”Ta med dig vilka böcker du vill och hur många du vill. Välj läsplats och -ställning fritt under hela helgen. Bekväma fåtöljer och soffor finns, väl lämpade för ändamålet.”  Sådana var anvisningarna till våra medläsare då den första läsretreaten i stadens historia ordnades i Jakobstad i november i fjol. Idén hade vi helt frejdigt stulit från Sverige: hinner man inte koncentrera sig på läsning i sin vardag, då ordnar man en läshelg.

Retreaten som räckte från fredag kväll till söndag eftermiddag bestod deltagaren med fridfull lästid, regelbundna kaffepauser och entusiastiska diskussioner kring läsning, böcker, bästa läsställningen, texter som gjort intryck på en och vilka känslor de väckt, detta tillsammans med Monika Fagerholm och Inka Nousiainen.

Att läsa tillsammans kan vara som litteraturterapi utan egentlig terapeut. I Sverige har man testat litteraturcirklar i vården av utbrändhet, med lovande resultat.

Var och en fick kvalitetstid med sig själv och fick läsa i fred, men man kunde också utveckla sin tankar kring läsningen med de andra deltagarna. I den ystert vindlande diskussionen bidrog författarna med lagom mängd disciplin.

Novellistik och stickning

På den tiden då både de nedtecknade berättelserna och de läskunniga var få till antalet delade man historierna genom högläsning eller återberättande ur minnet. Nordiska biblioteksveckan vill påminna om den här traditionen. Underrubriken ”Kura skymning” hänvisar till de gemensamma stunderna när man samlades kring berättelserna i skymningen.

Fortfarande läser man högt för barnen i hemmen, i förskolorna och i biblioteken, men vuxna läser sällan för varandra, åtminstone inte i offentliga lokaler. Men på den här fronten finns också glädjande undantag, som ”Novellikoukku” på Helsingfors stadsbibliotek, och snarlika ”Neulenovelli” i Tammerfors. Vuxna (kvinnor) samlas i biblioteket och stickar och lyssnar till noveller, ibland höglästa av någon ur bibliotekspersonalen, ibland av en inbjuden gäst.

Verksamheten har fått en viss spridning, och nu kan man få lyssna till kortprosa i Lojo, Vichtis och säkert också snart i ett bibliotek nära dig.  I t ex Pieksämäki ordnas också sagotimmar för vuxna.

I läsecirklarna läser man inte så ofta högt men man samtalar desto mera. Att fördjupa sig i en text är en ensam sysselsättning, och att dela med sig av upplevelsen öppnar upp för nya synsätt. Så är det också på läsretreaten, och samma koncept förverkligas i Finlands otaliga läsecirklar.

Tillsammans med författaren

Suvi Ahola, som granskat läsecirkelverksamheten i sin doktorsavhandling, skickade i oktober 2009 ett upprop till landets läsecirklar. 190 stycken tog kontakt. Läsecirklarna ser inte heller ut att minska i antal. Samma trend ser man i Danmark, där biblioteken också stöder bokcirklar som sammanträder i hemmen, genom att erbjuda boktitlar i flera exemplar. I skrivande stund kan man räkna in 1335 bokcirklar på minst sex personer som träffas i bibliotek eller drar nytta av bibliotekens tjänster.

Bokcirkelkonceptet på Helsingfors bokmässa kretsade kring mötet med författaren. I höst har bland andra Lars Sund diskuterat sin senaste bok Tre systrar och en berättare tillsammans med läsarna. Vi som var med fick bekräftelse, klarläggande och fördjupning i våra tolkningar, Sund fick fräsch läsarfeedback. De andra läsarnas kommentarer var också till hjälp: en del hade jag tänkt på själv, annat väckte helt nya tankar och gav synvinklar på berättelsen.

Just här ligger också ett vanligt motiv till att vara med i en läsecirkel: gruppen och dess läsare med skiftande bakgrund ger temat olika variationer som man som ensam läsare skulle ha gått miste om. Ett annat deltagarincitament är att man i läsecirkeln kommer åt att läsa annat än det gamla och invanda, man griper sig an verk som man aldrig annars skulle komma att tänka på.

Också i läsecirklar på privat initiativ kan författare delta, det framgick av ett inslag i Yle i oktober. En raritet med säte i Jyväskylä, en läsecirkel som består av enbart män, ”Grabbarnas bokklubb”, har bjudit in författare ”allt från författare till fackböcker till moderna poeter”. Läsecirklar med författarbesök ordnas lättast i huvudstadsregionen, men om man inte får upphovspersonen att ställa upp i de andra väderstrecken kan man göra som bokcirkeln i Äänekoski, som också nämndes i nyhetsinslaget: fråga efter författarkommentarer per e-post eller brev. Just ingen brukar vägra svara.

