Eftersom världen kan vara tömd på betydelser måste vi läsa, skriva, tala och lyssna den full av betydelse.

För ungefär ett år sedan skrev jag den här dikten, och jag kan för mitt liv inte minnas var den kom ifrån.

Den tomma dagen och den tomma tanken kan jag tåla, inget hotfullt finns i dem.
Rummet fylls, och om det inte sker är det inte meningen att fyllas
En framtid som är tom går an, ögonblicken innan döden,
Men ett tomt förflutet är omöjligt att tänka
”Jag kom från ingenstans” är galet och innebär förnekelse av självet
När jag säger ”Jag kom från tomheten” erkänner jag att inget finns att ödelägga i den chock som tiden slutgiltigt är.

Att jag ”inte minns” betyder att jag skulle ha kunnat skriva texten när som helst, fast igår.  Jag har gett dikten överskriften ”Återlösning”. När jag tänker på den förstår jag strax att mitt liv inte är tomt. Dagarna är fulla av händelser. Människor och betydelsekedjor törnar mot varandra i en accelererande hastighet, jag försöker göra mitt bästa för att hänga med. Ja, det finns alldeles för mycket av allt, så mycket att jag känner att jag inte klarar det. Samtidigt tänker jag: Vad annat innebär alla dessa händelser än en ett försök att reda sig, och vad kan ett sådant försök att klara sig vara, då jag mitt i det hektiska och i strömmen av tecken får känslan av att befinna mig vid en avgrund, och att jag när som helst kan falla.

Jag behöver något att hålla fast vi i det stora flödet. Själv är jag tom.

När jag begrundar dessa frågor börjar jag till slut tänka på saker som betyder något för mig och som får tomrummet att vika undan. De har alla på ett eller annat sätt att göra med litteraturen och orden. Med läsningen, lyssnandet, reflektionen och samtalet med andra, med lusten att dela betydelsernas rum. Allt det är det jag härstammar från. Och därtill kommer talet och skriften, hur tomrummet fylls med budskap, ljus, rytmer, känslor.

Jag erinrar mig en bild från tiden då jag var ungefär sju eller åtta år: Det är sen kväll, jag och mina två småbröder ligger i en stor säng och mamma läser för oss. Boken är sorglig – melodramatisk och tendentiös skulle jag säga i dag – och mamma lever sig in i den och tårarna rinner längs hennes kinder. Hon läser om barn som flyr över Alperna, och kanske hon projicerar någon erinring av sin bror, som hon förlorade när han stannade som krigsbarn i Sverige, på dem och deras öde. Jag märker att en av mina bröder har börjat gråta. Vi andra två grimaserar besvärat mot varandra och sväljer klumpen som stiger upp i halsen.

När jag reflekterar över denna bild och tänker på vad litteratur är till för känner jag igen något i mig själv: Jag behöver något att hålla fast vi i det stora flödet. Själv är jag tom. Eller så är jag som min sexåriga dotter som bildar stavelser av bokstäver och ord av stavelserna och för det mesta gissar sig fram, eftersom hon inte kan gestalta helheter – den enda skillnaden mellan oss är att det i henne ännu inte finns en enda gnutta pessimism. Och trots allt skriver jag ord, läser ord, de kopplar mig i nya riktningar och tillbaka till mig själv, eller till det jag kunde vara, om jag bara fick någon klarhet i meningen …

Litteraturen som förlossare, det var väl det dikten jag skrev rörde sig om, litteraturen som redskap för att fånga livet och för att transformera dess framstöt till betydelse, fängsla den underliga upplevelsen så att den får en mening, eller åtminstone en kontur. Men är det i litteraturen endast frågan om att förlösa existensens betydelselöshet eller dess grundläggande sjaskighet till en estetisk form och en självidentifikation, så som Friedrich Nietzsche föreföll att tänka när han skrev ungefär att ”bara som estetiskt fenomen kan existensen ha ett evigt berättigande”?

Eller är det i litteraturen och läsningen fråga om något som liknar det som finns i citatet på omslaget av senaste numret av tidskriften Anna: ”Jag ville inte längre vara den jag hade tillåtit mig att bli”. Och för att sammanhanget inte ska gå förlorat, ett bifogat förtydligande av den talande: ”Hector lade om sin livsstil och blev 30 kilo lättare.”

Ett etiskt dilemma: Du är vad du äter = Som människa är du precis så bra som din fysiska kondition. Och analogt och lika övertygande: Du är vad du läser = Du är det du framställer dig som för andra.

