En finlandssvensk dykarklocka

Under sitt år som jurymedlem för Runebergspriset fann Vesa Rantama på väldigt nära håll en exemplarisk litterär kultur med utrymme att verkligen gå på djupet. Här beskriver han sitt möte med och fascination för den finlandssvenska kulturen

Klockor av olika slag som tickade och slog. På väggarna mörka, åldriga stick och stora oljemålningar. Ikoner och speglar. Fotografier av de döda. Trots de stora, gamla möblerna gjorde våningen ingalunda ett dystert intryck. Den var rymlig, låg högt uppe och gick genom huset. De stora fönstren och den funktionella sextiotalsplaneringen bröt på ett lyckligt sätt mot inredningen och skapade en vacker och ljus miljö.  – Michel Ekman, Lyckliga slut, s. 89. ”Hemma 4”.

I dagboksutdragen i sin essäsamling Lyckliga slut reflekterar Michel Ekman över hemmets väsen. Författaren är en hemmasittare även i vanliga fall, men coronapandemin har hållit honom inomhus mer än vanligt, och husets väggar vidgas snabbt in på minnenas område.

Författarens mormors bostad på Docentvägen i Munksnäs utgjorde ”en utpost av det borgerliga boendeideal som var hennes generations eget” och blir ett slags idealhem i boken. Ekman minns inte att han själv som barn skulle ha tänkt på bostaden som något annat än mormors hem, men de vuxna hade talat om den i beundrande ton, liksom i citatet ovan.

Hemmet var en kombination av funktionalistisk praktiskhet och föremål som bar på en historia, och enligt Ekman utgjorde det en bra plats för mormoderns hemlängtan. Hon hade vuxit upp inom överklassen i Moskva och flytt till Finland som 18-åring undan revolutionen. Bostaden var som en dykarklocka som lät henne återvända hem på ett sätt som var omöjligt att uppleva utanför bostaden.

Minoritetskulturen verkar bättre än den finskspråkiga litteraturen tillåta olika slags historier och kulturella medvetenheter att komma upp till ytan.

För mig som utomstående känns bostadens ideala förhållande mellan praktiskt utrymme och historiemedvetenhet som en bra metafor för den finlandssvenska litterära kulturen. Minoritetskulturen verkar bättre än den finskspråkiga litteraturen tillåta olika slags historier och kulturella medvetenheter att komma upp till ytan. Kanske dess litteratur styrs mindre av yttre försäljningstryck eller färdiga idéer om nationellt viktiga teman. De finlandssvenska författarna verkar ha utrymme att komma och gå – och att sänka ner sin dykarklocka på djupt vatten.

Mästerliga små verk

Jag fick chansen att njuta av litteratur skriven på svenska i mycket stor utsträckning i fjol när jag ingick i förhandsjuryn för Runebergspriset. Inom varje genre fanns det mästerliga verk. Kultiverade och skarpsynta kulturessäer i europeisk anda utgavs inte bara av Ekman utan även av åtminstone Tatjana Brandt (Läsa tankar). Poeten Martina Moliis-Melberg utgav hela två fantastiska verk, Falk och Pisces Szn, som till sin form är två helt olika böcker om kärlek: den förra minimalistisk och kontrollerad, den senare explosiv och passionerad. Mathilda Södergrans Nell är däremot en kortromanernas pärla, vars prosa på samma gång är lätt, djup och lyrisk.

…som tagna direkt ur en undangömd liten bokhandel i en fantasivärld…

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid omslagsdesignen och layouten: Nell, Pisces Szn och Falk är så vackra små böcker – som tagna direkt ur en undangömd liten bokhandel i en fantasivärld – att det vore orättvist om ingen av dem vann priset för Årets vackraste bok.

Aldrig trångsynt eller historielös

Enligt mina observationer är den svenskspråkiga litteraturen i Finland nästan aldrig trångsynt eller historielös, och det är mycket vanligt att den sträcker sig utanför den nationella ramen eller att den överhuvudtaget inte har placerat sig i den från första början.

