

Man erinrade sig också vinterkriget när Helvi Hämäläinens samling Sukupolveni unta (Min generations dröm) tilldelades Finlandia-priset år 1988.

”Kaivo” (Brunnen) av Yrjö Jylhä, är ändå den mest lästa dikten med motiv från kriget. Kompanichef Jylhä hade det påfrestande uppdraget att sända mannar till främsta linjen. Alltför många kom aldrig tillbaka, men en del blev beskrivna i efterkrigssamlingen Kiirastuli (Skärseld). Diktens – och krigets – hjältar gestaltades där som den som gett sig av för att hämta vatten med stupat på vägen: ”Haavoissaan vain joku huokaa: /veljet vesitilkka tuokaa – ”( Sårad höres någon sucka: bröder, ge en droppe vatten –”

I Finlands televisions tävling Stora finländare placerade sig general Adolf Ehrnrooth i topp. Han har med eftertryck hyllat Finlands självständighet. Men också den sårade soldatens viskning vid brunnen kan ännu höras tack vare en mängd minnesgoda lyrikälskare.

Laaksonens ko och Tiihonens Oula

Heli Laaksonens Pulu uis (ung. Tippan simma) och Raparperisyrän (Rabarberhjärtat) har utkommit i upplagor på tiotusentals och lagt publiken för sina fötter. Dikterna som är skrivna på sydvästfinsk dialekt har fungerat över förväntan. Kommande samlingar får utvisa om Laaksonen förmår gå vidare i sin dikt. Om inte har hon i alla fall grävt där hon stått – och funnit något.

Korrelerar försäljningsrekord med fortlöpande popularitet? Kommer Arno Kotros terapeutiska skilsmässodikter att finnas med på framtidens topplistor? Samma kärlekens jäsning, där separationen sätter igång den oemotståndliga processen, pågår ju i så många andra skrivkamrar. En svår tematik!

Sanna Karlströms Taivaan mittakaava (Med himlens mått) som fått Helsingin Sanomats debutantpris inbjuder till eftertanke. Hennes dikter har ett moget vins djupa eftersmak.

Om Laaksonens diktning ser till det lilla, strålar ett färgmättat universum på Ilpo Tiihonens palett. Den där lekfulla, svindlande dansrytmen och de kortfattade odena “till allt” – poetiska spår av en diktare som absolut kommer att bli klassiker. Ilpo Tiihonen dagens dikts okrönta kung.

Heli Laaksonens berömda: ”Mää tahro olla lehmä koivu all” (Ja vill va en kudda under björken) har ofta citerats. Och Ilpo Tiihonens ”Oula ota Coca- Cola (Ta en coca-cola, Oula) som han skrev 1992 hör man ofta, till Jukka Linkolas melodi. Heli Laaksonen försäkrar att hon inte prisar ”den som hitta på euron”(”sitä, ketä keksis euroraha”), enligt Tiihonen är det så här: ”We are Eupopeans också,/ vaikkei kaikki sitä hoksoo”. Vi är européer, fast alla inte ”håksar” det.

Satu Koskimies
översättning Ann-Christine Snickars

Satu Koskimies, f. 1941 har en sällsynt gedigen erfarenhet av poesi. Hon är själv lyriker och har gett ut ett flertal samlingar, de flesta under namn Satu Marttila. Därutöver har hon medverkat som redaktör för volymerna Tämän runon haluaisin kuulla, som är ett urval dikter önskade i det folkkära programmet med samma namn. Tillsammans med kollegan Juha Virkkunen har hon fungerat som programledare. I samarbete med sociologen Katarina Eskola gav hon på 1990-talet ett par uppmärksammade volymer med dagboks- och brevmaterial skrivet av unga, särskilt flickor, på 1950-talet. Satu Koskimies har också arbetat som förlagsredaktör. Lysmaskens nya ledare innehåller hennes initierade reflektioner kring finska folkets diktvanor och preferenser från vinterkriget till i dag.