På retreaten i Jakobstad deltog Inka och Monika i egenskap av författare, men också som läsare. Med lätt hand ledde de oss deltagare till att närma oss texterna från nya synvinklar, men delade också med sig av sina egna läserfarenheter. Att träffa beundrade författare i rollen som läsare i diskussionen gav nya dimensioner till hela retreaten och också till textanalysen. När den första spänningen lagt sig kändes konstellationerna förtroendefulla: precis så här var det meningen att vi skulle träffas.

En sundare själ

Läsecirklarna tillhandahåller inte terapi men de kan ändå ha en hälsobringande effekt. Att läsa tillsammans kan vara som litteraturterapi utan egentlig terapeut. I Sverige har man testat litteraturcirklar i vården av utbrändhet, med lovande resultat.

I ett engelskt rehabiliteringsprojekt inom mentalvården skrev man remisser till bibliotekets bokcirklar. Deltagarna uppskattade att de började må bättre och att depressionen i viss mån lättade. Som en del av projektet räknade arrangörerna också ut de ekonomiska och samhälleliga effekterna: den allmänna trenden var att terapitimmarnas antal minskade och behovet av medicinering likaså.

För några år sedan fick biblioteket i Norrköping och dess kunder till slut nog av att lokala drogmissbrukare invaderat sofforna på barnavdelningen. Efter en tids överläggning grundade biblioteket i samråd med socialtjänsten en läsecirkel speciellt för dem, ”människorna mellan raderna”. Deltagarna får läsa eller låta bli, de får delta i diskussionen eller bara lyssna. Någon kanske läser bara fem sidor, andra läser den gemensamt utvalda boken från pärm till pärm. I gruppen har man märkt att texter man kan identifiera sig med lugnar och lindrar känslan av ensamhet. Träffarna är konfidentiella och trygga, biblioteket en neutral mötesplats. Situationen är på alla sätt lugnare: för de anställda, för de övriga kunderna, för cirkeldeltagarna.

De kraftgivande orden

För att läsecirkeln också ska främja hälsa och välbefinnande krävs det att deltagaren ser på gruppen som ett åtagande. Blotta närvaron gör ingen friskare. I den här meningen kan gruppen givetvis ha vilken inriktning som helst: kortspel, yoga och litteratur kan fungera likartat, om bara deltagarna känner att de är en del av gruppen, konstateras i en undersökning som refereras av tidskriften Scientific American Mind.

I bästa fall kan alltså litteraturcirkeln både förebygga och lindra depression, dämpa ångest främja återhämtningen från utbrändhet.

Niina Repo framlägger en variation på samma tema i en artikel tillsammans med Taina Kuuskorpi om en skrivargrupp speciellt avsedd för personer som genomgått en kris. Tema för gruppen var drömmar. ”Man kan skriva helt nya drömepisoder. Man kan försona sig med förföljaren. Man kan till slut öppna den dörr som aldrig i drömmen låter sig rubbas.” I gruppen ser man ordens kraft, och hur skrivövningarna kan vara ett fungerande sätt att bearbeta svårigheter. En positiv betydelse tillskevs också faktum att man kunde dela texterna – alltså gruppen.

I bästa fall kan alltså litteraturcirkeln både förebygga och lindra depression, dämpa ångest främja återhämtningen från utbrändhet. Tanken är trösterik inte minst under den mörka tiden vid årets slut.

Kollektivläsningens magi

I läsecirklarna föds känslan av samhörighet i bästa fall förbluffande fort, precis som under retreatveckoslutet i Jakobstad. När man delar sina privata tankar, sina känslor, kanske också sina rädslor och smärtpunkter, ger man sig samtidigt på nåd och onåd till gruppen, och litar på dess välvilliga respons.

Redan på lördagsmorgonen kände man att man var en del av deltagarskaran, man ville lyssna till de andras tankar, förstå de andras tolkningar och själv bidra till diskussionen.  Innan kvällen var vi en grupp med ett åtagande. Den hemtrevliga och informella miljön i Musikcaféet After Eight, den stressfria atmosfären, att man fann sin plats också fysiskt i samma utrymme, där man hela tiden hade en grupp läsande personer i blickfånget – medläsare invirade i filtar – hjälpte till att gynna gruppbildningen.  Samhörigheten som föddes i den gemensamma läsupplevelsen var nästan magisk.

Mötena kring gemensam läsning är som figurskrinning: på isen en grupp konståkare som grupperar sig i olika figurer till samma musik. Till elementen hör figurer som hjulet, olika passeringar, friåkning, linje, solofigurer och paråkningsinslag.  Men några stilpoäng delas inte ut i läsecirklarna. Och det konstnärliga helhetsintrycket är inte det viktigaste. Gruppen är stödjande, deltagandet i sig är själva belöningen, som i bästa fall lämnar permanenta spår.

Päivi Jokitalo

Skribenten är bibliotekarie som arbetar på frilansbasis, trivs lika bra med tryckt som digitalt material, i fysiska eller virtuella bibliotek, i sociala medier eller IRL