”Nu är det mörkt kring stad och land, nu sover folk så gott de kan. Nu drar vi iväg med vår säck och spann, både Kasper och Jesper och Jonatan.”

Skönlitteraturen ses ibland som någonting som saknar kontakt med det verkliga livet. Fiktionen erbjuder en flykt till en annan verklighet som kan bestå av genomlevda erfarenheter eller ren fabuleringskonst. Men sagorna brukar ha sensmoral och huvudpersonernas öden har element man kan identifiera sig med. Fiktionens möjligheter har upptäckts till och med av Timo Soini, som inkluderade de tre glada rövarna från Kamomilla stad i sin litania under riksdagens plenardiskussion om de spanska lånegarantierna.

I spalten Vieraskynä i Helsingin Sanomat publicerades i juli en serie under titeln Hyvän elämän ehdot (Premisser för ett gott liv). Den avslutades med Malin Grahns text ”Demokratia edellyttää eläytymiskykyä” (Demokratins förutsättning är inlevelseförmåga). Skribenten talar för konst och humaniora, som under tider av ekonomisk kris lätt ses som sekundära. Grahn frågar sig, med rätta, om välfärdssamhället kan leva utan dem.

I sin artikel hänvisade Grahn till filosofen Martha C. Nussbaums bok Not for profit som i fjol utkom på finska i Timo Soukolas översättning (Talouskasvua tärkeämpää, Gaudeamus 2011). Jag hade precis läst boken med stort intresse. Det centrala buskapet där är: vill man främja demokratisk utveckling och ekonomisk tillväxt behöver man ett skolsystem som garanterar bildning och konstfostran och fantasi. Man hör ofta sägas att konst är ett värde i sig. Det har ofta varit problematiskt för beslutsfattarna att omfatta och medborgarna tänker inte nödvändigtvis heller i de banorna. Därför har man börjat ge konst och kultur en ekonomisk betydelse: än är de en del av företagens image, än får de agera dragplåster i cityturismen.

Men enligt Nussbaum är konsten själva förutsättningen för ekonomin. Fantasi och självständigt tänkande gynnar ett ansvarsfullt ekonomiskt tänkande och en kreativ produktutveckling. För att samverka tillfredsställande med omvärlden behöver medborgaren inte bara faktakunskap och logisk slutledningsförmåga utan också en ”narrativ fantasi” som hjälper en att leva sig in i andra människors situation. Fantasin handlar alltså inte bara om det icke-realistiska eller en värld av föreställningar, den är en del av all interaktion.

Enligt vissa av de amerikanska instanser som utbildar folk för affärsvärlden har de största katastroferna i USA orsakats av en ”bugandets kultur”, där man i stället för ett kritiskt varseblivande blint har trott på gruppens ledare. Nussbaum förklarar de amerikanska ekonomiska framgångarna med en orubblig tro på det allmänbildande skolsystemet. Företagsvärlden behöver alltså inte bara kreativitet och uppfinningsrikedom utan också kritiska röster.

Konst och humaniora har i värsta fall karaktäriserats som motpol till ekonomi och affärsliv. Mycket ofta har man sett på dem som branscher som producerar något annat än ekonomisk vinst, som något som representerar mjuka värden. Konsten som ibland öppnar sig för åskådaren bara efter viss ansträngning, ses ibland som ”mottagande part” eller som något som är ute efter samhällelig ”snålskjuts”. Men nu är hög tid att fundera över vad t ex konstnärerna och kulturorganisationerna skulle kunna lära representanter för affärslivet. Det finns förmodligen mycket att lära för vederbörande.

Vad kan företagen lära av konst och kultur?

Men eftersom det aldrig är oproblematiskt att orientera sig på okänd mark behöver affärslivet tolkar, som hjälper företagen att dra nytta av de enorma resurser som konsten erbjuder. En av dem är den brittiska konsulten Julia Rowntree. Rowntree skapade en betydande och banbrytande bas för samarbete i den internationella teaterfestivalen LIFT som verkade i London 1986-2005.

I sin bok Changing the performance (2006) beskriver hon hur festivalen kom till och hur ett väldigt närverk för samarbete utvecklades. På tjugo år tjugodubblades festivalbudgeten från 120 000 pund till 2,3 miljoner pund. Rowntree ledde de tio första åren av traditionellt sponsorsamarbete och fungerade enligt egen utsago som ”tolk” mellan konst- och affärsvärlden. 1995 startade LIFT Business Arts Forum, där företrädare för affärslivet fick chansen att fördjupa sig i teaterfestivalens repertoar och diskutera med de inblandade konstnärerna.

Dialogen fördes inte bara mellan artister, affärsmän och kulturorganisationer, LIFT sammanförde också senare olika generationer och integrerade på det sättet också de unga i processen. När man delade med sig av sina erfarenheter kunde man förstå hur olikt andra iakttog världen – och var bättre var, man kunde få nya synvinklar på köpet. Nyttan var ömsesidig. De unga kom med fräscha idéer som inspirerade affärsmännen att ta risker och tänka innovativt, de unga å sin sida blev mer säkra i sadeln. LIFT arbetade sist och slutligen på samma linje som fantasin – det är alltid fråga om att förstå en annan människas perspektiv. Det förutsatte finkänslighet och ödmjukhet hos alla parter.

Litteraturens möjligheter

Läscentrum fyller 40 år i år. Det har varit årtionden av varierande verksamhet, men organisationens främsta uppdrag har från början varit att främja läsningen särskilt hos barn och unga. I takt med att de yttre omständigheterna förändras blir det en allt mer utmanande uppgift – och därför desto viktigare. Av hävd har läskulturen varit stark i Finland, den har framför allt stött sig på ett förstklassigt biblioteksnät. Men till exempel lärarnas arbetsbeskrivning har under åren blivit allt mer krävande. Det finns inte nödvändigtvis resurser för undervisning som gynnar kreativ läsaning. Skolorna behöver den tredje sektorn som kan producera tjänster för undervisningen. Det behövs också en stark samhällelig vilja om man vill förändra de ungas attityd till litteraturen.

Föräldrarna i finländska familjer brukar ha för vana att läsa för barnen. Men i ett senare skede kan barnen behöva ännu mer stöd, litteraturen kan användas som ett vapen mot utslagning.

Ungdomen är människans mest kritiska livsskede, då behöver man som mest näring för tanken. I Norge finns föreningen !Les som årligen lanserar stort uppslagna läskampanjer riktade till unga. Ett av projekten som fallit i god jord är Ungdommens kritikerpris som involverar niondeklassare, och där klasser från olika håll i Norge årligen deltar. Eleverna läser åtta utvalda titlar och röstar fram en vinnare.

Projektet är arbetskrävande, men eftersmaken är desto angenämare: elevernas inlärningsförmåga har förbättrats och lärarna har börjat ställa högre krav. Det berättar också något om lärarnas engagemang och om deras beredskap att ta ansvar för unga individers framtid.

Men kärnan i allt man företar sig är tilliten till det egna kunnandet. Om de unga upplever att de inte är tillräckligt bra saknas också lusten att gå vidare. Att utveckla sitt kritiska tänkande och en finstilt föreställningsförmåga är en komplicerad process som räcker livet ut. Viktigast är att kunna ta steget utanför sin bekvämlighetszon och pröva på nya vägar. För att citera Julia Rowntree: från andra sidan gatan ser världen annorlunda ut.

Anu Laitila
Skribenten är verksamhetsledare på Läscentrum.