Jag tänker på året som gått och de böcker jag läst. Bakom mig finns en hel rad poesi i samband med projektet Runo puhuu meille (Dikten talar till oss), till exempel Jyrki Kiiskinens, Pauliina Haasjokis, och Olli-Pekka Tenniläs nyaste verk. Jag har glatt mig åt hur öppet poeterna omfattar vår planet, våra sinnesintryck, fröjden i vardagen och språket, och hur de sätter sig upp emot betydelselösheten och marknadskrafterna och i stället erbjuder ett poetiskt förhållningssätt.

Jag minns en finsk klassiker från sensommaren. Jag skrev om Aleksis Kivis Kanervala (1886) och blev hänförd när jag förstod hur långt före sin tid Aleksis Kivi var, och hur lite han brydde sig om annat än sitt skrivande när han gestaltade den metriska strofen, den enskilda upplevelsen eller samlingen som helhet.

Under våren läste jag Peter Handke, Michel Houellebecq, Karl-Ove Knausgård och Peter Sandström, och såg hur minnen och nutid framställs så, att fastän det som varit och aldrig mer återkommer på samma sätt – som mors eller fars eller älskarinnans död, som alla i fortsättningen bara kan finnas som föreställning, som en del av skammen, av självidentifikationens upplösning, av lättnaden, och som i vilket fall som helst lever vidare bara i förändrad form – får en evig närvaro och presentation i orden. Glädjen då jag förstått att Sandström, vår egen författare, skriver minst lika fint som de internationellt hyllade kollegorna jag nämnde.

Litteraturen, liksom livet, är ingen manual eller politisk slogan utan ett uttryck för existensen i alla dess schatteringar.

När jag tänker närmare på saken fattar jag att jag i mitt arbete har läst och bedömt tiotals uppsatser och essäer som har tagit sina skribenter, universitetsstuderande och studerande på postgradual nivå, ett steg vidare. Jag är glad för varenda en, för de har stannat upp och ansträngt sig för att hitta en mening – jag blir på gott humör av att ha fått ta del av och kommentera deras tankar.

I sommar har jag läst Ludwig Wittgensteins Blå boken och hans anmärkningar om James George Frazers The Golden Bough, som handlar om folktro och religion. Och ser man på: Frazers vetenskapliga synvinkel visar sig kunskapsteoretiskt vara lika vild eller rent av vildare än deras, vilkas ritualer och oskolade tänkande han undersökte.

Jag har nyss läst Markku Eskelinens verk Raukoilla rajoilla, som omvärderar den finska prosalitteraturens historia och inkluderar åtminstone en pamflett, en lång essä, kritik mot den akademiska forskningen, nya riktlinjer för historieforskningen och känsloutbrott som riktar som mot person, samt ett försök att skapa utrymme i litteraturhistorien för de samtida författare som hör till hans vänkrets. Jag gillade många av Eskelinens skarpa tankegånger, men tänkte också på Wittgenstein. Han ansåg nämligen, när han läste om de slutsatser Frazier drog, att vi för att förstå vissa livsyttringar borde kunna bli delaktiga, åtminstone nödtorftigt, av det tänkesätt de berörda människorna representerar. Här funderar jag i synnerhet på sådan författare som Paavo Rintala och Antti Hyry, vilkas produktion innehöll en del reflektioner om den religiösa existensen, och som Eskelinen därför avfärdar som ointressanta, fastän deras författarskap är ofantligt komplexa, delvis också motsägelsefulla.

Läslistan kunde bli längre, för mitt år har varit innehållsrikt. Om jag ska få ut något väsentligt av det är det upptäkten att jag inte hade någon nytta av det förflutna om det inte fanns ord, tecken och böcker som för en stund har kopplat loss mig från mig själv, från prestationernas ekorrhjul och tomhet och återknutit till betydelser och sedan åter till mig själv.

Det jag möter i mig själv och i mina tankar talar oupphörligt om att vi inte behöver bara en välvillig litteratur som säger oss vad som är korrekt och vad som inte är det. Litteraturen, liksom livet, är ingen manual eller politisk slogan utan ett uttryck för existensen i alla dess schatteringar. Kanske jag bara försöker säga: Eftersom världen kan vara tömd på betydelser måste vi läsa, skriva, tala och lyssna den full av betydelse, och märka att sakernas tillstånd kanske är något annat än vi trodde.

Vesa Haapala
Skribenten är universitetslektor i litteratur (Helsingfors universitet), författare och kritiker

Foto: Tommi Tuomi (2015)