Väldigt många, såsom den samhällskritiska samtida romanen Kistmakarnas författare Robert Åsbacka, betraktar världen snarare ur en svensk än en finländsk referensram. Det gör detsamma, för Kistmakarna, som granskar det socialdemokratiska förfallet via en författarantihjälte, är romankonst i form av en politisk samtidsanalys som mycket sällan når förlagens listor på finska.

”För den som inte kan fördra den finländska, manliga romantraditionen av minutiös och repetitiv realism är han en glädje att läsa”, berömmer Ekman Joel Haahtela i en av sina essäer och gör det klart att denne är någon form av undantag inom den finskspråkiga kultursfären. Även om det talas mer om den maskulina finska realismen än det verkligen publiceras sådan, har jag de facto inte stött på ett enda exempel på den genren på svenska.

Satsningar på  kulturkritik

För mig som representant för den finskspråkiga kulturkretsen finns det nog fog för en viss kreativ avund. I den finlandssvenska kulturdebatten framförs vad jag vet inga påståenden om att kultur är en onödig utgiftspost som man borde sluta understödja med hänvisning till den fria konkurrensen.

De lokala massmedierna är aktiva, och varje utgiven bok tycks med en gång få fem–tio recensioner på olika håll, i allt från Vasabladet till Lysmasken och Ny Tid till Svenska Yle. Man har också jobbat för det här: Svenska Kulturfondens satsning på 380 000 euro på projektet Kritikbyrån, som leds av Mathilda Larsson, har enligt de experter jag har intervjuat ökat antalet recensioner och samtidigt höjt nivån. En medvetenhet om vikten av att värna om språket är lätt att se till exempel i hur SLS använder sin placerade förmögenhet på närmare två miljarder euro.

På Runebergsdagen den 5 februari, då debutanten Quynh Tran, bosatt i Malmö, premierades med Runebergspriset på 20 000 euro, fick han också en annan utmärkelse: ett pris på 10 000 euro ur Ina Rosqvists fond i samband med SLS årshögtid.

En medvetenhet om vikten av att värna om språket är lätt att se till exempel i hur SLS använder sin placerade förmögenhet på närmare två miljarder euro.

Totalt delade SLS ut priser för över 300 000 euro, störst av dem Tollanderska priset med en prissumma klart högre än Finlandiapriset (40 000 euro, tillföll ovannämnda Åsbacka), vid sina festligheter, som närmast kan mäta sig med Svenska Akademiens makalösa prisregn. När jag läste listan över premierade, där även de ovannämnda Ekman, Södergran och Moliis-Melberg ingår, är jag förvånad och glad över att den språkliga minoriteten har resurser och vilja att premiera alla årets bästa böcker med nästintill betydande summor.

”Lär er svenska bondtölpar”

Svenska Akademien har förresten sedan 1966 delat ut Finlandpriset för betydelsefulla insatser inom den finlandssvenska litterära kulturen. Ibland, under småaktiga stunder av produktiv avundsjuka, funderar jag på hur den finskspråkiga litteraturen skulle se ut om den skrevs också i något större kulturland än Finland.

Man bör ändå hela tiden akta sig för att göra så stor skillnad mellan språkgrupperna, för i min egen beundran av det finlandssvenska finns nämligen en ständig risk för exotisering. När jag tittar in genom fönstret ser jag en familj som sätter sig vid ett stort middagsbord i skenet av en takkrona. Endast om jag var där inne skulle jag kunna observera till exempel att ingen av dem egentligen vill umgås med just dessa personer, som de ändå måste tillbringa hela kvällen med. En sådan ytlig beundran är trots det viktig och kan väcka precis så orealistiska tankar som behövs i vår tid för att kulturlivet ska utvecklas.

Den finlandssvenska litteraturen är också finländsk, och också jag vill njuta av den på det sättet.

Den finlandssvenska litteraturen är också finländsk, och också jag vill njuta av den på det sättet. En viss del av särarten hänför sig säkert till kulturhistorien: språkliga minoriteter över lag har en befogad vilja att trygga sin existens, och här är det dessutom frågan om en minoritet på vars språk det finländska kulturlivet faktiskt har uppkommit. Om deras dykarklocka tar sig ännu djupare än vår, är det bara till fördel för oss.

Liksom Juha Hurme en gång i tiden sade, mån om att inte förarga någon: ”Lär er svenska, bondtölpar.”