Just nu är det omöjligt – också i Finland – att undgå en av fransk litteraturs mest särpräglade författare.

I Norden började det hela långt tidigare, redan på 1980-talet. Från Norge spreds det till de andra grannländerna, år 1991 och 1992 landsteg det i Finland, då W ou le Souvenir d’enfance och Espéces d’espaces gavs ut på finska (under titlarna W eli lapsuudenmuisto och Tiloja/Avaruuksia). Och nu, 36 år efter sin död är Georges Perec ett av de hetaste namnen bland dem som översätts.

I Sverige har fem mindre verk av Perec översatts under 2010-talet, och listan förlängdes våren 2018 då förlaget Modernista, som gett ut nästan alla översättningar till svenska, tog nya upplagor av ett par verk som kommit ut i början av 2010-talet.

Perec ha återvänt till Finland – eller åtminstone till finska universitet – och det med buller och bång.

I Danmark går man åt samma håll. År 2006 utgavs en samlingsvolym på 400 sidor med Perecs texter om rummet. Och i Norge? Av Perecs verk översattes år 2011 en liten bok, som närmast liknar en långt utdragen vits och handlar om svårigheten i att be om löneförhöjning. Vackert så.

Perec är känd för sin bakgrund i Oulipo-gruppen (L’Ouvroir de littérature potentielle) och orsaken till hans ständigt stigande popularitet är, förutom hans litterära betydelse som man börjar begripa allt bättre, hans tämligen snabba insteg i Pléiade-serien, Frankrikes viktigaste litterära kanon.  År 2017 publicerades två volymer Œvres och därmed var medieuppmärksamheten garanterad. Föregående år publicerades dessutom Perecs nyss återfunna ungdomsverk L’attentat de Sarajevo (Skotten i Sarajevo), som närmast torde rikta sig till forskarna att nagelfara.

Också i Finland ser det bra ut, för förlaget Poesia publicerade i början av 2018 i sin serie häften (Poesiavihkot, en utgivning som började 2015) Perecs novell ”Talvinen matka” (Le Voyage d’hiver”), som är en central text när det gäller upphov, ett stort postmodernt tema. Strax därpå, våren 2018 utkom Sanna Nyqvists och Outi Ojas Kirjalliset väärennökset. Huijauksia, plagiaatteja ja luovia lainauksia (Litterära förfalskningar. Bedrägerier, plagiat och kreativa citat), där man får ta del plagiatskadalen kring rikssvenske Fabian Kastners verk, som har en direkt koppling till ”Le Voyage d’hiver”.

Dessförinnan, i december 2017, hann tidskriften Parnasso trycka ”Ellis Island. Projektin kuvaus” (i finsk över sättning av Päivi Kosonen), en text som blev författarens sista och hörde till projektet om Ellis Island. Efter en översättningspaus på 12 år tycks Perec ha återvänt till Finland – eller åtminstone till finska universitet – och det med buller och bång.

***

Nyligen har Perec vädrats av en grupp meriterade forskare och författare under ledning av docenten i litteraturvetenskap Teemu Ikonen: i början av september publicerade Mahdollisen kirjallisuuden seura (ung. Föreningen för möjlig litteratur) verket Menetelmällisen kirjallisuuden antologia (Antologi för systematisk litteratur). Där dryftas Oulipos och Perecs metoder ur en teoretisk synvinkel i ett par artiklar och därutöver i ett antal skönlitterära tillämpningar. I slutet av boken finns bland annat Markku Eskelinens och Jaakko Yli-Juonikas systematiska texthelhet ”200 578 509 309 952 Talvimatkaa”.

Man får kanske lov att repetera intrigen i Perecs ”Le Voyage d’hiver”: I augusti 1939 noterar litteraturprofessorn Vincent Degraël ett verk av Hugo Vernier med just den titeln i en väns bokhylla. När han läser boken lägger han märke till element och citat som han träffat på hos författare från slutet av 1800-talet. Boken som först kändes som ett plagiat var ändå tryckt 1864, alltså före någon av de författare som ”citerades” hade skrivit de verser som sedermera trängt in i läsarnas medvetande. Han börjar forska efter citaten och reda ut bokens bakgrund, men blir avbruten av andra världskriget. När huvudpersonen återvänder till sin forskning står boken inte längre att finna. Bara några paratextuella smulor: de bibliografiska uppgifterna och en tom plats i nationalbibliotekets hylla bär vittne om verkets tidigare existens. Kvar blir misstanken om att boken förstörts med vett och vilja.

Faderns död i kriget och moderns försvinnande i koncentrationsläger, har varit hans tema sedan La Disparition.

