Jag har hört vissa författare säga att de skriver bara för sig själva. Det går också mycket väl för sig. Det kan ju hända att universum inte existerar, utan att allt bara är något jag föreställer mig. Då kan man ju inte skriva för någon annan än sig själv.

Jag vet ändå att många fler författare skriver för sina läsare. Jag hör till dem själv. Fastän jag inte vet vem det är som senare ska stava sig igenom mina ord, tänker jag mig i alla fall att boken får en läsare, som läser den på sitt sätt och efter sitt huvud och därvid får en konstupplevelse – förhoppningsvis en god.

En bok är en diskussionsöppning. Författarna har ett sällsynt privilegium: de får behålla ordet länge, men läsaren behöver inte lyssna till allt på en gång. Mitt i läsningen kan han eller hon laga mat, gå till frisören, avlägga en akademisk examen eller uppfostra sina barn. Boken väntar på det ögonblick när läsaren har lust att lyssna.

***

Kritikern är en medlem av läsarkåren som yrkesmässigt formulerar en offentlig åsikt om en bok. Eftersom kritikerna försöker bedöma verket så fort som möjligt efter att det publicerats, är recensionerna ofta den första formen av respons författaren får.
Någon författare kan vara så i spänning inför recensionerna att ha reser bort, en annan planterar sig i tamburen i väntan på tidningsbudet. En tredje läser inte recensioner överhuvudtaget.

Diskussionen kring böckerna stannar ofta nog vid recensionerna. Till ytterligare behandling tas bara de som råkar bli nominerade för något litterärt pris.

Men det privata samtalet fortsätter. I Finland talar man om böcker, också om dem som inte lyser på första plats på bästsäljarlistorna eller på bibliotekens kölistor. Diskussionen slutar inte ens då boken är tagen ut bokhandlarnas provlager och ligger lågt i väntan på den slutgiltiga domen.

I Lysmaskens redaktionsruta beskrivs Lysmasken som en nättidning för litteraturkritik. Det är den med bravur: sedan starten år 2000 har ca1250 verk blivit recenserade. Jag hoppas att Lysmasken, förutom att den är ett organ för litteraturkritik också ska vara ett diskussionsforum, en mötesplats, där det är naturligt att dela med sig av läserfarenheter och bokupplevelser, att kommentera andras ståndpunkter och diskutera aktuella litterära frågor. Lysmaskens diskussionsforum är det personliga litterära samtalets offentliga dimension.

Litteraturrecensionerna är Lysmaskens hårda kärna. Där strävar man också till att lyfta fram bra böcker, sådana som annars inte får mycken uppmärksamhet.

Varje kritiker skriver efter sin egen uppfattning, sin egen upplevelse, sin egen estetik och erfarenhet. Kritiken är en persons grundade åsikt – och den satsen kan uttalas utan ett ofta infogat ”bara”. Kritikern som yrkesmässigt recenserar böcker är en professionell läsare som är kapabel inte bara till att presentera utan också till att bedöma och analysera.

En kritiker kan få missta sig. Ofelbara människor hittar man närmast i diktaturer, och deras ofelbarhet grundar sig på makt, inte på att de har rätt i sak. Inte ens påven är ofelbar ifall han skulle recensera t ex Virpi Hämeen-Anttila, Paul Auster eller Jyrki Kiiskinen i Lysmasken.

Det här betyder förstås inte att kritiker särskilt borde bemöda sig att ta fel eller att misstag vore en särskild dygd. Precis som vem som helst som förhåller sig allvarligt till sitt arbete försöker kritikern göra sitt jobb så bra som möjligt. Kritikerns arbete är att åstadkomma en välgjord och rättvisande recension och får inte styras av andra motiv.

***

Det litterära samtalet handlar frapperande mycket om verkens kvalitet. De litterära priserna är bedömningens klimax, och senast en vecka före Finlandiakandidaterna publiceras börjar man göra egna listor.

Det är helt ok. För det första: allt meningsutbyte om böcker aktualiserar litteraturen för publiken. Jag ser ingenting av ondo i det. För det andra är listorna god underhållning. Egna läserfarenheter kan sättas emot enskildas eller juryers listor. Man kan välja sin läsning på basis av någon speciell listmakare.

När jag i efterhand läser recensioner jag skrivit kommer jag att tänka på att om någon utomstående utgående från dem skulle göra en lista på vad jag ansåg vara årets skönlitterära höjdpunkter, så skulle den knappast se ut som min egen. I recensionerna bedöms böckerna som representanter för sin genre, och en känd och uppskattad författare mäts på ett annat millimeterpapper än novisen. Orden är inte absoluta. Som tur är.

* * *

Utom diskussionen på bra-dåligt-axeln bör man också – och framför allt – kunna resonera kring böckernas innehåll.

När författaren skriver fördjupar han sig i sin motivkrets, antingen han skriver en tankadikt eller en roman, men i veckotidningsintervjuerna får han frågor om skapandets vånda. Själva temat i boken nämns i en bisats. Man måste förstås genast tillägga att böcker behandlas grundligt t.ex. i Ylen Ykkönens litteraturprogram; först kommer det litterära innehållet, men man glömmer inte heller författaren.

Lysmaskens diskussionsforum är en utmärkt plats för en liknande diskussion. Det är öppet för alla, också för dem som författat böckerna. Jag vet många författare som följer med Lysmasken fastän de inte själva deltar med kommentarer.

Jag hoppas att Lysmaskdiskussionerna blir allt livligare, samtidigt önskar jag att de håller en saklig nivå. Vi som talar för boken tänker ju oss först och främst att läsning skapar förnuftiga, artiga, empatiska och toleranta människor.

Bildningen syns särskilt tydligt i debattkulturen. Därför tror jag på att litteraturdebatten fortsätter kultiverat och med respekt för motparten – utan att för den skull glömma lekfullheten.