Det särskilt oulipoliska och gränsöverskridande i Perecs novell markeras i dess senare liv: enligt Sami Sjöberg som översatt den till finska är den en ”episodisk kollektivroman”. Inom Oulipo har många författare i tur och ordning skrivit vidare på berättelsen som påbörjades i ”Le Voyage d’hiver”. Av rubrikerna på de delar som publicerats sedan 1994 kan man utläsa vad det rör sig om: ”Le Voyage d’hier”, Le Voyage d’Hitler”, Le Voyage d’Hoover”, Le Voyage du ver” och så vidare. Berättelsen fortsätter fortfarande 22 delar senare, och det endast i Frankrike, fortsättningar på andra språk oräknade. Det ”monoglotta” draget (Eskelinen föreslår termen ”monokielisyys”) hos Oulipo monteras ner av Eskelinen och Yli-Juonikas och de utvecklar och adapterar Perecs masterversion till finska på finskans villkor.

Avbrottet, ödeläggandet, stympandet och fragmentet är den postmoderna litteraturens karaktäristiska drag. Ändå förhåller sig Perec – ”alltid lika sympatisk och omtyckt av alla”, som den franska radiojournalisten Matthieu Garrigou-Lagrange så förträffligt uttryckte det – oftast distanserat till de skoningslösa betydelser epiteten drar med sig, och attraherar läsarna snarast med en bejakande lekfullhet. Det imperfekta, det inbyggda systemfelet och den katastrofala bristen är ändå själva kärnområdet i hans konst. Det ofullständigas kriterier uppfyller också professor Degraël i ”Le Voyage d’hiver”, som aldrig får tag på det försvunna verket utan efterlämnar en bok – i codexform – med titeln ”Le Voyage d’hiver”, som har åtta fullskrivna och 392 tomma sidor.

Perec, som man skulle kunna sammankoppla med något slags omänsklig kyla på grund av de skaparmekanismer och begränsningar han tillämpar, och därtill vissa maskinella tendenser, har visat att det i själva verket är raka motsatsen som gäller – eller i varje fall är det möjliga. Perecs egen livshistoria och dess centrala brist, faderns död i kriget och moderns försvinnande i koncentrationsläger, har varit hans tema sedan La Disparition (1969). Päivi Kosonen, som också själv översatt Perec lyfter i sin recension av ”Talvinen matka” i Kiiltomato-Lysmasken också fram de biografiska elementen i sin tolkning av novellen. Jag klär hennes diskreta anmärkning i ord: överskriften kan tolkas som en hänvisning till författarens mors resa till Auschwitz i februari, då de nedtecknade uppgifterna blev den sista anteckningen om moderns existens. Novellens tema är ju också helt perecsk: en fullständig och spårlös destruktion.

***

I Menetelmällisen kirjallisuuden antologia får Perecs finska läsare höra en god nyhet. Romanen La Disparition som grundar sig på lipogramprincipen, i det här fallet gäller det att avstå en bokstav, är som bäst under översättaning av Ville Keynäs. Originalet är skrivet utan e, franskans vanligaste bokstav, och i den finska översättningen utelämnas, enligt Keynäs, finskans vanligaste bokstav, som är a. En sådan lipogrammatisk begränsning är bekant för alla som är insatta i den systematiska litteraturen. Metoden har man senast kunnat stöta på i Sami Liuhtos fragment ”Tuskien tiellä” (På smärtans väg) i den nämnda antologin, eller varför inte i Raymond Queneaus Stilövningar.

Perec verkar ändå ha hamnat i de akademiska forskarnas och universitetens undergroundavdelning.

I Finland definieras Perec-bilden just nu särskilt av hans lite Doktor Snuggles-aktiga avgränsningar av kreativiteten, och det av goda skäl, eftersom de är en central del av hans konst. Men när man tänker på hans litterära mångfald ska man inte glömma hur allting började: debutboken Les Choses som utkom 1965 är en särpräglad roman, och så vitt jag vet skriven utan kreativt styrande begränsningar, om människornas (eller konsumenternas) alienation i förhållande till föremålen. Samtidigt är den ett samhällskritiskt verk om relationer som genomsyrats av varuproduktion och materia. I en tid då närbutiken i Helsingfors hellre säljer danska inredningstidningar än finländska kulturtidskrifter vill man tro att sådant skulle väcka intresse åtminstone hos dem mest tänker mest kritiskt.

Den ospecificerade bristen, ett tema som upprepar sig genom hela Perecs produktion, beskrivs så suveränt i Les Choses att man nästan förundrar sig över att man här hemma ger sig på att översätta något från den så utstuderat experimentella änden som La Disparition, när det samtidigt finns att tillgå något som kanske kunde intressera en bredare läsekrets. Perec verkar ändå ha hamnat i de akademiska forskarnas och universitetens undergroundavdelning, eller i den experimentella litteraturens intressesfär, fastän till exempel Les Choses och de ekonomiska synpunkter som kommer till synes där allt emellanåt ges utrymme i de franska medierna. Jag gissar att Keynäs lust att översätta just La Disparition uteslutande beror på att han som expert behöver riktiga utmaningar.

Låt oss hoppas att Keynäs översättning som utkommer inom kort låter Perec fortsätta resan som har börjat bra också hos oss.

Kaila Holma
Skribenten är översättare.
Foto: Aleksi Malinen